Nattens dröm har bitit sig fast med ett melankoliskt bett och lämnat mig i tankar om att om jag inte gjort på det viset hade allt varit annorlunda nu. Ja, det är klart att det hade varit. Annorlunda. Inte nödvändigtvis bättre. Kanske till och med sämre. Jag gjorde valet jag grubblar över, helt av egen maskin. Ingen stod med pistol mot tinningen. Livserfarenheten säger mig att jag en dag kommer att förstå att jag gjorde rätt. En dag.
Natten gav mer än drömmar till exempel en timmes extra sömn. Skönt. Dagen ska jag bland annat använda till några surdegar (eller jästhögar, som en norsk vän säger) innan jag låter kreativiteten ta plats. Lite veckoplanering måste också göras eftersom det ligger en kort vecka framför mig. På fredag checkar jag ut och då är det äntligen dags för min resa till Venedig. Det blir ett efterlängtat avbrott. Men nu är det surdegstime!
Månad: oktober 2016
Adios, Antonio
Han var den som introducerade mig till den klassiska spanska litteraturen. En före detta rallyförare som älskade jazz och som blivit ekonomiprofessor på ett av universiteten i Madrid. I fredags gick han hastigt bort. Cancer. Efter sig lämnar han Luisa, sin italienska fru och livskamrat. Antonio var en bra bit över sjuttio men när vi lärde känna varandra var han och Luisa i trettioårsåldern. En dag tar det slut. För var och en av oss.
Jag tänker på det allt oftare. Människor runt omkring försvinner. Hur är det ens möjligt? Att gå från allt till inget. Det ger perspektiv. Därför känner jag mig tacksam över dagar som den tillsammans med Susann. Dagen som började med varuinköp hos Pernilla vid Sockerbruket och Göteborgs hamninlopp. Eller utlopp, om du vill.
Banalt, kan tyckas, men jag tänker att livet består av små brottstycken som tillsammans bildar väven som är våra liv. Den ena delen läggs till den andra, staplas och vävs, och bildar vardag och helhet.
Tänker på Antonio och Luisa. De, som under Francotiden ändå lyckades ta sig runt i Europa: till Köpenhamn för att köpa inredning och detaljer till huset i la sierra norr om Madrid för att bara nämna ett exempel. Huset med de oändliga hyllorna med böcker, swimmingpoolen, hundarna, det stora inbjudande bordet på terassen och jazzen som strömmade ur högtalarna. Världens bästa jazzplatta ljöd varje gång vi var där: Miles Davies Kind of blue De sista åren lämnade de sällan hemmet i de svala bergen annat än för att cykla ut med hundarna som sällskap. Ikväll tänker jag på Antonio men framförallt på Luisa.
För mycket av det goda
Det är ju härligt när man har en massa energi men ibland kan det bli för mycket av det goda. De senaste två dagarna har jag känt mig trött och imorse, som ett brev på posten, kom huvudvärken. Tack och lov har jag hjälp av Ulrika, min konsultkompis i Varberg, och hon balanserade hela förmiddagens workshop, på volley!
För övrigt började veckan i Stockholm. På måndagen ägnades den åt vänner: Marie, Ola och sönerna Anders och Carl samt Martin. Martin lagade en supergod middag som vanligt. Denna gång grillades lammstek. Gott. Tisdagen startade sedan med ett inspirerande möte med Mia, en kollega från tiden på Telia. Även hon har lämnat och bestämt sig för att gå vidare i livet, utan att riktigt veta vart. Mia läser en massa om hjärnan och hjärnforskning och reder en hel del i hur det påverkar vårt ledarskap. Det blev en givande, inspirerande och rolig frukost.
Till lunchen mötte jag upp med Anders utanför Söderhallarna. Anders var kundansvarig hos en leverantör jag arbetade med under Teliatiden. Vi fann varann snabbt eftersom vi båda är uppvuxna i Trollhättan och har skrattat mycket åt gamla lokala skrönor och uttryck. Det blev en lunch, även den med mycket energi. Kanske hittar vi något projekt att jobba med tillsammans, framöver!
Mellan mina möten hängde jag på Söder. Här en utsikt från Mosebacke. Till höger i bild skymtar starten på ombyggnationen av Slussen.
