Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.

Inget är för evigt

På sistone har jag oroat mig en del. För det ena och för det andra. Småsaker har blivit stora under sömnlösa nätter. Familj. Jobb. Framtid. Ekonomi. Jag har saknat min vanliga tilltro till min egen förmåga (och oförmåga, för den delen) och kreativiteten och framtidstron har lyst med sin frånvaro. Även dagtid. Lusten har saknats och jag känner inte igen mig. Och, när jag har reflekterat över detta så inser jag att livet tagit en vändning. Det är inte som det varit. Jag har förlorat min mamma. Det är en ny epok i mitt liv där en del av grundtryggheten naggats och det gör mig skörare än innan. Jag ska inte fördjupa mig men det är ett konstaterande. Det är inte som det har varit.
Samtidigt som det finns en saknad finns där också en viss tröst och insikt. Inget är för evigt. Ingen oro är för evigt, inga sömnlösa nätter. Inte heller mammor.

Idag har jag äntligen känt lite inspiration och energi. Dagen började med ett lyckat frukostmöte tillsammans med Kungsbacka DFF, vårt damfotbollslag som tagit sig ända till OBOS Damallsvenskan. Tränaren Henrik och spelaren Lina lyckades förmedla sådan tilltro och målmedvetenhet, med hjärtat i centrum, att det smittade av sig på en sportlös människa som jag.

Kvällen, efter avslutad arbetsdag på Kungsbacka kommun, tillbringade jag med en härlig kund i Timbanken och det slutade med att jag fick betyget 11 av 10 möjliga, av två unga entreprenörer i Varberg.

Och, jobboron? Inget är för evigt. Uppdragen rullar in, både kortsiktiga och på längre sikt. De är inte heller för evigt men det är ju så jag vill ha det. Ett liv med en stor portion frihet och utveckling!
_DSF8697
Krama era nära och kära ikväll. De betyder mer än vi tror, framförallt på så många andra vis än vad vi tror.

Family and friends

Vilken skön, social helg det blev! I fredags med Carin T på AW och på lördag morgon upp och iväg till Trollhättan. Hämtade Tim och mötte sedan upp med bror hos pappa. Efter det obligatoriska kaffet blev det genomgång av en massa gamla saker som funnits i föräldrarnas hem, i vissa fall, sedan innan vare sig jag eller min bror var födda. Det blev fullt av minnen från tillfällen då de olika grejerna figurerat. Pappa rensar allt som känns överflödigt och Mikael och jag delar på grejerna. En del saker går direkt till återbruk som t ex alla porslinsprydnader från Rosa Ljung.
IMG_7596Styling
Jag tycker om gamla saker, ännu mer om de bär på en historia jag känner. Kvinnan av Lisa Larson, skålen Silur av Stig Lindberg, den gröna spargrisen som var min mammas och mycket, mycket mer. Med bagaget fullt vände jag söderut. Nerea var hemma och efter en stund kom hennes nya väninna Amelia. Det var kul att höra musik, prat och fniss från övervåningen när de gjorde sig klara för a night on the town.

Idag har det varit en långsamt skön söndag. Jag och Nerea åkte och handlade och sedan hämtade vi Clara på stationen. Det var en sprudlande, pratsam Clara och det var härligt att se. Efter att ha tagit en sväng till Espresso House för att heja på Jossan så hängde vi tre en lång stund på Tullen över en kopp te. En promenad vid havet senare såg oss återvända hem för att laga middag tillsammans.

För en stund sedan föll mörkret och jag skjutsade Clara till stationen. Det är alltid kärt att träffa henne. Så, även om jag ibland känner mig liten och ensam så tänker jag ändå att jag har ett fantastiskt rikt liv. Jag har min familj (med saknad mamma i tankarna och i hjärtat) med pappa, bror och mina fantastiska döttrar, de som borde få pris för att ha stått ut med mig som mamma. Sedan har jag Clara som länge var en nära och stor del av mitt liv – hon fortsätter att vara nära och viktig. Och, utöver det, alla vänner här hemma och utomlands samt massor av roliga, smarta arbetskamrater och skojiga, mer ytliga bekantskaper. Sist, men inte minst, glada och modiga Nerea som tar sig an alla möjliga äventyr som dyker upp. Jag har ett rikt liv.

 

Farväl, mamma!

Idag har vi haft begravningsceremoni för mamma och vi har tagit ett sista farväl. Det blev en rörande och berörande stund i Ljusets kapell på Håjums begravningsplats i Trollhättan, ett Trollhättan som visade sig från sin allra vackraste sida. Solen fick snön att gnistra i de nästan -20 graderna. Det var många som slöt upp, många fler än vi trott och förväntat. Det var också rörande. Och berörande.
Själva ceremonin blev vacker. Stillsam och utan onödiga krusiduller. Dikter avlöstes av den musik vi valt för mamma. En inledning till Vivaldis våren. Därefter Elaine Paiges originalversion utav Memory ur musikalen Cats. Lite senare en av mammas absoluta favoriter; Björn J:son Linds Brusa högre lilla å. Ceremonin avslutades med Taubes Välkommen till Bohuslän.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att ses mer. Ofattbart. Saknar dig, min lilla mamma!
img_9880styling (2)
Bilden på mamma är från september 2017 då vi tog en långtripp till Morups Tånge. Lite ojämn terräng och diverse komockor hindrade inte min envetna mamma att ge sig ut med rullatorn. Fast, självklart, hade vi först druckit kaffe och ätit smörgås, precis som alltid.

