Ett helt år – en hyllning till mamma

Ett år har gått idag. Ett helt år utan mamma. Mitt liv har gått in i en annan fas. Det gäller förstås inte bara mig utan hela min familj; Tim och Jossan, bror Mikael och inte minst pappa Jörgen. Ändå, när jag tittar på bilderna på henne så är hon ju fortfarande här, precis som alltid.
P1000621
IMG_7572

IMG_0771

IMG_0918

IMG_1452

IMG_1453

IMG_1451
På söndag åker vi till pappa för att tillsammans tända ett ljus för bästa mamman vid Håjums minneslund i Trollhättan.

 

Annandagen 2019

Morgonen var aningen frostnupen när den till sist avslöjade sig i den sena gryningen. Jag tog kameran och bilen och rullade ut mot havet. Det var tyst, disigt och gråblått.

Julhelgen sjunger på sista versen. Det har varit lugnt och fint. Julaftonen hemma hos pappa blev mysig med julbordets allra nödvändigaste som fullt tillräckligt. Mikael, Tim och Jossan var med. Jag tror vi tröttade ut pappa en hel del med all mat och allt prat. Men, mysigt var det.
IMG_0407Styling

Vet inte hur det är med er, men, vi är nog många som vid den här tiden på året försöker göra något slags bokslut. Jag gillar tanken på att summera året även om just 2019 (kanske precis som alla år?) utmärkt sig lite extra så det känns bra att snart få lägga det till handlingarna. Jag väljer istället att satsa krutet på att fundera över år 2020. Då hoppas jag på mycket (fast mindre) jobb, mer tid till omtanke om mig själv och kanske också en och annan resa. Häromdagen kom en kort hälsning från Jane som skriver att vi inte har setts på åratal och det stämmer. Jag tror aldrig att det gått så lång tid som denna gång. Jag var hos henne senaste gången 2014 (fast jag hoppas jag har fel och att det var 2015. Det skulle kännas aningen bättre). Inte ens när jag bodde i Madrid dröjde det så länge mellan våra träffar. Så, det skulle vara kul att göra något åt det. Det är dessutom längesedan jag var hos Carmen och Juan i Denía. Tack och lov sågs vi för bara några månader sedan då de hälsade på mig här hemma i augusti.

På jobbfronten ser det bra ut. Kungsbacka kommun fortsätter liksom Timbanken. Kanske landar jag ett skrivuppdrag för Alingsås kommun och sedan har jag planer med Lollo och INRX. Som en extra krydda kommer kanske ett moderatorgig en av helgerna i slutet av januari, kanske också ett i april. Ett gäng workshops ligger förstås också med i planeringen och jag kommer satsa på breddat innehåll. Vi får se hur det går. Jag kommer att göra min egen årsplanering för det kommande året, inom de närmaste dagarna. Det ska inte bara planeras och också balanseras över tid och det ska räknas på.

För övrigt har jag njutit av att lyssna på Tjajkovskijs Nötknäpparen med höjdpunkter som Blommornas vals och The Sugar Plum Fairys dans. Klicka på länken och njut, du med!

Trådlös men inte rådlös

I flera veckor har jag varit utan bredband. Orsak? En mus har gnagt av fibern, inne i väggen. Visserligen kan jag parkoppla med telefonen men det blir för segt så fort jag ska jobba med bilder. Jag har städat skrivbordet så länge, redo för jobb när bredbandet är fixat.IMG_0181Styling
Det har med andra ord inte blivit några blogginlägg under dessa veckor. Hela november och början av december har gått med endast ett fåtal soltimmar enligt väderförståsigpåare. Tim har fyllt 26-år och idag är det andra advent.
IMG_0219Styling
För ett par helger sedan höll jag en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på Spinneriet. Det är alltid lika roligt med dessa miniworkshops. Efter en liten stund släpper prestationsångesten och kreativiteten får utlopp.