Kvällen var vikt åt Johan och Stefan på Silentium, även de vänner via jobbet. Vi har diskuterat många projekt, idéer, affärsmodeller, strategier och allt annat, genom åren. De känns nästan, precis som Anders, som lite ”familj”. Konstigt. I alla fall, efter att ha uppdaterat oss på diverse plan åt vi middag och diskuterade en möjlig affär. Kul! Det gäller att hitta behoven och paketera lösningarna. Det är definitivt också ett sätt att skapa sitt eget arbete. Oberoende av tid och rum!
Artilleriet Studio
Framgångsrika inredningsbutiken Artilleriet i Göteborg har inrett en utställningslägenhet. Förutom det faktum att lägenheten i sig är supercool så måste jag säga att de lyckats skapa en fantastisk atmosfär. Tvärtemot vad jag trott från de bilder jag sett.
Köket är målat i mörkt grått, nästan svart men resten av lägenheter är ljus med vitt men med många inslag av varma och starka färger på lampor, textilier, ljuslyktor och fåtöljer. Gammalt och nytt blandas och lägenheten får liv av en mängd växter, bland annat ett enormt (och då menar jag enormt) fikonträd i kruka. För den som är nyfiken gäller det att skynda på. När oktober är slut stänger utställningen och våningen återgår till att bli kontor.
Thank God it´s söndag
Ännu en vecka avverkad, ännu en helg. Av någon anledning så är det fullt upp. I fredags kväll var jag på konserthuset i Göteborg och lyssnade på cellisten Truls Mörk, igår stod jag hela dagen på loppis. Roligt och fyllt av udda möten (och en del fynd, för egen del). Det är med ett djupt andetag som jag välkomnar denna långsamma och regniga söndag.
Naturligtvis finns det lite planer för dagen, bland annat en tur till Artilleriet Studio, lägenheten som butiken inrett för att ställa ut sina prylar i en verklig miljö. Jossan och jag ska kika in eftersom utställningen stänger inom kort. Dagen kommer sedan att avslutas med veckans yoga tillsammans med Karin i Åsa.
I veckan som kommer blir det äntligen ett Stockholmsbesök. Förutom att träffa vänner ska jag också prata affärer. Åtminstone potentiella sådana. Det ingår ju i min strategi att leta mindre projekt som ger mig stor frihet. Detta skulle kunna vara ett sådant. Dessutom blev det klart häromveckan att jag tog hem en affär för Region Halland, i en offentlig upphandling. Kontraktet startar nästa år och gäller i två. Upplägget är egentligen suveränt; regionen gör marknadsföringen och jag sitter snällt och väntar på uppdrag. Jag har ytterligare en mindre upphandling på gång men var det slutar återstår att se.
Lite av varje
Just nu håller jag på med en serie stilleben i värsta renässansstil. Började lite efter workshopen hos Signe Bay förra veckan. Sedan vaknade jag klockan fyra på söndagsmorgonen med massor av inspiration. Tack och lov öppnar livsmedelsbutikerna tidigt och jag gjorde en raid dit. När jag kom hem var det bara att vänta in ljuset. Jag tog massor av bilder. Verkligen MASSOR! Här är några exempel fast inte de bilder jag kommer att jobba vidare med. Se dem som ett litet smakprov på varthän det barkar.
För övrigt är det full fokus på helgens kommande loppis som jag är med och arrangerar för Kungsbacka DFF – elitdamfotbollslaget. Det är skrämmande hur eftersatt satsningen på tjejfotbollen är. Inget är givet och alla pengar måste förtjänas eftersom tjejfotboll inte ”säljer”. Ni som känner mig vet att jag egentligen inte är det minsta intresserad av fotboll men jag är däremot intresserad av att alla ska ha lika förutsättningar och villkor i samhället.
På samma tema hade jag idag ett möte med Kerstin, en av Varbergs kommuns kommunikatörer, som jobbar med integrationsfrågor. Hon ville veta hur vi i Kungsbacka jobbat med integrationsfrågan. Jag är ju ingen expert men med erfarenheter som moderator vid de tre senaste av Kungsbacka kommuns informationsmöten så finns det ju en del att berätta. Senare, i bilen på vägen hem från jobbet i Varberg, lyssnade jag på Åsa Linderborg och Göran Rosenberg när de, med väldigt dystopisk syn, möttes i en diskussion om likheten mellan dagens samhällsklimat och det som rådde i Europå på 1930-talet. Nedslående men viktigt. Lyssna här. Samtidigt, händer saker som gör att man återfår hoppet, såsom att telefonsamtal med en vilt främmande person som lyckas landa i en känsla av samförstånd, enighet och hopp.
