Dejt med Mejt

Idag lunchade jag med Mejt, en ”gammal” kollega från Telia-tiden. Det blev en kort och intensiv lunch på COSA Table men vi hann med de viktigaste sakerna i livet d v s livet. Mejt jobbar som HR-ansvarig på ett IT-företag i Göteborg, ett jobb som hon inte visste att hon skulle gilla så mycket. Parallellt med jobbet är hon och hennes man inne i ett stadium då två av barnen är i tonåren och de andra två är i trotsåldern. Jag känner väl igen Mejts oro över hur man ska orka och räcka till och jag tror att det hör föräldraskapet till, oavsett vilken familjesituation man befinner sig i. Härligt att träffas.

Annars rusar tiden. Träd och buskar har svällande knoppar, fågelsången ökar i intensitet för var dag som går. Solens strålar har börjat värma, om än nyckfullt. Jag repar mod i takt med naturen. Det går inte att ta miste på saknaden efter mamma men samtidigt lär jag mig att uppskatta ”arvet” – att jag lyssnar till bofinken som sjunger har inte inte varit något viktigt men för första gången lyssnar jag verkligen. Det har betydelse och det är mammas förtjänst. Jag känner mig tacksam för (och berikad av) denna insikt. I påsk kommer jag äntligen att få besöka henne i minneslunden på Håjums kyrkogård i Trollhättan. Längtar.

I Kungsbacka rullar jobbet på kommunen på. Det är roligt och jag känner äntligen att jag får utlopp för det jag har att bidra med. Samarbetet med kolleger adderar guldkant. Även utanför jobbet händer det saker. Jag och konstnären Karolina Palmér jobbar på ett gemensamt projekt som jag inom kort kommer att berätta mer om. Häromdagen intervjuade vi därför Johan, på samma COSA Table som jag åt lunch på med Mejt idag.
IMG_7718Styling
Mer om mitt och Karolinas projekt kommer inom kort.

Annars längtar jag efter lite påskledighet även om det inte blir så mycket ”ledigt”. Jag har en del sköna uppdrag som handlar om att rakt av skriva (något som jag verkligen gillar) och som kommer att få ta plats under ”ledigheten”. Jag längtar också om att få tid med mina bästa döttrar, en eller två resor till Trollhättan för att träffa pappa och bror samt, eventuellt, en eller annan sovmorgon.

Koltrastar & klimatångest – det låter som en fars…

Det är redan april, våren är här och sommaren snart i annalkande. I helgen flyttade vi fram klockan till sommartid, härliga sommartid. Jag var dessutom HELT ledig – första helgen på länge. Skönt. Annars är det mycket jobb på jobbet. Jag gillar det eftersom det är roliga och utmanande uppdrag. Sedan försöker jag klämma in lite Timbanken på kvällar och ibland på helgerna. Dessutom planerar jag för vårens andra kurs, en fotoworkshop den 11 maj. Två är redan anmälda så det börjar bra.

IMG_7694Styling

Just nu längtar jag efter den första grönskan, efter att få sparka av mig mina Dr. Martens, som jag i princip levt i under de senaste 6 månaderna, efter att snart få sätta barfotafötterna i sommarens lätta skor. Jag längtar efter bara fotsulor på varma klippor, på den hisnande känslan när man kastar sig i havet och det stramande nypet i huden när saltet torkar. Koltrasten sitter utanför just nu och hejar på.

Lusten har ju lyst lite med sin frånvaro under detta år, Jag har inte haft lust att vare sig skriva eller fotografera och jag har definitivt inte haft lust att städa (did I ever?). Men, i helgen fick jag feeling och gjorde en ”delstädning” (jag förklarar inte närmare, ordet får tala för sig själv). Den hade potential att bli en ”helstädning” men, så trött man kan bli, dammsugaren som jag hjälpligt lagade natten innan jag for till Madrid (jag städade i sista minuten, förstås, innan Nerea skulle följa med mig från Madrid till Sverige), med hjälp av mängder med packtejp, gick sönder igen, fast på ett annat ställe. Packtejpen kom fram igen. Det höll sådär. Med andra ord – ajöss med dammsugaren!

Så, en sista tanken innan jag stänger dagens bloggkapitel. Klimatångest. Jag har ingen klimatångest men jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för att mina barn (och alla andras) ska få en schysst framtid. Det finns många saker att förändra. Undvika att köra bil i onödan, inte äta kött (fast det gör jag redan sällan), använda de kläder som fyller min garderob istället för att köpa nytt, ta med egna kassar till mataffären. Generellt sett och helt enkelt; konsumera mindre. Och det mår ju både klimatet och plånboken bra av.