Det är ljust när jag vaknar vid sjutiden. Underbart. Det har visserligen varit både si och så med vädret sedan jag kom hem från Madrid och Nerea, Fernandos bonusdotter, hängde med hit, men en del soliga dagar har skvallrat om att den är på väg, i år också. Våren. Nerea och har passat på att ta kortare turer när jag kommit hem från jobbuppdragen.


Det är kul för Nerea, precis som jag, gillar att fotografera.

Som vanligt försöker jag ta min morgonstund i sängen. Med kaffekoppen. Precis nu. Och nuet är något jag måste hitta tillbaka till. Jag har sovit urdåligt på sistone, vaknat med paniken och oron – tänk om jag är en idiot? Tänk om alla beslut jag fattat i livet har varit idiotiska? Tänk om jag borde nöjt mig med mitt smärtsamma och sorgsna förhållande med Björn? Tänk om jag inte borde sagt upp mig från Telia? Och, värst, tänk om jag aldrig mer får ett uppdrag när de nuvarande tar slut i juli? Ja, ni som följer mig har läst mina tvivel förr. De kommer på natten och jag måste uppbåda all min mentala kraft för att släppa och slappna av och kanske, kanske somna om igen. Om jag inte gjort det när klockan passerar 04 så brukar jag ”göra dag”. Jag pyser ut i köket, maler mina kaffebönor och gör en het, svart kaffe. Morgonkaffet är bästa sättet att bryta nattstressen och skicka maran åt fanders. Och, igår när jag talade med Annakarin, min ”hyrestant” på Design & Co (jag har sagt upp min del i lokalen) så påminde hon mig om att vara i nuet. Precis nu. För att det är bara nu som finns, just nu. Inget då. Inget sen. Det är bara nu man kan agera och om man har huvudet i då eller sen så missar man nu. Och det vet jag ju.

Det fick jag bevis på så sent som i torsdags då jag och min kollega Linda processledde en heldag med chefer och strateger på förvaltningen för Gymnasium och arbetsmarknad. Vi hade en väl genomarbetad grundplan men, som det alltid är när man jobbar med människor, en levande materia, så kan processen få sitt eget liv och man kan egentligen inte vara förberedd alls, mer än på det. Jag älskar dessa stunder då man måste ha alla sinnen på helspänn för att veta hur man ska hantera nästa minut. I dessa stunder är jag som bäst (som människa) och jag mår som bäst. Endorfiner och adrenalin i en härlig cocktail. Efteråt är jag lyckligt utmattad! Så, jag har tackat Annakarin för påminnelsen och tänker (och vet) att de beslut jag har fattat har jag fattat för att jag inte stått ut, för att jag krävt förändring och för att situationerna inte har givit mig det jag är värd och behöver. Juli ska jag göra mitt bästa för att lägga på hyllan och jag ska försöka lugna ner mig, leva som jag lär och lita på processen. Jag tycker ju faktiskt inte att jag är en idiot.