Månad: maj 2017

Tipsextra

För en tid sedan sa någon till mig att jag måste dela med mig av mina tips. Jag har funderat på hur jag gör det och landar i dagens blogginlägg. Det blir tips både högt och lågt. Så, först här ett styling- eller propstips som jag snappade upp på The House i Hovås.
IMG_0438
De hade tagit några buntar slitna, franska böcker och bundit ihop dem med grovt snöre. Meningsfullt? Inte vet jag men snyggt var det iallafall. Slitna böcker kan man köpa på Röda Korset eller Erikshjälpen för 5-10 kr styck. Snöra finns på kontors- och pappersavdelningen på COOP eller ICA.
Ett annat tips som också har med inredning och styling att göra är förstås att hitta snygga och prisvärda linnesaker. Först vill jag nämna Granits prisvärda linneservetter; 129:- för tvåpack. De är minst lika snygga som motsvarigheten från Himla. Ytterligare ett alternativ till Himla, som är prisvärt, när det gäller linne är att kolla på HM Home. Där hittar man sköna och tunna linnelakan men också finfina linnedukar. HMs linne är tunnare än om man köper lakan från exempelvis Dirty Linen men om jag ska vara ärlig så tycker jag de luftigare linnet är skönare mot kroppen än det lite tyngre. Prisskillnaden är STOR.

Ett annat stylingtips är att samla många saker av samma sort för att bygga ett snyggt stilleben. Här har jag samlat stråhattar som jag sparat genom åren. Vanligtvis bor de högst uppe på en garderob i mitt sovrum men när det varma vädret kom plockade jag ned dem och de blev liggande vid fönstret. Tycker det blev ett riktigt bra stilleben.
IMG_8530Styling
Det behöver inte vara perfekt eller tillrättalagt. Ibland blir det slumpmässiga och lite slarviga bäst. Lampan i bakgrunden är f ö sedan förra sekelskiftet och arvegods. Ny skärm i rostbrun sammet fick den innan Mary’s House stängde i vintras.
På tal om Mary’s House – missa inte deras sommarshop på Tjolöholms slott (start i juli, tror jag). Som vanligt, när Susann och Pär är med, blir det en eklektisk blandning av gammalt och nytt.

 

Förändring är det enda säkra

Mycket kan man vara säker på här i livet, till exempel att inget är för evigt. Förändring kommer alltid, vare sig man vill eller ej. Jag tycker egentligen att förändring är coolt; det ger chansen till att starta på nytt, att ta med sig goda erfarenheter och göra något ännu bättre av dem. En del förändringar kommer helt obemärkt och rätt som det är tänker man ”hoppsan” nu är det på ett annat vis. Andra förändringar kommer som ett brev på posten. Man har alltid vetat att de skulle komma, ungefär när men man är ändå oförberedd. Jag pratar om att barnen flyttar hemifrån.
Min bästa Tim flyttade i höstas och om nästan exakt en månad är det dags för Jossan att lämna boet. Mest av allt är det roligt, framförallt att de är vuxna och får skapa sina egna liv, utan min inblandning. Samtidigt tänker jag hur jag blir själv i det ”stora” huset. Till och med Franz flyttar!

Det kommer blir tyst och konstigt men fullt av möjligheter. Jag tänker att jag ska rensa, kasta gammalt och slitet (vardagsrumsbordet som jag haft svårt att bestämma mig om, ska äntligen ut) och köra till tippen. Dessutom har jag börjat fundera på ommöblering… det gäller som sagt att fokusera på möjligheterna. Kanske kan jag t o m använda ett rum bara till fotografering och förvaring av props? Eller så blir det gästrum? Eller…
IMG_8326Styling
Bäst av allt är att vare sig Tim eller Jossan finns speciellt långt bort. Vi kan enkelt ses och umgås så mycket vi vill och hinner. För oss alla tre tar livet en ny vändning. Det är coolt.

Sprickan i fasaden

Ibland brister det. Orken att vara framgångsrik, lycklig och felfri räcker inte till. Jag har en sedan länge väl utarbetad strategi för dessa stunder. Jag lägger på ännu ett par hundra kilo kol och så vräker jag upp farten till strax över maxnivå. Adrenalinets rus blir ett skönt substitut till tröttheten. Så har jag alltid, så långt jag kan minnas, mött stressande situationer. Med mer energi och ännu mer aktivitet. Jag blir som en diversehandel där utbudet bara ökar. Fortare. Mer. Fler. Jag kan säga att jag får mycket gjort. Men, att bränna ljuset i båda ändar är en kortsiktig (och dumdristig) strategi. Till sist spänner man bågen så att den snäpper. Fast, det håller jag för mig själv för vem vill visa sprickor i fasaden? Men, ibland brister även det.
IMG_7861Styling
Då finns familj och vänner där. Jag glömmer det. Eller, kanske snarare, jag har inte lärt mig det. Ännu. Femtiosju år gammal. Jag har alltså fortfarande inte lärt mig att man inte är ensam och att man inte måste bära allt själv. Att man kan be om hjälp och stöd. Och, att man ibland inte ens behöver be om det. Det bara kommer. För de som står en nära ser. De förstår och inser. Idag kom Karin till undsättning. Och, Karin, hon är min coola, kloka, djärva väninna, min trygghet, mitt betongblock när det svajar. Jag glömmer, Karin men du påminner mig.
Ikväll begrundar jag detta och känner en stor tacksamhet över familj och vänner, både de nära och de som är lite längre bort. Och, förutom ett dundertack till Karin så riktar jag också ett dundertack till Eva och Carina. Ni vet vilka ni är.
Ibland brister det. Men, omtanken är aldrig långt borta.

