Min osnutna trädgård…

och mitt osnutna hem!
Jag kan inte riktigt bestämma mig. Vad gillar jag mest? Ordnat och ordentligt eller vilt och vildvuxet? Troligtvis det senare även om jag kan längta efter ordnat och ordentligt. Det senare av att döma om min trädgård. Jag kan ju inte direkt påstå att torkan förhindrat mig från att jobba i den. Tvärtom. Det dåliga vädret har, inte hindrat mig men, fått mig att inte ha lust. Så, nu sitter jag här med ett vildvuxet virrvarr. Och, det är så fint! De vackra gräsen, smörblommorna, syran och grobladen. Det är ingen ordning på allting.

För övrigt har det varit mina första ensamma dagar sedan… barnen föddes? Kanske, kanske inte. Men, Nerea åkte för en vecka sedan och det har varit otroligt kul att ha henne här, hon har tagit fullt ansvar och inte varit till något som helst besvär. Ändå så njuter jag av stillheten och friheten. Tystnaden. Skogen och fåglarna. Vindens sus (och det har susat rejält i helgen) i träden.

Jag har gått lite lös på hemmet, både röjt och rört till. Det är så skönt när inga frågor ställs. Jag har fotograferat låtit vardagsrummet översvämmas av fina saker. Jag har också planerat för, och påbörjat, röjet i Tims gamla rum. Det kommer att få bli min fotostudio nu när jag lämnar Spinneriet i Lindome. Jossans gamla rum fortsätter att bli gästrum, nu med plats för 2-3 personer.

För övrigt fick jag imorse feeling, Feeling på att jag är på G. Mmm, känns bra. Saker att ta tag i men inget oöverkomligt! Så gött!

Långledig med lite undantag

Påskhelg och mycket ledigt. Dessutom strålande sol och milda vindar. Det kan knappast bli bättre. Jag försöker slappna av, med viss framgång och med vissa undantag – dålig sömn och lite jobbpyssel som inte hinns med till vardags. Det senare är helt ok, det förra jobbigare. Med mycket få undantag så vaknar jag gång på gång mellan 01.00-04.00. För det mesta får jag någon timma efter det, ibland inte.
IMG_7781Styling
I trädgården vräker, bokstavligen, solen ner. Det är härligt. Jag har slappat några timmar på eftermiddagarna, omgiven av öronbedövande fågelkvitter och porlandet från den lilla solcellsdrivna minifontänen. Efter vintern är trädgården tufsig och rufsig och har alldeles för mycket ogräs. Jag tar tag i det jag får lust till och så får det bli som det blir. Rosen håller på att bli övermäktig men jag hoppas få bukt med den så att den åtminstone står rakt i sitt fina järnstöd!

Nerea är fortfarande här, det blir en dryg månad till. Igår tog vi en rejäl Hallandstur i bilen. Det blev lite Varberg, Träslövsläge, Tvååker, Strömma Farmloge, Öströö Fårfarm. Lunch i solen och medhavd fika vid en sjö.
IMG_7830Styling
Imorgon väntar en tur till Trollhättan och bästa pappa. Jossan kommer med och Tim och Mikael möter upp. Tillsammans ska vi laga påsklunch och självklart åka till minneslunden och hälsa på mamma. Det blir en härlig dag.

Annars tänker jag på framtiden. Vad vill jag? När ska jag gå i pension? Borde jag flytta från mitt förhållandevis stora hus? Visst, jag älskar mitt hem och min lilla trädgård men samtidigt längtar jag ut. På äventyr. Fara dit näsan pekar, stanna där jag vill, så länge jag vill. Samtidigt försöker jag att inte ha bråttom, att vara här och nu och njuta av det som sker i momentet. Framtiden får lösa sig.
IMG_7770Styling

 

Dejt med Mejt

Idag lunchade jag med Mejt, en ”gammal” kollega från Telia-tiden. Det blev en kort och intensiv lunch på COSA Table men vi hann med de viktigaste sakerna i livet d v s livet. Mejt jobbar som HR-ansvarig på ett IT-företag i Göteborg, ett jobb som hon inte visste att hon skulle gilla så mycket. Parallellt med jobbet är hon och hennes man inne i ett stadium då två av barnen är i tonåren och de andra två är i trotsåldern. Jag känner väl igen Mejts oro över hur man ska orka och räcka till och jag tror att det hör föräldraskapet till, oavsett vilken familjesituation man befinner sig i. Härligt att träffas.