Livet går vidare

Ibland hamnar man i bubblor då livet stannar upp. När man sedan upptäcker att världen ändå fortsatt snurra är det både förvånande och tacksamt. Så var det till exempel när jag födde mitt första barn. Min värld blev en bubbla, bortom allt annat. Och, så kom man hem från BB och såg att världen fortsatt snurra, trots att min hade stannat för en stund.

Jag tänker på min mamma och min pappa med stor ömhet. De har ALLTID stöttat, oavsett vilka idiotiska idéer jag kommit med. Häftigt. Jag ska skriva mer om det någon dag. De har präglat mitt föräldraskap, en sak som jag tänkt på nu när Tim ska flytta. Det kommer bli tomt, det kommer bli tyst, det kommer bli mindre stökigt =)…  Jag kommer inte komma med en enda förebråelse eller klagan (it is not my style). Däremot, och framförallt, kommer det bli roligt att hon får sitt eget hem, möjlighet att skapa sitt eget liv och att, äntligen, bli oberoende. Att få följa det är tusen gånger mer värt än risken att jag ska känna mig ensam.
img_0240
Bilden är inte störtny men den är talande för min expressiva och vackra Tim.

Som ni säkert också vet så får jag mina attacker av tvivel. Vad gör jag när mitt nuvarande jobbuppdrag tar slut? Tänk om ingen vill ha det jag kan erbjuda? Ja, jag tror många känner igen sig. I dagarna avslutar jag mitt uppdrag för Mölndals stad (det har varit så roligt) och därefter är den garanterade beläggningen 50% för Kungsbacka kommun, fram t o m juni. Men, ibland tror jag på uttrycket (inte bokstavligt): ”gud här bön”. För en och en halv vecka sedan fick jag erbjudande om ett nytt uppdrag för de ”överblivna” 50%. Så grymt roligt uppdrag. Det ska byggas en ny skola och två nya supermoderna sporthallar i kommunen. Problemet, eller utmaningen, är att de gamla sporthallarna måste rivas för att ge plats åt de nya. Sporthallarna används av gymnasieskolan och utmaningen blir att, tillsammans med idrottslärare och schemaläggare, lösa undervisningen under de kommande åren. Rent fysisk, alltså. Detta är ett underbart projekt med precis de utmaningar jag vill ha: en hel del uppförsbacke. Det kommer att bli bra. Fördelen med att vara ”gammal” är att jag litar på processen, att jag vet att jag inte behöver ha alla lösningar färdiga, här och nu. Tillsammans kommer vi att lösa det.

IMG_5239Styling
Sist, men inte minst, vill jag vara tacksam över mina vänner som skickar kärlek och stöd. Ikväll ringde Giovanna, min roliga italienska väninna som jag lärde känna på en workshop i Rom för snart två år sedan. Mååånga år skiljer oss åt men det är oväsentligt – vi har alltid kul ihop.
Familj och vänner is da shit!

Det ena med det andra

Igår träffade vi begravningsbyrån, pappa, min bror och jag. Det blev ett fint möte med en lugn och saklig ung man. Vi, familjen, har hunnit både prata och känna. Vad är rätt för mamma och den person hon var? Vad är rätt för oss? Vi är rörande överens. Mamma Signe var inte otydlig som person eller med sin karaktär. Det gör det lätt att enas.

Det som slår mig efter mötet är hur mycket roligt vi delat och delar. Vi har, om än berörda, skrattat högt och gott under detta möte. Det finns verkligen så fantastiskt många skojiga saker att minnas. Saker som bland annat har gjort oss till de vi är idag.

– Jag har massor av lax och kyckling i frysen, säger pappa. Vad gör jag med den?

Min bror och jag kontrar direkt: vi träffas och lagar mat, äter gemensam lunch och laddar matlådor. Detta är verkligen inte en av våra traditionella aktiviteter men jag ser mycket fram emot det. Jag har redan börjat googla recept.
Screen Shot 2018-01-14 at 10.54.22

Bild och recept på krämig kyckling från Pinterest. Letar vidare efter goda laxrecept.

Parallellt med allt ledsamt händer också goda saker. Jag har på sista tiden klurat över min framtida försörjning. De två långsiktiga uppdrag jag har just nu tar slut: Mölndals stad nu i januari och Kungsbacka kommun i juni. Sommaren är ju något man som egenföretagare måste planera för – uppdragen avstannar och det gör även faktureringen. Men, som ett brev på posten kom en fråga om ett stort och superintressant uppdrag från Kungsbacka kommun, i fredags. I början av nästa vecka kommer det att vara formaliserat och då berättar jag mer.

För övrigt många känslor och tankar just nu.

Hejsan, det är Signe!

Igår morse lämnade hon oss, strax efter nio, den nionde januari 2019. Min och min brors mamma, pappas fru, mina döttrars mormor. Hon hann fylla 88 år och 67 av dem tillbringade hon med vår pappa. Vår bästa mamma, hon som alltid svarade ”hejsan, det är Signe” när vi ringde henne.
IMG_5009Styling
Jag saknar dig, mamma! Vi saknar dig!