Man vänjer sig

Corona har fått mig att helt tappa lusten att skriva och dokumentera. Fokus har mest legat på att säkerställa jobb och på att fixa iordning mitt hus inför en eventuell försäljning. Det har varit, och är, en mental match men samtidigt som jag skriver detta tänker jag på alla som gått, och går, en match mot viruset. Det finns grader i helvetet, för att uttrycka sig milt.

Sedan sist har jag hunnit fylla sextio. Det blev ett stillsamt och mysigt firande med döttrarna, Erik och missarna. Med resten av familjen fick det duga med FaceTime (jag tror inte att jag träffat vare sig pappa eller min bror Mikael sedan den senare fyllde år den 14 februari). Nåja, sakernas tillstånd är som de är: en pandemi som, lugnt sagt begränsar det vanliga livet.

Strax innan krisen bestämde jag mig för att försöka sälja mitt hus. Tajmingen kanske inte är superbra men jag får se hur det går. IMG_1187Styling

Jag har haft några veckor när det som ligger framför mig (först och främst inför fotografering) har känts oöverstigligt. Lollo har varit där som ett stöd, peppat mig att inte se för långt fram utan att ta en del i taget. Förra helgen var det äntligen klart. Allt överflöd var undanpackat och huset stylat och fejat. Fotografen kom i måndags och tog bilderna som nu ligger ute på Hemmet Allt ser så annorlunda ut på bilderna jämfört med på riktigt. Den nyvunna luftigheten här hemma känns trots allt bra.

Mina bästa döttrar har hjälpt mig under resan. Tim och hennes pappa har hämtat allt hon vill spara, kört skräp till tippen och burit möbler mellan ovan- och nedervåning. Jossan har hjälpt mig med städning och målning. Om en vecka är det första visning och nu ska jag försöka fokusera på att leta nytt boende.

Jag har turen att ha ganska mycket jobb, trots krisen. Kungsbacka kommun står för lejonparten men Alingsås och Timbanken bidrar. Det kommer också bli mer jobb för Öckerö samt att jag har en del uppdrag för Ackebrinks i höst. Skönt.

Sammanfattningsvis: kris till trots så är läget under kontroll. Man vänjer sig, helt enkelt.

En annorlunda helg mm

Förra helgen reste jag till Stockholm. Med tanke på Coronavirusets fortplantning så är jag inte säker på att jag rest helgen som kommer! Nåja, det blev en spännande och lite annorlunda helg, inte precis som jag förväntat mig. Men, jag hann i alla fall träffa Karin (R, inte B och inte Karin med C) lite snabbt, i hennes lya i Kvarnholmen i huvudstaden. Vaknade (många gånger) under en grymt dimmig natt och morgon, till båtarnas mistlurar. Inte så konstigt – de passerade på nästan en armslängds avstånd.

Jag hoppade upp och ned ur sängen för att fotografera men de flesta båtar som passerade gjorde det under både mörker och dimma. Fångade dock denna prinsessa när ljust äntligen kom.

Lördag till söndag spenderade jag med Martin samt Marie och Olas söner Anders och Carl. Bra diskussioner, roliga skratt och, inte minst, Martins supergoda mat! Detta blev minst lika bra, nej bättre, än gångna års nyårsmiddagar. Kära, fina vänner allihop. Precis som Karin (R…)

Helgen började för övrigt med en mysig lunch i Göteborg. Vad kan bli bättre än att träffa sin ”långväga” (Trollhättan) dotter på lunch? Vi fick en mysig stund tillsammans. Coolaste bönan i stada lämnar jobbet för att äta med mamma.
P1040005Styling

Annars har veckan, så här långt, innehållit bland annat kreativa möten med de coola killarna från jobbhotell.se, Patrik och Danis. Jag och Karolina bokade ett ”förutsättningslöst” möte med dem och de sa JA på allt. OK, om du undrar vad allt är så håller jag dig på halster en stund till (mest för att jag inte vet riktigt själv) men det har ju med vår lokala podd Kungsbacka Talk att göra.

Är du Kungsbackabo så har du säkert sett deras coola lokala lokaler (!) vid självaste torget. OK, mer info kommer så, håll ut!

Utöver allt så har jag några roliga uppdrag på väg att signa inom kort. Mer om det kommer när det är klart men jag kan lova att det är av diverse slag! Surprised? Guess not!