Annars rusar tiden. Träd och buskar har svällande knoppar, fågelsången ökar i intensitet för var dag som går. Solens strålar har börjat värma, om än nyckfullt. Jag repar mod i takt med naturen. Det går inte att ta miste på saknaden efter mamma men samtidigt lär jag mig att uppskatta ”arvet” – att jag lyssnar till bofinken som sjunger har inte inte varit något viktigt men för första gången lyssnar jag verkligen. Det har betydelse och det är mammas förtjänst. Jag känner mig tacksam för (och berikad av) denna insikt. I påsk kommer jag äntligen att få besöka henne i minneslunden på Håjums kyrkogård i Trollhättan. Längtar.

I Kungsbacka rullar jobbet på kommunen på. Det är roligt och jag känner äntligen att jag får utlopp för det jag har att bidra med. Samarbetet med kolleger adderar guldkant. Även utanför jobbet händer det saker. Jag och konstnären Karolina Palmér jobbar på ett gemensamt projekt som jag inom kort kommer att berätta mer om. Häromdagen intervjuade vi därför Johan, på samma COSA Table som jag åt lunch på med Mejt idag.
IMG_7718Styling
Mer om mitt och Karolinas projekt kommer inom kort.

Annars längtar jag efter lite påskledighet även om det inte blir så mycket ”ledigt”. Jag har en del sköna uppdrag som handlar om att rakt av skriva (något som jag verkligen gillar) och som kommer att få ta plats under ”ledigheten”. Jag längtar också om att få tid med mina bästa döttrar, en eller två resor till Trollhättan för att träffa pappa och bror samt, eventuellt, en eller annan sovmorgon.

Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.

Inget är för evigt

På sistone har jag oroat mig en del. För det ena och för det andra. Småsaker har blivit stora under sömnlösa nätter. Familj. Jobb. Framtid. Ekonomi. Jag har saknat min vanliga tilltro till min egen förmåga (och oförmåga, för den delen) och kreativiteten och framtidstron har lyst med sin frånvaro. Även dagtid. Lusten har saknats och jag känner inte igen mig. Och, när jag har reflekterat över detta så inser jag att livet tagit en vändning. Det är inte som det varit. Jag har förlorat min mamma. Det är en ny epok i mitt liv där en del av grundtryggheten naggats och det gör mig skörare än innan. Jag ska inte fördjupa mig men det är ett konstaterande. Det är inte som det har varit.
Samtidigt som det finns en saknad finns där också en viss tröst och insikt. Inget är för evigt. Ingen oro är för evigt, inga sömnlösa nätter. Inte heller mammor.

Idag har jag äntligen känt lite inspiration och energi. Dagen började med ett lyckat frukostmöte tillsammans med Kungsbacka DFF, vårt damfotbollslag som tagit sig ända till OBOS Damallsvenskan. Tränaren Henrik och spelaren Lina lyckades förmedla sådan tilltro och målmedvetenhet, med hjärtat i centrum, att det smittade av sig på en sportlös människa som jag.

Kvällen, efter avslutad arbetsdag på Kungsbacka kommun, tillbringade jag med en härlig kund i Timbanken och det slutade med att jag fick betyget 11 av 10 möjliga, av två unga entreprenörer i Varberg.