Nu grönskar det…

Men, hu, vad kallt det blev efter den varma helgen. Jag har fördjupat mig i planeringen av min resa till Paris och Madrid och fantiserat mig till värmen. Den nostalgiska tågresan som jag tänkt mig mellan de båda städerna blir inte av. Det visar sig att tågen inte kör samma rutt längre och när jag insåg det var syftet borta. Att resa tåg är dessutom mer än dubbelt så dyrt som att flyga. Förr var det tvärtom.

Dagarna i Paris kommer gå fort. Samma dag jag anländer planerar jag en lite fotosession på ett museum där man kan besöka skulptören Bourdelles ateljé. På kvällen blir det middag med Elea. Det är nästan på dagen ett år sedan vi lärde känna varandra i Rom men bara ett par månader sedan vi sågs här, på workshopen med Signe Bay, på Spinneriet. Med tanke på att Elea är kock och matstylist så har jag goda förhoppningar om restaurang och middag. Dagen därpå vill jag vandra på Paris gator: i Montmartre och i Marais. Kanske tar jag mig till blomstermarknaden på Île de la Cité. På kvällen hoppas jag träffa ännu en bekantskap från workshopen i Rom förra året; Marisa från Canada. Hon gör också en snabb visit till Paris. Lördagen är det sedan dags för  Local Milks workshop.

På söndagen lyfter jag vid middagstid och styr kosan mot Madrid. Det är en kort flygresa. Luisa (som jag inte sett sedan 1988) möter mig på Barajas och det blir en hel vecka i hennes hem i Torrelodones, i bergen nordväst om huvudstaden. Inbokat under veckan är en lunch med Pablo och Angel som var mina chefer när jag jobbade i ateljén på Final Art under åttiotalet. Vi sågs senast för 27 år sedan! Oj, vad roligt det ska bli! Hela livet har ju liksom hänt sedan dess! Annars vill jag bara gå omkring på mina favoritgator, fotografera och, misstänker jag, lägga märke till mycket som har förändrats sedan åren jag bodde här. En sak som jag vet finns kvar är min favvojazzklubb Café Central. Live jazz alla kvällar i veckan. Underbart.
IMG_7603Styling
Annars, på lediga stunder, fortsätter jag att träna mig med mina foton. Ovan en s k flat lay kombinerat med försök att hålla mig till lite ljusare bilder. Känner mig lite tveksam och det är svårt att få till ljus och rymd eftersom ytan där jag kan fotografera, här hemma, är begränsad. Vet inte heller om jag gillar dessa ljusa foton men, som sagt, jag ser det som träning.
IMG_7509Styling

Med människor som vapen

Det finns regler och det finns känslor. Ibland går de tvärs emot varandra. Det blir ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Det är förståeligt och det är min filosofi att det medmänskliga (om nu detta är känslor) är viktigare än det regelmässiga. För det mesta. Eller åtminstone ofta.
Ikväll har jag varit moderator på ett möte om integration. En fråga som inte längre lockar de högerextrema, som för ett år sedan verkade ha köpt abonnemang på första parkett. Bara det är ju skönt, att frågan är mindre laddad och att slippa vara med om osmakligheterna. Trodde jag. Little did I know.

Ikväll var det de s k goda krafterna som bar sig osmakligt åt, mitt i en vägkorsning mellan känslor och regler. För att ifrågasätta reglernas medmänsklighet (vilket i sak är befogat) ställde man fram två ”stumma” ensamkommande ungdomar som ännu inte fått asyl i Sverige. Den ene en ung man som nyss fyllt 18 och den andra en ung kvinna som snart skulle fylla 18. Representanten för ”det goda” talade om dem i tredje person, som objekt. Ingen av dem fick chansen att säga ett knyst, inte ens själva säga sina namn. Jag vet inte ens om de talade svenska eller förstod varför de var där och vad diskussionen handlade om. De användes som vapen, eller ammunition för känslorna att ifrågasätta regelverk. Som sagt, frågan är berättigad men jag provoceras, enormt, av metoden.
Jag har ”gillat” de goda krafterna (som är organiserade) på FB men nu tar jag bort min tummeupp. Deras aktion ikväll handlade inte om att lösa frågan om varför regelverket ser ut som det gör, mellan kommun och Migrationsverk, när någon som ännu inte fått asyl fyller 18 år. Den handlade om en persons känslor och personliga vilja (och säkert kärlek) och två oskyldiga ungdomar användes, som skyltdockor, för att uppnå det personliga syftet. Smaklöst.