Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv

Andra dimensioner

Det här låter säkert helt barockt men, precis när jag är på väg att somna in besöker jag platser som bara finns i tidigare drömmar. Jag känner mycket väl igen platserna och jag ser dem både i både fågel- och grodperspektiv. Det är alltid välbekanta. Om jag däremot försöker besöka dess platser i vaket tillstånd så är de som bortflugna (eller borthoppade).  Det är precis som om det funnes en plats, där, mittemellan medvetande och dröm, som är så verklig att den går att återbesöka, gång på gång. Ibland är det vindlande gator i Madrid, som finns på riktigt. Ibland finns det småvägar i England där jag färdas till tillsammans med Jane, min ”syster”. Och, precis när jag ska greppa platserna, försvinner de.
IMG_9960Styling

Livet, mitt liv, får också andra dimensioner när det går in i en ny fas. Med mammas bortgång blir det så solklart att en tid om alltid funnits, är borta. Minnen av att vakna på Bergkullevägen, en tidig morgon vid något av mina Sverigebesök på åttiotalet. Jag hör mamma och pappa samtala lågmält i köket, locket som sätts på kitteln med kokkaffet ger ifrån sig ett metalliskt ljud, frysen som frustar när termostaten slår av. Minnet av att öppna den på morgonen alltid stängda köksdörren och se mamma och pappa vid köksbordet med kaffekopp och morgontidning, är kristallklart i alla mina sinnen. Jag förstår ju men inte fattade jag att det skulle ta slut?
IMG_0001Styling

För ett par veckor sedan kom den för övrigt den första frosten. Trädgården visade sig så krispig och klar i morgonljuset att jag var tvungen att hämta kameran.
IMG_9977Styling
IMG_9978Styling
Snart ställer vi om klockan och kryper in i det riktiga mörkret. Det blir bra. Det är ju ändå bara några månader. Redan i mars börjar ju ljuset synas och man kan börja längta efter våren igen.

Hösten är vila

Efter en intensiv och rolig jobbvecka så välkomnar jag helgen. Vädret är blandat men milt, grästet är fortfarande frodigt och grönt men trädens blad börjar skifta. Veckan som gick innehöll också Ninnas begravning. Helt ofattbart att någon som jag lunchade med i somras inte längre finns. Ninna blev 56 år och lämnade man och två barn efter sig. Begravningen bjöd på mycket tårar och lite nostalgi – flera gamla arbetskamrater var där (liksom Björn), några som jag känt i snart trettio år. Åldern drabbar oss på olika sätt.

I fredags hade jag förmånen att få träffa Eva och hennes dotter Sofia. Eva rekryterade mig till projektet kommungemensam kundservice redan 2015 (fast jobbet startade inte förrän 2016) på Varbergs kommun – jobb som vi båda två har lämnat sedan snart två år. Hon var också ”skyldig” till att jag fick uppdraget att arrangera Svenskt Konstsilkes 100 årsjubileum i Borås sommaren 2018. Superkul. Det Eva och Sofia gör utöver allt annat är att brodera. De har ett spännande och mycket fritt förhållningssätt till sina broderier: den ene börjar och den andre fortsätter. Var det slutar vet ingen av dem. Nu har de lite företagsplaner och det är där jag kommer in i bilden.
IMG_9887Styling
Broderierna är sinnrika och färgstarka. Ibland blir de kuddar eller puffar, ibland bara konst såsom det stora verket ”Herre jösses”, som hänger i Evas hall.

IMG_9939Styling
Helgen bjuder annars på lite godbitar: kastanjer, jordärtskockor, svamp och svenska äpplen. För att bara nämna något. Jag har haft ambitionen att sova länge (länge på morgonen) och har väl lyckats sådär. Men, vad gör det? Jag tänder ljus, brygger mitt kaffe och väntar in dagen. Jag försöker vara lugn. Hösten är lugn. Lugn, som i lugnet självt.
IMG_9936Styling

Solig sensommar

Ännu en fantastisk veckända – kyliga och dimmiga morgnar har förbytts i sommarvarma dagar. Jag fick äntligen städat lite. Inte allt men lite. Även tvätt blev av. Utöver det satt jag i trädgården och bara tittade och njöt.