Och, jobboron? Inget är för evigt. Uppdragen rullar in, både kortsiktiga och på längre sikt. De är inte heller för evigt men det är ju så jag vill ha det. Ett liv med en stor portion frihet och utveckling!
_DSF8697
Krama era nära och kära ikväll. De betyder mer än vi tror, framförallt på så många andra vis än vad vi tror.

Family and friends

Vilken skön, social helg det blev! I fredags med Carin T på AW och på lördag morgon upp och iväg till Trollhättan. Hämtade Tim och mötte sedan upp med bror hos pappa. Efter det obligatoriska kaffet blev det genomgång av en massa gamla saker som funnits i föräldrarnas hem, i vissa fall, sedan innan vare sig jag eller min bror var födda. Det blev fullt av minnen från tillfällen då de olika grejerna figurerat. Pappa rensar allt som känns överflödigt och Mikael och jag delar på grejerna. En del saker går direkt till återbruk som t ex alla porslinsprydnader från Rosa Ljung.
IMG_7596Styling
Jag tycker om gamla saker, ännu mer om de bär på en historia jag känner. Kvinnan av Lisa Larson, skålen Silur av Stig Lindberg, den gröna spargrisen som var min mammas och mycket, mycket mer. Med bagaget fullt vände jag söderut. Nerea var hemma och efter en stund kom hennes nya väninna Amelia. Det var kul att höra musik, prat och fniss från övervåningen när de gjorde sig klara för a night on the town.

Idag har det varit en långsamt skön söndag. Jag och Nerea åkte och handlade och sedan hämtade vi Clara på stationen. Det var en sprudlande, pratsam Clara och det var härligt att se. Efter att ha tagit en sväng till Espresso House för att heja på Jossan så hängde vi tre en lång stund på Tullen över en kopp te. En promenad vid havet senare såg oss återvända hem för att laga middag tillsammans.

För en stund sedan föll mörkret och jag skjutsade Clara till stationen. Det är alltid kärt att träffa henne. Så, även om jag ibland känner mig liten och ensam så tänker jag ändå att jag har ett fantastiskt rikt liv. Jag har min familj (med saknad mamma i tankarna och i hjärtat) med pappa, bror och mina fantastiska döttrar, de som borde få pris för att ha stått ut med mig som mamma. Sedan har jag Clara som länge var en nära och stor del av mitt liv – hon fortsätter att vara nära och viktig. Och, utöver det, alla vänner här hemma och utomlands samt massor av roliga, smarta arbetskamrater och skojiga, mer ytliga bekantskaper. Sist, men inte minst, glada och modiga Nerea som tar sig an alla möjliga äventyr som dyker upp. Jag har ett rikt liv.

 

Farväl, mamma!

Idag har vi haft begravningsceremoni för mamma och vi har tagit ett sista farväl. Det blev en rörande och berörande stund i Ljusets kapell på Håjums begravningsplats i Trollhättan, ett Trollhättan som visade sig från sin allra vackraste sida. Solen fick snön att gnistra i de nästan -20 graderna. Det var många som slöt upp, många fler än vi trott och förväntat. Det var också rörande. Och berörande.
Själva ceremonin blev vacker. Stillsam och utan onödiga krusiduller. Dikter avlöstes av den musik vi valt för mamma. En inledning till Vivaldis våren. Därefter Elaine Paiges originalversion utav Memory ur musikalen Cats. Lite senare en av mammas absoluta favoriter; Björn J:son Linds Brusa högre lilla å. Ceremonin avslutades med Taubes Välkommen till Bohuslän.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att ses mer. Ofattbart. Saknar dig, min lilla mamma!
img_9880styling (2)
Bilden på mamma är från september 2017 då vi tog en långtripp till Morups Tånge. Lite ojämn terräng och diverse komockor hindrade inte min envetna mamma att ge sig ut med rullatorn. Fast, självklart, hade vi först druckit kaffe och ätit smörgås, precis som alltid.