Åh, energi!

Idag har jag genomfört ännu en workshop, denna gång med fokus på hur man fotograferar med sin systemkamera i det manuella läget men också på ljus och komposition. Åtta fantastiska kvinnor kom, några av dem kände jag sedan tidigare men inte alla. Det var en fröjd att se alla häpna miner när sambandet mellan slutare, bländare och ISO landade. För att inte tala om bilderna som togs.
Tack vare den fantastiska lokal som Design & Co är i synnerhet (och Spinneriet i allmänhet) så fick även de som fotograferade med telefonen, flera finfina bilder.

Allt som allt en fantastiskt förmiddag. Nu vilar jag i energin av att se människor skapa, få nya insikter och utmana sig själva. Jag hittade en kvarglömd, bedagad skönhet som fångade mitt öga.
IMG_7896Styling

Kan man älska en bank?

Våren kom av sig. Vi har åter kyliga dagar. Jag jobbar och jobbar. Det är roligt och jag trivs. Flera av mina uppdrag är utmanande och det gillar jag ju. Sömnen har kommit tillbaka och jag oroar mig inte på nätterna. Lugnet, det berömda inre, har återvänt. Tänk om man bara kunde fatta att saker och ting reder ut sig och ordnar sig? Men, det tycks inte gå in i min skalle.
För ett par veckor sedan var jag på banken. Kan man älska en bank? Det kanske är att ta i men jag störtgillar verkligen Länsförsäkringar i Kungsbacka. Där finns Kerstin som hjälper mig med företaget och Ann-Sofie som fixar med mitt privata. Ann-Sofie har hängt med mig sedan jag nervöst klev in för att låna till mitt hus för 17 år sedan. Häromveckan trollade hon med räntorna på mina lån och såg till att jag fick alla mina rabatter. Skönt!

Framåt händer roliga saker. Nu närmast, på lördag, håller jag fotoworkshop på Spinneriet. En handfull kvinnor kommer för att lära sig mer om kamerainställningar, ljus, vinklar och bildkomposition. Lite längre fram får jag besök från Madrid, då fotografen Ana, som driver Qosen kommer. Jag träffade henne när jag deltog i hennes ljussättningskurs i februari. Det ska i alla fall bli superkul. Förhoppningsvis kan vi hitta några spännande samarbeten framöver.

Idag bär det av till Varberg för lite erfarenhetsutbyte. Solen strålar även om det bara är några få grader över nollan. Men, det kommer bli en bra dag.

Långledig med lite undantag

Påskhelg och mycket ledigt. Dessutom strålande sol och milda vindar. Det kan knappast bli bättre. Jag försöker slappna av, med viss framgång och med vissa undantag – dålig sömn och lite jobbpyssel som inte hinns med till vardags. Det senare är helt ok, det förra jobbigare. Med mycket få undantag så vaknar jag gång på gång mellan 01.00-04.00. För det mesta får jag någon timma efter det, ibland inte.
IMG_7781Styling
I trädgården vräker, bokstavligen, solen ner. Det är härligt. Jag har slappat några timmar på eftermiddagarna, omgiven av öronbedövande fågelkvitter och porlandet från den lilla solcellsdrivna minifontänen. Efter vintern är trädgården tufsig och rufsig och har alldeles för mycket ogräs. Jag tar tag i det jag får lust till och så får det bli som det blir. Rosen håller på att bli övermäktig men jag hoppas få bukt med den så att den åtminstone står rakt i sitt fina järnstöd!

Nerea är fortfarande här, det blir en dryg månad till. Igår tog vi en rejäl Hallandstur i bilen. Det blev lite Varberg, Träslövsläge, Tvååker, Strömma Farmloge, Öströö Fårfarm. Lunch i solen och medhavd fika vid en sjö.
IMG_7830Styling
Imorgon väntar en tur till Trollhättan och bästa pappa. Jossan kommer med och Tim och Mikael möter upp. Tillsammans ska vi laga påsklunch och självklart åka till minneslunden och hälsa på mamma. Det blir en härlig dag.

Annars tänker jag på framtiden. Vad vill jag? När ska jag gå i pension? Borde jag flytta från mitt förhållandevis stora hus? Visst, jag älskar mitt hem och min lilla trädgård men samtidigt längtar jag ut. På äventyr. Fara dit näsan pekar, stanna där jag vill, så länge jag vill. Samtidigt försöker jag att inte ha bråttom, att vara här och nu och njuta av det som sker i momentet. Framtiden får lösa sig.
IMG_7770Styling

 

Dejt med Mejt

Idag lunchade jag med Mejt, en ”gammal” kollega från Telia-tiden. Det blev en kort och intensiv lunch på COSA Table men vi hann med de viktigaste sakerna i livet d v s livet. Mejt jobbar som HR-ansvarig på ett IT-företag i Göteborg, ett jobb som hon inte visste att hon skulle gilla så mycket. Parallellt med jobbet är hon och hennes man inne i ett stadium då två av barnen är i tonåren och de andra två är i trotsåldern. Jag känner väl igen Mejts oro över hur man ska orka och räcka till och jag tror att det hör föräldraskapet till, oavsett vilken familjesituation man befinner sig i. Härligt att träffas.

