Ibland brister det. Orken att vara framgångsrik, lycklig och felfri räcker inte till. Jag har en sedan länge väl utarbetad strategi för dessa stunder. Jag lägger på ännu ett par hundra kilo kol och så vräker jag upp farten till strax över maxnivå. Adrenalinets rus blir ett skönt substitut till tröttheten. Så har jag alltid, så långt jag kan minnas, mött stressande situationer. Med mer energi och ännu mer aktivitet. Jag blir som en diversehandel där utbudet bara ökar. Fortare. Mer. Fler. Jag kan säga att jag får mycket gjort. Men, att bränna ljuset i båda ändar är en kortsiktig (och dumdristig) strategi. Till sist spänner man bågen så att den snäpper. Fast, det håller jag för mig själv för vem vill visa sprickor i fasaden? Men, ibland brister även det.

Då finns familj och vänner där. Jag glömmer det. Eller, kanske snarare, jag har inte lärt mig det. Ännu. Femtiosju år gammal. Jag har alltså fortfarande inte lärt mig att man inte är ensam och att man inte måste bära allt själv. Att man kan be om hjälp och stöd. Och, att man ibland inte ens behöver be om det. Det bara kommer. För de som står en nära ser. De förstår och inser. Idag kom Karin till undsättning. Och, Karin, hon är min coola, kloka, djärva väninna, min trygghet, mitt betongblock när det svajar. Jag glömmer, Karin men du påminner mig.
Ikväll begrundar jag detta och känner en stor tacksamhet över familj och vänner, både de nära och de som är lite längre bort. Och, förutom ett dundertack till Karin så riktar jag också ett dundertack till Eva och Carina. Ni vet vilka ni är.
Ibland brister det. Men, omtanken är aldrig långt borta.