 

Livets knasigheter

Jag får ju börja med det mest knasiga. I kväll när jag handlade på ICA Maxi (som inte är mitt förstahandsval men idag lämpade det sig bra) så ställde jag mig i kassakön bara för att höra någon utropa: KAJSA! Döm om min förvåning när jag ser vem det är! Signe Bay. Signe är den danska fotografen som är en av de som fått mig att återigen intressera mig för fotografering. Det hela startade egentligen med den här bloggen som blev till för att jag ville utveckla mitt skrivande och mitt bildskapande. Det var 2016, tidig vår. Bara några veckor efter mina första inlägg dök en inbjudan till en fotoworkshop i Rom upp i mitt Instaflöde, en workshop med det magiska namnet A Roman Summer Feast. Signe var en av arrangörerna. (Bilden är Signes).Signe
Ett knappt år senare bjöd jag in Signe till att hålla en endagsworkshop på Spinneriet i Lindome, en dag vi kallade A Spring Day at the Mill. Det i sin tur blev starten på många saker bland andra vänskapen med Lollo på INRX som jag nu kommer samarbeta med framöver. Ja, visst är livet lite knäppt och knasigt?

Annars är det familjen som är i fokus. Mysig sammankomst med min käre bror i förra veckan, mindre mysig anledning, men ändå. Tjejerna som kämpar på i sina olika livsspår. Och jag själv, inne i en förändringsprocess som inspirerar (och skrämmer) och pirrar. Parallellt är roliga uppdrag på väg in. Det kommer bli bra.

Så händer oväntade och roliga saker som att bästa Katja på restaurangen Lilla Spinneriet behöver ett foto, helt akut, och att hon kommer hit med de vackraste grönsakerna och vi bygger fotostudio i mitt vardagsrum (och mitt totalt kaosartade hem). Jag vet ännu inte om något av alla foton vi tog går att använda men här är ett av dem.
svamp till vänster

 

Januari börjar året, februari kommer näst…

Det har blivit långa morgnar i sängen denna helg. Igår sov jag bättre än jag gjort på åratal, utan att vakna upp en enda gång förrän klockan var halv tio! Idag vaknade jag, efter en lika god natts sömn, strax efter sex. Mer normalt för mig. Dock blev jag kvar i sängen med kaffekoppen till en bra stund efter åtta.

Denna första söndag i efterlängtade februari strålar solen från en klarblå himmel. Det blåser en aning men det är helt klart en dag för att ladda med D-vitamin.

Annars går jag och funderar på om det är läge att sälja mitt hus. Jag har verkligen älskat huset, att bo här med tjejerna, planlösningen, luftigheten och trädgården. Men, det är 18 år jag tillbringat här, sedan tjejerna var hyfsat små, genom tonåren med huset fullt av kompisar och fram till dessa att båda flyttat hemifrån. Nu har jag haft ett år för mig själv och inser att jag endast befolkar halva hemmet. Övervåningen står orörd utom när det kommer besök som övernattar. Med andra ord; jag behöver inte fem rum och kök. Och, jag blir alldeles matt när jag tänker på att det snart är dags, verkligen dags, att renovera. Sedan, om det är möjligt att flytta, vet jag inte, det återstår att se. Under tiden har jag satt igång att rensa genom att ifrågasätta vilken betydelse olika saker faktiskt har. En del är där bara för att de ”alltid” har varit där. Snart åker några lass till Erikshjälpen, möbler till försäljning och pianot… ja, vad i hela fridens namn gör man med ett piano?
IMG_0612Styling-2

Januari börjar året, februari kommer näst. Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest. Juli, augusti och september, härlig sommar är det då. Men, oktober och november och december äro grå.

Ljuset störtar in

Söndag på hemmaplan och ljust fullkomligt kastar sig in genom fönstret. Det är underbart!

IMG_0607Styling
Jag ägnar helgen åt att röja. Jag har börjat leka med tanken att kanske sälja huset och hitta en lägenhet istället och hur i hela fridens namn skulle jag då kunna få med mig allt? Dessutom har jag insett att en del saker bara hänger kvar, bara för att. Andra saker hänger kvar för att de verkligen betyder något. Det är saker jag fått av mina föräldrar, inköp på resor och loppisar. Det är presenter från mina barn.

Förra veckan gick i flygande fläng. Måndagen var en heldag med möten i Kungsbacka, ett sent eftermiddagsmöte i Alingsås och sedan styrelsemöte på kvällen. Morgonen därpå mötte jag upp med Lollo på Centralen och vi for till Stockholm och Formex, en resa som planerades tidigt i höstas när jag inte visste hur många uppdrag jag skulle ha i januari (om ens något). Nåja, vi fick nästan tre hela och roliga dagar i huvudstaden. Sjukast av allt är att jag stötte på två ”gamla” kollegor på stan: först Dennis W och sedan bästa Kerstin Åhström. Himla kul. Jag fick ett litet styng av längtan tillbaka till gamla tider, men, de är ju borta och förbi och ska så vara. Alla de härliga kollegerna, medarbetarna och cheferna har lämnat, för länge sedan, precis som jag.

Tillbaka till ljuset som sakta är tillbaka. Det märks kanske inte så vansinnigt mycket på morgnarna men klart och tydligt på eftermiddagarna. Imorgon börjar en ny vecka, full av roliga uppdrag. Mest Kungsbacka och sedan en aning Varberg. Helgen som kommer är full med uppdrag som ska bli spännande att genomföra.

