Corona har fått mig att helt tappa lusten att skriva och dokumentera. Fokus har mest legat på att säkerställa jobb och på att fixa iordning mitt hus inför en eventuell försäljning. Det har varit, och är, en mental match men samtidigt som jag skriver detta tänker jag på alla som gått, och går, en match mot viruset. Det finns grader i helvetet, för att uttrycka sig milt.

Sedan sist har jag hunnit fylla sextio. Det blev ett stillsamt och mysigt firande med döttrarna, Erik och missarna. Med resten av familjen fick det duga med FaceTime (jag tror inte att jag träffat vare sig pappa eller min bror Mikael sedan den senare fyllde år den 14 februari). Nåja, sakernas tillstånd är som de är: en pandemi som, lugnt sagt begränsar det vanliga livet.

Strax innan krisen bestämde jag mig för att försöka sälja mitt hus. Tajmingen kanske inte är superbra men jag får se hur det går. 

Jag har haft några veckor när det som ligger framför mig (först och främst inför fotografering) har känts oöverstigligt. Lollo har varit där som ett stöd, peppat mig att inte se för långt fram utan att ta en del i taget. Förra helgen var det äntligen klart. Allt överflöd var undanpackat och huset stylat och fejat. Fotografen kom i måndags och tog bilderna som nu ligger ute på Hemmet Allt ser så annorlunda ut på bilderna jämfört med på riktigt. Den nyvunna luftigheten här hemma känns trots allt bra.

Mina bästa döttrar har hjälpt mig under resan. Tim och hennes pappa har hämtat allt hon vill spara, kört skräp till tippen och burit möbler mellan ovan- och nedervåning. Jossan har hjälpt mig med städning och målning. Om en vecka är det första visning och nu ska jag försöka fokusera på att leta nytt boende.

Jag har turen att ha ganska mycket jobb, trots krisen. Kungsbacka kommun står för lejonparten men Alingsås och Timbanken bidrar. Det kommer också bli mer jobb för Öckerö samt att jag har en del uppdrag för Ackebrinks i höst. Skönt.

Sammanfattningsvis: kris till trots så är läget under kontroll. Man vänjer sig, helt enkelt.