IMG_0262Styling

Otroligt nog är det snart jul. Det blir första julen utan mamma. Sorgset och konstigt men jag tänker också att det kan bli en hyllning till henne. Mikael, min bror, ska griljera skinka och jag ska se till att lägga in sill, såsom mamma gjorde, såsom är min pappas favorit. Det blir mysigt, trots allt.

Mörkret är verkligen här. Vi lämnar våra hem i mörker för att åka till våra jobb och, vi kommer hem i mörker. Igår hade jag turen att få en hyfsat solig dag i Göteborg, idag har det knappt ljusnat. Men, vi är inte långt borta från årets mörkaste dag. Sen går det åt rätt håll, som mamma alltid sa. Och, det är sant. Innan vi vet ordet av så är ljusare tider här. Jag drömmer om workshops jag ska göra, ensam och med Lollo eller med Birgitta. Jag har också en plan att förankra med min spanska matfotograf Ana… kanske dags att planera en ny retreat?

Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv

Andra dimensioner

Det här låter säkert helt barockt men, precis när jag är på väg att somna in besöker jag platser som bara finns i tidigare drömmar. Jag känner mycket väl igen platserna och jag ser dem både i både fågel- och grodperspektiv. Det är alltid välbekanta. Om jag däremot försöker besöka dess platser i vaket tillstånd så är de som bortflugna (eller borthoppade).  Det är precis som om det funnes en plats, där, mittemellan medvetande och dröm, som är så verklig att den går att återbesöka, gång på gång. Ibland är det vindlande gator i Madrid, som finns på riktigt. Ibland finns det småvägar i England där jag färdas till tillsammans med Jane, min ”syster”. Och, precis när jag ska greppa platserna, försvinner de.
IMG_9960Styling

Livet, mitt liv, får också andra dimensioner när det går in i en ny fas. Med mammas bortgång blir det så solklart att en tid om alltid funnits, är borta. Minnen av att vakna på Bergkullevägen, en tidig morgon vid något av mina Sverigebesök på åttiotalet. Jag hör mamma och pappa samtala lågmält i köket, locket som sätts på kitteln med kokkaffet ger ifrån sig ett metalliskt ljud, frysen som frustar när termostaten slår av. Minnet av att öppna den på morgonen alltid stängda köksdörren och se mamma och pappa vid köksbordet med kaffekopp och morgontidning, är kristallklart i alla mina sinnen. Jag förstår ju men inte fattade jag att det skulle ta slut?
IMG_0001Styling

För ett par veckor sedan kom den för övrigt den första frosten. Trädgården visade sig så krispig och klar i morgonljuset att jag var tvungen att hämta kameran.
IMG_9977Styling
IMG_9978Styling
Snart ställer vi om klockan och kryper in i det riktiga mörkret. Det blir bra. Det är ju ändå bara några månader. Redan i mars börjar ju ljuset synas och man kan börja längta efter våren igen.

Solig sensommar

Ännu en fantastisk veckända – kyliga och dimmiga morgnar har förbytts i sommarvarma dagar. Jag fick äntligen städat lite. Inte allt men lite. Även tvätt blev av. Utöver det satt jag i trädgården och bara tittade och njöt.

Det växer fortfarande och är grönt och vackert.
Nu är arbetsveckan igång igen. Mycket jobb framöver åtminstone så långt som året ut. Roligt och engagerande! Därefter? Ingen aning men det ger sig.
IMG_9755Styling
Än så länge försöker jag njuta av nuet och prioritera det som är viktigast. Igår, söndag, blev det därför en tur till Trollhättan tillsammans med Josefin. Vi plockade upp Tim i Trollis och mötte upp med bror Mikael utanför pappas lägenhet. Sedvanlig elvakaffesinhandling och sedan en skön stund tillsammans hemma hos pappa. Jag njuter av att vi får vara tillsammans. Saknar mamma.