Ljuset störtar in

Söndag på hemmaplan och ljust fullkomligt kastar sig in genom fönstret. Det är underbart!

IMG_0607Styling
Jag ägnar helgen åt att röja. Jag har börjat leka med tanken att kanske sälja huset och hitta en lägenhet istället och hur i hela fridens namn skulle jag då kunna få med mig allt? Dessutom har jag insett att en del saker bara hänger kvar, bara för att. Andra saker hänger kvar för att de verkligen betyder något. Det är saker jag fått av mina föräldrar, inköp på resor och loppisar. Det är presenter från mina barn.

Förra veckan gick i flygande fläng. Måndagen var en heldag med möten i Kungsbacka, ett sent eftermiddagsmöte i Alingsås och sedan styrelsemöte på kvällen. Morgonen därpå mötte jag upp med Lollo på Centralen och vi for till Stockholm och Formex, en resa som planerades tidigt i höstas när jag inte visste hur många uppdrag jag skulle ha i januari (om ens något). Nåja, vi fick nästan tre hela och roliga dagar i huvudstaden. Sjukast av allt är att jag stötte på två ”gamla” kollegor på stan: först Dennis W och sedan bästa Kerstin Åhström. Himla kul. Jag fick ett litet styng av längtan tillbaka till gamla tider, men, de är ju borta och förbi och ska så vara. Alla de härliga kollegerna, medarbetarna och cheferna har lämnat, för länge sedan, precis som jag.

Tillbaka till ljuset som sakta är tillbaka. Det märks kanske inte så vansinnigt mycket på morgnarna men klart och tydligt på eftermiddagarna. Imorgon börjar en ny vecka, full av roliga uppdrag. Mest Kungsbacka och sedan en aning Varberg. Helgen som kommer är full med uppdrag som ska bli spännande att genomföra.

Ett helt år – en hyllning till mamma

Ett år har gått idag. Ett helt år utan mamma. Mitt liv har gått in i en annan fas. Det gäller förstås inte bara mig utan hela min familj; Tim och Jossan, bror Mikael och inte minst pappa Jörgen. Ändå, när jag tittar på bilderna på henne så är hon ju fortfarande här, precis som alltid.
P1000621
IMG_7572

IMG_0771

IMG_0918

IMG_1452

IMG_1453

IMG_1451
På söndag åker vi till pappa för att tillsammans tända ett ljus för bästa mamman vid Håjums minneslund i Trollhättan.

 

Mörker och nya tag

Jag är inte mitt bästa jag vid den här tiden på året. Livet känns mörkt och trist, som ett slags mellanrum till ingen nytta. Det går över, jag vet, för så här är det varje år. Julafton med värme och glädje kommer och går och sedan är det tomt.
IMG_0531Styling
Det ljusnar sent och det dagsljus som sedan bjuds är lite av ett skämt. Ändå vet jag att jag saknade dessa årstidsskiftningar under alla åren i Madrid.

Jag kommer inte åka till Ola, Marie och Martin för att fira nyår i år. Det är första gången på femton år (med undantag för 2017 då jag var hemma med bruten handled och bruten fot) som jag inte är där. Det har sin förklaring att jag inte åker: B kommer med sin tjeja, samma person han var ihop med, under tiden vi var tillsammans (och hon var gift). Lätt var det att luska ut. Jag hoppades att de skulle tröttna. Jag har bestämt mig för att inte skydda honom längre. B gör som han vill, manipulerar och har sina egna lagar och rättigheter – allt som tjänar honom själv bäst. På andras bekostnad, även näras och käras. OK, han har goda sidor också. Så, nu var detta sagt.

Nåväl, med bara några dagar kvar så kommer det nya året. 2020. Ett snyggt år. Det ser jag fram emot. Allt lättar så fort vi kommer in i januari och sakta börjar ljuset återvända.  Utöver jobb så har jag några riktigt roliga projekt på gång, båda är påbörjade och de senaste dagarna har jag suttit vid datorn och grejat. Ett bra sätt att göra ”twixtmas” mer uthärdligt! Det handlar om utveckling av och fokus i mitt eget företagande, där jag kom av mig för ett knappt år sedan, då mamma gick bort. Då tappade jag lusten. Men, nu är jag på gång. Jag kommer inte avslöja så mycket ännu men jag ser fram emot ett kreativt och roligt 2020. I fredags spenderade jag några timmar på INRX på Spinneriet med att fotografera för dessa projekt.
IMG_0439Styling

IMG_0488Styling

Klockan är strax efter elva. Det är dags för en elvakopp, kanske tar jag den hos Jossan på Espresso House. Ute är det mildväder igen, ihärdigt regnande från en jämngrå himmel. Trots allt är jag på hugget och det har potential att bli en fortsatt bra dag.

Annandagen 2019

Morgonen var aningen frostnupen när den till sist avslöjade sig i den sena gryningen. Jag tog kameran och bilen och rullade ut mot havet. Det var tyst, disigt och gråblått.

Julhelgen sjunger på sista versen. Det har varit lugnt och fint. Julaftonen hemma hos pappa blev mysig med julbordets allra nödvändigaste som fullt tillräckligt. Mikael, Tim och Jossan var med. Jag tror vi tröttade ut pappa en hel del med all mat och allt prat. Men, mysigt var det.
IMG_0407Styling

Vet inte hur det är med er, men, vi är nog många som vid den här tiden på året försöker göra något slags bokslut. Jag gillar tanken på att summera året även om just 2019 (kanske precis som alla år?) utmärkt sig lite extra så det känns bra att snart få lägga det till handlingarna. Jag väljer istället att satsa krutet på att fundera över år 2020. Då hoppas jag på mycket (fast mindre) jobb, mer tid till omtanke om mig själv och kanske också en och annan resa. Häromdagen kom en kort hälsning från Jane som skriver att vi inte har setts på åratal och det stämmer. Jag tror aldrig att det gått så lång tid som denna gång. Jag var hos henne senaste gången 2014 (fast jag hoppas jag har fel och att det var 2015. Det skulle kännas aningen bättre). Inte ens när jag bodde i Madrid dröjde det så länge mellan våra träffar. Så, det skulle vara kul att göra något åt det. Det är dessutom längesedan jag var hos Carmen och Juan i Denía. Tack och lov sågs vi för bara några månader sedan då de hälsade på mig här hemma i augusti.

På jobbfronten ser det bra ut. Kungsbacka kommun fortsätter liksom Timbanken. Kanske landar jag ett skrivuppdrag för Alingsås kommun och sedan har jag planer med Lollo och INRX. Som en extra krydda kommer kanske ett moderatorgig en av helgerna i slutet av januari, kanske också ett i april. Ett gäng workshops ligger förstås också med i planeringen och jag kommer satsa på breddat innehåll. Vi får se hur det går. Jag kommer att göra min egen årsplanering för det kommande året, inom de närmaste dagarna. Det ska inte bara planeras och också balanseras över tid och det ska räknas på.

För övrigt har jag njutit av att lyssna på Tjajkovskijs Nötknäpparen med höjdpunkter som Blommornas vals och The Sugar Plum Fairys dans. Klicka på länken och njut, du med!

Trådlös men inte rådlös

I flera veckor har jag varit utan bredband. Orsak? En mus har gnagt av fibern, inne i väggen. Visserligen kan jag parkoppla med telefonen men det blir för segt så fort jag ska jobba med bilder. Jag har städat skrivbordet så länge, redo för jobb när bredbandet är fixat.IMG_0181Styling
Det har med andra ord inte blivit några blogginlägg under dessa veckor. Hela november och början av december har gått med endast ett fåtal soltimmar enligt väderförståsigpåare. Tim har fyllt 26-år och idag är det andra advent.
IMG_0219Styling
För ett par helger sedan höll jag en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på Spinneriet. Det är alltid lika roligt med dessa miniworkshops. Efter en liten stund släpper prestationsångesten och kreativiteten får utlopp.

IMG_0262Styling

Otroligt nog är det snart jul. Det blir första julen utan mamma. Sorgset och konstigt men jag tänker också att det kan bli en hyllning till henne. Mikael, min bror, ska griljera skinka och jag ska se till att lägga in sill, såsom mamma gjorde, såsom är min pappas favorit. Det blir mysigt, trots allt.

Mörkret är verkligen här. Vi lämnar våra hem i mörker för att åka till våra jobb och, vi kommer hem i mörker. Igår hade jag turen att få en hyfsat solig dag i Göteborg, idag har det knappt ljusnat. Men, vi är inte långt borta från årets mörkaste dag. Sen går det åt rätt håll, som mamma alltid sa. Och, det är sant. Innan vi vet ordet av så är ljusare tider här. Jag drömmer om workshops jag ska göra, ensam och med Lollo eller med Birgitta. Jag har också en plan att förankra med min spanska matfotograf Ana… kanske dags att planera en ny retreat?

Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv