Det är en märklig tid. Virusets tid. Nästan allt i samhället har stannat upp. Varsel och permitteringar avlöser varandra. Besöksnäringen blöder. Inget är sig likt. Allt är sig likt. På ytan. Våren är trots allt på väg. Morgonljuset smyger in och får detaljer att glöda. Sommartid får kvällarna att inge hopp.

Men, inget är som vanligt, bara som totalt ovanligt. Mitt i alltihop snurrar jorden ändå på som i Kents Snurra min jord. Det är bara vi människor som är på ”hold”.

Hopp eller förtvivlan? Man väljer själv. Våren är på väg. Solen kommer skina, regnet kommer falla och vi kommer att inse hur ömtåliga vi är. Lyssna på Sting, njut och finn förtröstan.