Ett helt år – en hyllning till mamma

Ett år har gått idag. Ett helt år utan mamma. Mitt liv har gått in i en annan fas. Det gäller förstås inte bara mig utan hela min familj; Tim och Jossan, bror Mikael och inte minst pappa Jörgen. Ändå, när jag tittar på bilderna på henne så är hon ju fortfarande här, precis som alltid.
P1000621
IMG_7572

IMG_0771

IMG_0918

IMG_1452

IMG_1453

IMG_1451
På söndag åker vi till pappa för att tillsammans tända ett ljus för bästa mamman vid Håjums minneslund i Trollhättan.

 

Annandagen 2019

Morgonen var aningen frostnupen när den till sist avslöjade sig i den sena gryningen. Jag tog kameran och bilen och rullade ut mot havet. Det var tyst, disigt och gråblått.

Julhelgen sjunger på sista versen. Det har varit lugnt och fint. Julaftonen hemma hos pappa blev mysig med julbordets allra nödvändigaste som fullt tillräckligt. Mikael, Tim och Jossan var med. Jag tror vi tröttade ut pappa en hel del med all mat och allt prat. Men, mysigt var det.
IMG_0407Styling

Vet inte hur det är med er, men, vi är nog många som vid den här tiden på året försöker göra något slags bokslut. Jag gillar tanken på att summera året även om just 2019 (kanske precis som alla år?) utmärkt sig lite extra så det känns bra att snart få lägga det till handlingarna. Jag väljer istället att satsa krutet på att fundera över år 2020. Då hoppas jag på mycket (fast mindre) jobb, mer tid till omtanke om mig själv och kanske också en och annan resa. Häromdagen kom en kort hälsning från Jane som skriver att vi inte har setts på åratal och det stämmer. Jag tror aldrig att det gått så lång tid som denna gång. Jag var hos henne senaste gången 2014 (fast jag hoppas jag har fel och att det var 2015. Det skulle kännas aningen bättre). Inte ens när jag bodde i Madrid dröjde det så länge mellan våra träffar. Så, det skulle vara kul att göra något åt det. Det är dessutom längesedan jag var hos Carmen och Juan i Denía. Tack och lov sågs vi för bara några månader sedan då de hälsade på mig här hemma i augusti.

På jobbfronten ser det bra ut. Kungsbacka kommun fortsätter liksom Timbanken. Kanske landar jag ett skrivuppdrag för Alingsås kommun och sedan har jag planer med Lollo och INRX. Som en extra krydda kommer kanske ett moderatorgig en av helgerna i slutet av januari, kanske också ett i april. Ett gäng workshops ligger förstås också med i planeringen och jag kommer satsa på breddat innehåll. Vi får se hur det går. Jag kommer att göra min egen årsplanering för det kommande året, inom de närmaste dagarna. Det ska inte bara planeras och också balanseras över tid och det ska räknas på.

För övrigt har jag njutit av att lyssna på Tjajkovskijs Nötknäpparen med höjdpunkter som Blommornas vals och The Sugar Plum Fairys dans. Klicka på länken och njut, du med!

Trådlös men inte rådlös

I flera veckor har jag varit utan bredband. Orsak? En mus har gnagt av fibern, inne i väggen. Visserligen kan jag parkoppla med telefonen men det blir för segt så fort jag ska jobba med bilder. Jag har städat skrivbordet så länge, redo för jobb när bredbandet är fixat.IMG_0181Styling
Det har med andra ord inte blivit några blogginlägg under dessa veckor. Hela november och början av december har gått med endast ett fåtal soltimmar enligt väderförståsigpåare. Tim har fyllt 26-år och idag är det andra advent.
IMG_0219Styling
För ett par helger sedan höll jag en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på Spinneriet. Det är alltid lika roligt med dessa miniworkshops. Efter en liten stund släpper prestationsångesten och kreativiteten får utlopp.

IMG_0262Styling

Otroligt nog är det snart jul. Det blir första julen utan mamma. Sorgset och konstigt men jag tänker också att det kan bli en hyllning till henne. Mikael, min bror, ska griljera skinka och jag ska se till att lägga in sill, såsom mamma gjorde, såsom är min pappas favorit. Det blir mysigt, trots allt.

Mörkret är verkligen här. Vi lämnar våra hem i mörker för att åka till våra jobb och, vi kommer hem i mörker. Igår hade jag turen att få en hyfsat solig dag i Göteborg, idag har det knappt ljusnat. Men, vi är inte långt borta från årets mörkaste dag. Sen går det åt rätt håll, som mamma alltid sa. Och, det är sant. Innan vi vet ordet av så är ljusare tider här. Jag drömmer om workshops jag ska göra, ensam och med Lollo eller med Birgitta. Jag har också en plan att förankra med min spanska matfotograf Ana… kanske dags att planera en ny retreat?

Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv