Paris Paris

Paris har aldrig gjort mig besviken. Första gången jag kom dit tillsammans med Jane i slutet av sjuttiotalet, kände jag det. Paris är precis vad jag vill att det ska vara. Och det är, trots mina begränsade språkkunskaper, lätt att känna sig hemma här.
Vid detta besök bodde jag på det ursöta hotellet Regyn’s Montmartre med stadens essens utanför dörren: en liten plats, med stora träd, en tidningskiosk, en uteservering och tunnelbanestationen des Abbesses med sin sirliga art nouveauskylt.
IMG_8630Styling
Trots att hotellet ligger ett stenkast från Sacré-Coeur är kvarteren just här, fria från turistshoppar fyllda med tingeltangel. Här känns det bara otroligt parisiskt! Jag hade nästan två hela dagar på mig till att bara vandra runt och njuta.

Parisiskorna inspirerar med sin elegans. Jag gillar framförallt att kolla in kvinnor i min egen ålder eller lite äldre. Deras stil är enkel och ”ren”, utan krusiduller, fransar, blommor eller volanger: en rak blus, ett par slacks och ett par platta skor till. Kanske något enstaka smycke som ett litet statement. En snygg, också enkel, handväska och, självklart: solglasögon. Ursnyggt och tidlöst.
IMG_8647Styling
Livet lever man såhär års ute på gatorna. I vartannat hörn finns ett brasserie, café eller en restaurang. När man beskådar detta utifrån verkar det så lättvindigt. Man tar sin kaffe på baren på morgonen, går ut på stan och är elegant, gör en massa trevliga ärenden och sedan går man hem och vilar. På kvällen dricker man ett glas kall chablis och äter något pyttigt och nyttigt på en cool restaurang. På riktigt? Nä, sådär enkelt är ju inte livet. Tack och lov. Jag skulle tråka ihjäl mig!
IMG_8612Styling
En annan härlig sak är att träffa vänner när man är ute och reser. På torsdagkvällen mötte jag upp med Elea. Henne lärde jag känna på förra årets fotoretreat i Rom. Hon var också här i Sverige och deltog i min workshop med Signe Bay, på Spinneriet. Elea, som lagar mat och är matstylist tog mig till den hypade restaurangen AT. Alltså, spana in! Varje rätt är ett konstverk. Köket är en blandning av Japan och Baskien! Vi åt 11 rätter (tror jag), den ena mer udda än den andra. Det tog oss fyra timmar men det var en fantastisk upplevelse och Elea och jag fick massor av tid att prata.
På fredagkvällen träffade jag en annan bekantskap, också denna från workshopen i Rom. Det var Marisa, även hon i matlagningsbranschen. Marisa är från Canada men var i Europa för att delta i flera olika workshops. Vi hade turen att sammanträffa i Paris.
IMG_8778 (1)Styling
Här står hon och spanar in på ett av Paris’ trendigaste caféer: Boot Café. Flitiga instgrambesökare har sett tusentals bilder av stället. Tyvärr var det stängt när vi kom.

På lördagen var det äntligen dags för min workshop med Beth Kirby, mest känd som Local Milk. Tillsammans med åtta andra kvinnor från olika platser i Europa spenderade vi dagen i Beths lägenhet i Le Marais och talade om foto, styling, Instagram och business.
IMG_8906 (1)Styling
Beth är en ung, self made woman. Hon, hennes man Matthew och lilla dottern Eula, reser världen runt, fotograferar och praktiserar slow living. Emellanåt anordnar Beth workshops, eller snarare retreats, för denna endagsworkshop var ett undantag, kring just dessa ämnen. Retreatsen kostar skjortan (65 000 SEK för 4-5 dagar är inte helt ovanligt) och fylls på nolltid. Beth’s got it all sussed!
Nåja, kanske lärde jag mig inte så mycket nytt om foto och komposition av denna unga kvinna men det var otroligt intressant att höra henne prata om sin business, hur hon har byggt upp den och på några få år, med obeveklig övertygelse, skapat sig det liv hon vill leva. Imponerande och inspirerande och den absolut största behållningen av dagen. Jag, som benämnt min dagbok för resan ”Tankar om livet i Paris & Madrid” fick en hel del att fundera på. Bra där!

De Madrid al cielo

Så återförenades vi, Madrid och jag, och det var en mycket mer familjär känsla än jag hade väntat mig. Allt var sig, trots allt, väldigt likt. Det mest påtagliga, förutom att Madrid idag har allt det (innehåll) som vilken europeisk storstad som helst, var hur mycket buskar och träd växt! Att jag skulle ta bussen ner igår kom lite oplanerat. Luisa, som i söndags när jag kom, kände sig andfådd och trött for till doktorn igår morse. Bara någon timme senare skriver hon att ena lungan kollapsat och att de måste operera! Inget farligt men akut. Så, här sitter jag, ensam i det stora huset med pool. Till sällskap har jag tre hundar: Racoon och Linda, två taxar (tror jag) och Clara som är en doberman.

Igår träffade också Pablo, min första chef i ateljén på Final Art, mitt första fasta jobb. Då var han en ung, up and coming chef i reklambrabranshen. Nu, mer än trettio år senare, en man på sextiotvå som väntar på pensionen! Annars var han sig helt lik. Nu vet jag allt om hans liv och jobb och han vet lite om mitt. Ingen förändring där!

Jag har just fått veta att Luisa blir kvar på sjukhuset ytterligare ett dygn. Då ska jag mata hundarna, hoppa i poolen och sedan ta bussen ner till Madrid för att träffa Fernando!

Söndagsfrid

Eller i alla fall, helgdagsfrid. Jag har legat kvar länge i sängen med mitt morgonkaffe. Dagarnas bästa stunder. Då laddar jag för att det ska bli en bra dag, fyller på med energi och inspiration och njuter av det heta kaffet. Franz brukar göra mig sällskap, helst vill han ligga på min mage.

Solen har idag bestämt sig för att titta fram och om det fortsätter såhär blir det gräsklippning. I övrigt är det reseplanering – ta fram pass, se till att jag har koll på flygtider och biljetter samt hotellbokningen i Paris. Jag kanske till och med går så långt att jag i förväg kollar hur jag tar mig mellan flygplatsen och hotellet! I förväg! Här kommer en av mina dåliga, eller utvecklingsbara, som man säger när man talar med sina medarbetare, sidor fram; att lämna ALLT till sista minuten. Enbart för att känna mig fri i tanken. Det är förstås helt ok så länge det funkar men det händer ju, ibland, att jag bannar mig själv för att, än en gång, inte ha kollat upp grejer i tid. Det är då man får tugga i sig konsekvenserna hur surt de än smakar.
På torsdag förmiddag landar jag i Paris. Där ska jag vandra gata upp och gata ned, med min kamera. Väderappen lovar 29 grader och både sol och moln. Helt perfekt väder.
Söndag, vid middagstid, lyfter jag mot Madrid. Luisa som lovat att hämta mig på Barajas har också lovat att skicka ett nytaget foto på sig själv. Det är trettio år sedan. Jag var 27 år. Tyvärr hann jag aldrig träffa hennes man, Antonio, igen. Han gick hastigt och oväntat bort i oktober. Det var då Luisa och jag bestämde att ses. Inget mer halvplanerande utan på riktigt. Återigen är livet där och påminner om att inte vänta till sedan utan att göra saker, vara, här och nu. Jag vet ju det, av erfarenhet, men ibland glömmer jag.
IMG_8569Styling

Sprickan i fasaden

Ibland brister det. Orken att vara framgångsrik, lycklig och felfri räcker inte till. Jag har en sedan länge väl utarbetad strategi för dessa stunder. Jag lägger på ännu ett par hundra kilo kol och så vräker jag upp farten till strax över maxnivå. Adrenalinets rus blir ett skönt substitut till tröttheten. Så har jag alltid, så långt jag kan minnas, mött stressande situationer. Med mer energi och ännu mer aktivitet. Jag blir som en diversehandel där utbudet bara ökar. Fortare. Mer. Fler. Jag kan säga att jag får mycket gjort. Men, att bränna ljuset i båda ändar är en kortsiktig (och dumdristig) strategi. Till sist spänner man bågen så att den snäpper. Fast, det håller jag för mig själv för vem vill visa sprickor i fasaden? Men, ibland brister även det.
IMG_7861Styling
Då finns familj och vänner där. Jag glömmer det. Eller, kanske snarare, jag har inte lärt mig det. Ännu. Femtiosju år gammal. Jag har alltså fortfarande inte lärt mig att man inte är ensam och att man inte måste bära allt själv. Att man kan be om hjälp och stöd. Och, att man ibland inte ens behöver be om det. Det bara kommer. För de som står en nära ser. De förstår och inser. Idag kom Karin till undsättning. Och, Karin, hon är min coola, kloka, djärva väninna, min trygghet, mitt betongblock när det svajar. Jag glömmer, Karin men du påminner mig.
Ikväll begrundar jag detta och känner en stor tacksamhet över familj och vänner, både de nära och de som är lite längre bort. Och, förutom ett dundertack till Karin så riktar jag också ett dundertack till Eva och Carina. Ni vet vilka ni är.
Ibland brister det. Men, omtanken är aldrig långt borta.