Det växer fortfarande och är grönt och vackert.
Nu är arbetsveckan igång igen. Mycket jobb framöver åtminstone så långt som året ut. Roligt och engagerande! Därefter? Ingen aning men det ger sig.
IMG_9755Styling
Än så länge försöker jag njuta av nuet och prioritera det som är viktigast. Igår, söndag, blev det därför en tur till Trollhättan tillsammans med Josefin. Vi plockade upp Tim i Trollis och mötte upp med bror Mikael utanför pappas lägenhet. Sedvanlig elvakaffesinhandling och sedan en skön stund tillsammans hemma hos pappa. Jag njuter av att vi får vara tillsammans. Saknar mamma.

Om inte så mycket alls

Vilken vecka det var. Jag reste fram och tillbaka, fram och tillbaka. Två semesterdagar hjälpte lite men jag fick ändå ta igen lite jobb igår. Nu är det måndag och vardagen har kört igång igen. Det ligger också en bra vecka framför mig.
IMG_9678Styling
I lördags var däremot avkopplingen total. Jag och Lollo mötte upp på Spinneriet och spenderade större delen av dagen med att röja i hennes butik. Det blev mycket funderande och planerande. Riktigt så bekymrad som hon är på bilderna var hon inte i verkligheten!

Framåt kvällningen promenerade vi hem till henne och åt middag och hade en skön avslappnad lördagkväll. Efter att ha somnat i soffan ett par gånger kröp jag ner i gästrummets binge. Vaknade på söndagsmorgonen av kaffedoft och färska scones. Det blev ett par slappa timmar i morgonrockarna därefter.

Morgnarna är mörkare nu. Jag tänder stearinljus när jag vaknar, innan jag gör mitt morgonkaffe. Det är, trots allt, en mysig årstid vi går in i. Första höststormen kom i helgen och ruskar fortfarande om i trädgården.
IMG_9707Styling

Sommarkavalkad

September är här. Det är vackra dagar som ännu inte riktigt släppt taget om sommaren. Allt är ännu grönt och frodigt och min gräsmatta är fortfarande inte klippt. Jobb och familj fyller dagarna; besök hos pappa (tillsammans med bror) så ofta jag kan (vilket oftast inkluderar en träff med bästa Tim) och stöttning av Jossan som har haft en tuff sommar. Det är skönt att kunna hjälpas åt och det är härligt med vänner och kolleger som stöttar upp. Jag är tacksam.

En solig sommardag, då jag varit hos pappa, tog jag en tur till Västra Tunhem och Prästgårdens kafé och logi. Det var vackert, soligt och pastoralt. Innan jag for vidare hemåt stannade jag en stund i minneslunden, på Håjums begravningsplats, för att tänka på mamma. Lilla mamma. Det är fortfarande ofattbart att hon är borta.
P1030079Styling
Minneslunden är stillsam och vacker, en plats jag tror att hon gillar. Lilla mamma.

Självklart har det hunnits med en del bad, både i Krokvik och i Hanhals. Jag har ofta önskat att man kunde spara känslan av salt efter badet, solen som värmer, vinden som susar och vågorna som kluckar, ända in i mörkaste november. Jag tror att det går, varje år, men det blir inte så. Det är väl som uttrycket säger: var sak har sin tid.

Sommaren gav också en andra vända till Köpenhamn, på tu man hand, med Jossan. Vädret bjöd på sitt allra bästa och vi hade två mysiga dagar tillsammans.

Nästa gång ska vi se till att få med oss Tim på en utflykt. Kanske kan vi hitta en helg i höst? Det ser jag fram emot.