Ny jobbvecka
Efter en höstfin helg är det skönt att kunna arbeta hemma en stund på morgonen. Inte minst då jag dessutom försovit mig! Det är en företeelse jag kan räkna på mina fem fingrar. Dagen har för övrigt innehållit lunch med Ann-Charlotte, Kungsbackas härliga kommundirektör som jag har haft förmånen att få jobba med, framförallt i samband med ledardagar. Vi pratade flow och prioriteringar i livet.
Efter lunchen stylade och fotade jag och Susann massor av fina saker på inredningsbutiken Marys House i Kungsbacka. Roligt och kreativt och även här, massor av flow!
Rostade kastanjer
I Madrid köpte vi ofta rostade kastanjer av gatuförsäljare. Den varma påsen värmde gott i fickan när de höstliga höglandsvindarna ven. Häromdagen åt jag kastanjer, fast på ett annat vis, under workshopen med Signe och PerOlav. Då var de rostade på saltbotten i en ugnsform. Så, när de goa vännerna på Potatiskällaren lade upp en bild på Instagram om att de fått in kastanjer så bokstavligen galopperade jag dit.
Ikväll är det dags. Jag kommer att tillaga dem som på bilden enligt detta recept men hittade också en annan variant som säkert blir lika god.
I Signes studio
Igår spenderade jag alltså hela dagen i Signe Bays studio, norr om Köpenhamn. Signe, tillsammans med PerOlav Sølvberg, höll i en foto- och stylingworkshop för ett tiotal kreativa personer. Jag kommer att skriva mer om tankar och insikter från dagen men vill genast dela lite bilder från studion.
Det var verkligen svinkallt när jag promenerade från S-toget och det var härligt att komma in i studions värme. En frukost med kaffe, surdegsbröd, ost, marmelad och frukt stod framdukad och överallt stod roliga, och en hel del udda, props i väntan på oss.
Nu står förstås en egen studio högst upp på min väntelista. Och, jag fortsätter tänka att allt är möjligt. Det gäller att fokusera på de positiva energierna och att se möjligheterna på både kort och lite längre sikt. Något som jag också lärde mig denna dag är att vara hårdare mot energitjuvarna och bli bättre på att säga nej till desamma. Det gjorde jag häromdagen, rejält, och med handen på hjärtat så är det en stor lättnad.
Så, mer tankar och bilder från denna fantastiska dag i Köpenhamn kommer inom kort.
Suggestivt förfall och nyskapande
Igår, efter att ha ätit frukost vid utsiktsplatsen på Hunneberg med mamma, pappa och bror, stannade jag till i Trädgårdsföreningen i Göteborg. Det var på Karins rekommendation. Fjärilshuset, som inte längre har några fjärilar eller växter, är omgjort till utställningslokal. Utställningen Karin rekommenderade heter Flora Submersum och visar bilder av fotografen Lena Granefelt.
Bilderna skildrar död och förfall, ja till och med krig, men också förutsättningarna för nytt liv. Den som vill se utställningen, och jag rekommenderar den varmt, måste skynda sig eftersom den stänger den 5 oktober. Jag måste även säga att Lenas bilder förstärks av det ödelagda växthuset där de hänger i en påtaglig stillhet.
Efter Trädgårdsföreningen for jag vidare till en annan utställning, den hemma hos min vän Annika Holmstén i Kållered. Annika är silversmed och vi har lärt känna varandra på livets finurliga väg. I anslutning till smedjan har Annika ett litet showroom där hon i helgen visar sina smycken. Ringar, halsband, armband och örhängen, det mesta i enkel och ren design, flera med en liten nästan omärkbar twist. Det hela blev faktiskt lite roligt eftersom jag hade på mig (och med mig) mina nyligen inköpta ringar av återvunnet läder, så parallellt med att Annika gjorde affärer med sina fina smycken, sålde jag läderringar på löpande band!
Det blev verkligen en heldag igår. Den avslutades lika mysigt som den startat i Trollhättan, med middag tillsammans med Monica och ännu en finurligt, nyvunnen vän, Jonna. Vi trivdes i ett par timmar över tapas på en krog i Göteborg som jag tyvärr inte ska rekommendera; maten var ok, men inte mer. Tack och lov då för trevligt sällskap och jag tror att vi alla tre, trots allt, var ganska nöjda när vi rullade hemåt till Kungsbacka i den tidiga men mörka höstkvällen.
kajsakajsa 