Annars rusar tiden. Träd och buskar har svällande knoppar, fågelsången ökar i intensitet för var dag som går. Solens strålar har börjat värma, om än nyckfullt. Jag repar mod i takt med naturen. Det går inte att ta miste på saknaden efter mamma men samtidigt lär jag mig att uppskatta ”arvet” – att jag lyssnar till bofinken som sjunger har inte inte varit något viktigt men för första gången lyssnar jag verkligen. Det har betydelse och det är mammas förtjänst. Jag känner mig tacksam för (och berikad av) denna insikt. I påsk kommer jag äntligen att få besöka henne i minneslunden på Håjums kyrkogård i Trollhättan. Längtar.

I Kungsbacka rullar jobbet på kommunen på. Det är roligt och jag känner äntligen att jag får utlopp för det jag har att bidra med. Samarbetet med kolleger adderar guldkant. Även utanför jobbet händer det saker. Jag och konstnären Karolina Palmér jobbar på ett gemensamt projekt som jag inom kort kommer att berätta mer om. Häromdagen intervjuade vi därför Johan, på samma COSA Table som jag åt lunch på med Mejt idag.
IMG_7718Styling
Mer om mitt och Karolinas projekt kommer inom kort.

Annars längtar jag efter lite påskledighet även om det inte blir så mycket ”ledigt”. Jag har en del sköna uppdrag som handlar om att rakt av skriva (något som jag verkligen gillar) och som kommer att få ta plats under ”ledigheten”. Jag längtar också om att få tid med mina bästa döttrar, en eller två resor till Trollhättan för att träffa pappa och bror samt, eventuellt, en eller annan sovmorgon.

Koltrastar & klimatångest – det låter som en fars…

Det är redan april, våren är här och sommaren snart i annalkande. I helgen flyttade vi fram klockan till sommartid, härliga sommartid. Jag var dessutom HELT ledig – första helgen på länge. Skönt. Annars är det mycket jobb på jobbet. Jag gillar det eftersom det är roliga och utmanande uppdrag. Sedan försöker jag klämma in lite Timbanken på kvällar och ibland på helgerna. Dessutom planerar jag för vårens andra kurs, en fotoworkshop den 11 maj. Två är redan anmälda så det börjar bra.

IMG_7694Styling

Just nu längtar jag efter den första grönskan, efter att få sparka av mig mina Dr. Martens, som jag i princip levt i under de senaste 6 månaderna, efter att snart få sätta barfotafötterna i sommarens lätta skor. Jag längtar efter bara fotsulor på varma klippor, på den hisnande känslan när man kastar sig i havet och det stramande nypet i huden när saltet torkar. Koltrasten sitter utanför just nu och hejar på.

Lusten har ju lyst lite med sin frånvaro under detta år, Jag har inte haft lust att vare sig skriva eller fotografera och jag har definitivt inte haft lust att städa (did I ever?). Men, i helgen fick jag feeling och gjorde en ”delstädning” (jag förklarar inte närmare, ordet får tala för sig själv). Den hade potential att bli en ”helstädning” men, så trött man kan bli, dammsugaren som jag hjälpligt lagade natten innan jag for till Madrid (jag städade i sista minuten, förstås, innan Nerea skulle följa med mig från Madrid till Sverige), med hjälp av mängder med packtejp, gick sönder igen, fast på ett annat ställe. Packtejpen kom fram igen. Det höll sådär. Med andra ord – ajöss med dammsugaren!

Så, en sista tanken innan jag stänger dagens bloggkapitel. Klimatångest. Jag har ingen klimatångest men jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för att mina barn (och alla andras) ska få en schysst framtid. Det finns många saker att förändra. Undvika att köra bil i onödan, inte äta kött (fast det gör jag redan sällan), använda de kläder som fyller min garderob istället för att köpa nytt, ta med egna kassar till mataffären. Generellt sett och helt enkelt; konsumera mindre. Och det mår ju både klimatet och plånboken bra av.

Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.

Inget är för evigt

På sistone har jag oroat mig en del. För det ena och för det andra. Småsaker har blivit stora under sömnlösa nätter. Familj. Jobb. Framtid. Ekonomi. Jag har saknat min vanliga tilltro till min egen förmåga (och oförmåga, för den delen) och kreativiteten och framtidstron har lyst med sin frånvaro. Även dagtid. Lusten har saknats och jag känner inte igen mig. Och, när jag har reflekterat över detta så inser jag att livet tagit en vändning. Det är inte som det varit. Jag har förlorat min mamma. Det är en ny epok i mitt liv där en del av grundtryggheten naggats och det gör mig skörare än innan. Jag ska inte fördjupa mig men det är ett konstaterande. Det är inte som det har varit.
Samtidigt som det finns en saknad finns där också en viss tröst och insikt. Inget är för evigt. Ingen oro är för evigt, inga sömnlösa nätter. Inte heller mammor.

Idag har jag äntligen känt lite inspiration och energi. Dagen började med ett lyckat frukostmöte tillsammans med Kungsbacka DFF, vårt damfotbollslag som tagit sig ända till OBOS Damallsvenskan. Tränaren Henrik och spelaren Lina lyckades förmedla sådan tilltro och målmedvetenhet, med hjärtat i centrum, att det smittade av sig på en sportlös människa som jag.

Kvällen, efter avslutad arbetsdag på Kungsbacka kommun, tillbringade jag med en härlig kund i Timbanken och det slutade med att jag fick betyget 11 av 10 möjliga, av två unga entreprenörer i Varberg.

Och, jobboron? Inget är för evigt. Uppdragen rullar in, både kortsiktiga och på längre sikt. De är inte heller för evigt men det är ju så jag vill ha det. Ett liv med en stor portion frihet och utveckling!
_DSF8697
Krama era nära och kära ikväll. De betyder mer än vi tror, framförallt på så många andra vis än vad vi tror.