I dessa Covid-tider så betyder en förkylning att man stannar hemma. Det är, med andra ord, vad som väntar några dagar i början av arbetsveckan. De senaste veckorna, när jag haft utbildning med Yrkeshögskolan, har jag också suttit hemma, två dagar i veckan.
Annars glädjer jag mig åt ljuset, det som sakteliga återvänder.
Augusti har dragit igång med buller och bång. Ganska härligt, faktiskt. Jag började jobba på mitt nya jobb (enhetschef på skolservice på Kungsbackas gymnasieskolor) på direkten, första vardagen. Det har varit några omtumlande veckor, nummer tre i ordningen går snart mot sitt slut. Jag ska inte gå in på några detaljer kring det mer än att jag är glad över att jobbet är så mycket ”hands on” och ”här och nu”.
Vädret i augusti har varit, om ni ursäktar uttrycket, sjukt bra! Soligt, varmt, riktigt varmt och härliga bad har erbjudits. Förra lördagen gjorde jag också en roadtrip till Skåne; först ut var morgonpromenad i Norrvikens trädgård. Därefter fortsatte resan till Badass Ceramics vid Rekekroken.
Därefter låg Höganäs nära till hands med ett stopp på Höganäs saluhall och ett besök på Magasin 36.
På hemvägen gjorde jag ett stopp vid Rosendals strand med bad och fika. Så skönt att ha fått lite sommar.
Annars är det röj och planering för flytt som gäller. Tim och Jossan har röjt och slängt i förrådet, jag och Jossan har gjort ytterligare ett röj och på lördag sker superduperrensningen (hoppas jag). Här inne har jag packat och packat. Inser att tillträdesdagen närmar sig och att jag riktigt snart kan börja flytta lite. Men, innan dess, blir det ytterligare en trädgårdsloppis. Hoppas att många vänner är intresserade av finfina fynd. Blir de inte sålda här så hamnar de hos Erikshjälpen för ett liiite dyrare pris.
Corona har fått mig att helt tappa lusten att skriva och dokumentera. Fokus har mest legat på att säkerställa jobb och på att fixa iordning mitt hus inför en eventuell försäljning. Det har varit, och är, en mental match men samtidigt som jag skriver detta tänker jag på alla som gått, och går, en match mot viruset. Det finns grader i helvetet, för att uttrycka sig milt.
Sedan sist har jag hunnit fylla sextio. Det blev ett stillsamt och mysigt firande med döttrarna, Erik och missarna. Med resten av familjen fick det duga med FaceTime (jag tror inte att jag träffat vare sig pappa eller min bror Mikael sedan den senare fyllde år den 14 februari). Nåja, sakernas tillstånd är som de är: en pandemi som, lugnt sagt begränsar det vanliga livet.
Strax innan krisen bestämde jag mig för att försöka sälja mitt hus. Tajmingen kanske inte är superbra men jag får se hur det går. 
Jag har haft några veckor när det som ligger framför mig (först och främst inför fotografering) har känts oöverstigligt. Lollo har varit där som ett stöd, peppat mig att inte se för långt fram utan att ta en del i taget. Förra helgen var det äntligen klart. Allt överflöd var undanpackat och huset stylat och fejat. Fotografen kom i måndags och tog bilderna som nu ligger ute på Hemmet Allt ser så annorlunda ut på bilderna jämfört med på riktigt. Den nyvunna luftigheten här hemma känns trots allt bra.
Mina bästa döttrar har hjälpt mig under resan. Tim och hennes pappa har hämtat allt hon vill spara, kört skräp till tippen och burit möbler mellan ovan- och nedervåning. Jossan har hjälpt mig med städning och målning. Om en vecka är det första visning och nu ska jag försöka fokusera på att leta nytt boende.
Jag har turen att ha ganska mycket jobb, trots krisen. Kungsbacka kommun står för lejonparten men Alingsås och Timbanken bidrar. Det kommer också bli mer jobb för Öckerö samt att jag har en del uppdrag för Ackebrinks i höst. Skönt.
Sammanfattningsvis: kris till trots så är läget under kontroll. Man vänjer sig, helt enkelt.
Det är en märklig tid. Virusets tid. Nästan allt i samhället har stannat upp. Varsel och permitteringar avlöser varandra. Besöksnäringen blöder. Inget är sig likt. Allt är sig likt. På ytan. Våren är trots allt på väg. Morgonljuset smyger in och får detaljer att glöda. Sommartid får kvällarna att inge hopp.
Men, inget är som vanligt, bara som totalt ovanligt. Mitt i alltihop snurrar jorden ändå på som i Kents Snurra min jord. Det är bara vi människor som är på ”hold”.
Hopp eller förtvivlan? Man väljer själv. Våren är på väg. Solen kommer skina, regnet kommer falla och vi kommer att inse hur ömtåliga vi är. Lyssna på Sting, njut och finn förtröstan.
Jag undrar vad det är som händer runt omkring oss. Hysterin tycks ha fått fäste med olika mått på olika ställen. Hyllorna med konservburkar gapar halvtomma för att inte tala om hyllorna med toalettpapper som är helt länsade på innehåll…
Jag förhåller mig lugn men jag undrar förstås, som alla andra, var detta ska ta vägen och sluta. Mina helger som oftast är aktiva har med denna förbytts i lugn och eftertänksamhet. Det är skönt och det gäller att passa på.
Igår blev det en liten tur på stan; shopping på Potatiskällaren inklusive en kopp i solen (som äntligen sken med sin närvaro) och lite snickesnack om livets gång. Lite mer mat- och blomhandling senare var jag hemma igen.
Det är skönt att ägna tiden åt ”hemaktiga” saker. Laga mat, bädda rent, bläddra i böcker och ligga länge i sängen. Ute stormar det igen och till veckan väntar mer regn. Våren är trots allt på väg – buskarna har små gröna blad och jag har hört både lärka och koltrast. Påskliljor och krokus lyser upp i allt det gråa. Halva mars har gått.
Förra helgen reste jag till Stockholm. Med tanke på Coronavirusets fortplantning så är jag inte säker på att jag rest helgen som kommer! Nåja, det blev en spännande och lite annorlunda helg, inte precis som jag förväntat mig. Men, jag hann i alla fall träffa Karin (R, inte B och inte Karin med C) lite snabbt, i hennes lya i Kvarnholmen i huvudstaden. Vaknade (många gånger) under en grymt dimmig natt och morgon, till båtarnas mistlurar. Inte så konstigt – de passerade på nästan en armslängds avstånd.
Jag hoppade upp och ned ur sängen för att fotografera men de flesta båtar som passerade gjorde det under både mörker och dimma. Fångade dock denna prinsessa när ljust äntligen kom.
Lördag till söndag spenderade jag med Martin samt Marie och Olas söner Anders och Carl. Bra diskussioner, roliga skratt och, inte minst, Martins supergoda mat! Detta blev minst lika bra, nej bättre, än gångna års nyårsmiddagar. Kära, fina vänner allihop. Precis som Karin (R…)
Helgen började för övrigt med en mysig lunch i Göteborg. Vad kan bli bättre än att träffa sin ”långväga” (Trollhättan) dotter på lunch? Vi fick en mysig stund tillsammans. Coolaste bönan i stada lämnar jobbet för att äta med mamma.
Annars har veckan, så här långt, innehållit bland annat kreativa möten med de coola killarna från jobbhotell.se, Patrik och Danis. Jag och Karolina bokade ett ”förutsättningslöst” möte med dem och de sa JA på allt. OK, om du undrar vad allt är så håller jag dig på halster en stund till (mest för att jag inte vet riktigt själv) men det har ju med vår lokala podd Kungsbacka Talk att göra.
Är du Kungsbackabo så har du säkert sett deras coola lokala lokaler (!) vid självaste torget. OK, mer info kommer så, håll ut!
Utöver allt så har jag några roliga uppdrag på väg att signa inom kort. Mer om det kommer när det är klart men jag kan lova att det är av diverse slag! Surprised? Guess not!
Idag var jag och Lollo på lägenhetsvisning i Göteborg. En superfin tvåa i Bagaregården som jag och Clara spanade in igår kväll när vi hängde i min soffa. Clara kom på min och Birgittas fotoworkshop på Spinneriet igår och när den var klar hjälpte vi Lollo att sälja ut det sista på INRX och att rensa lokalen.
Idag har vi röjt i INRX nya lokal. Den är betydligt mindre än den tidigare men har stor potential att bli både cool och mysig. Jag kommer jobba därifrån (när jag inte är någon annanstans och jobbar) och vi tittar också på gemensamma paketeringar där vi kan hjälpa företag med utveckling, tillväxt, varumärke och inredning.
Tillbaka till lägenhetsvisning: jag har tänkt till och jag VILL sälja mitt härliga hus på Medikamentgatan. Cirkeln för tiden här är sluten. Barnen har flyttat hemifrån och jag behöver ny luft under mina vingar. Än har jag inte pratat med banken men det får bli i veckan som kommer. Jag behöver få ett enklare liv, färre saker att tänka på och mindre att oroa mig för.
Jag får ju börja med det mest knasiga. I kväll när jag handlade på ICA Maxi (som inte är mitt förstahandsval men idag lämpade det sig bra) så ställde jag mig i kassakön bara för att höra någon utropa: KAJSA! Döm om min förvåning när jag ser vem det är! Signe Bay. Signe är den danska fotografen som är en av de som fått mig att återigen intressera mig för fotografering. Det hela startade egentligen med den här bloggen som blev till för att jag ville utveckla mitt skrivande och mitt bildskapande. Det var 2016, tidig vår. Bara några veckor efter mina första inlägg dök en inbjudan till en fotoworkshop i Rom upp i mitt Instaflöde, en workshop med det magiska namnet A Roman Summer Feast. Signe var en av arrangörerna. (Bilden är Signes).
Ett knappt år senare bjöd jag in Signe till att hålla en endagsworkshop på Spinneriet i Lindome, en dag vi kallade A Spring Day at the Mill. Det i sin tur blev starten på många saker bland andra vänskapen med Lollo på INRX som jag nu kommer samarbeta med framöver. Ja, visst är livet lite knäppt och knasigt?
Annars är det familjen som är i fokus. Mysig sammankomst med min käre bror i förra veckan, mindre mysig anledning, men ändå. Tjejerna som kämpar på i sina olika livsspår. Och jag själv, inne i en förändringsprocess som inspirerar (och skrämmer) och pirrar. Parallellt är roliga uppdrag på väg in. Det kommer bli bra.
Så händer oväntade och roliga saker som att bästa Katja på restaurangen Lilla Spinneriet behöver ett foto, helt akut, och att hon kommer hit med de vackraste grönsakerna och vi bygger fotostudio i mitt vardagsrum (och mitt totalt kaosartade hem). Jag vet ännu inte om något av alla foton vi tog går att använda men här är ett av dem.
Det har blivit långa morgnar i sängen denna helg. Igår sov jag bättre än jag gjort på åratal, utan att vakna upp en enda gång förrän klockan var halv tio! Idag vaknade jag, efter en lika god natts sömn, strax efter sex. Mer normalt för mig. Dock blev jag kvar i sängen med kaffekoppen till en bra stund efter åtta.
Denna första söndag i efterlängtade februari strålar solen från en klarblå himmel. Det blåser en aning men det är helt klart en dag för att ladda med D-vitamin.
Annars går jag och funderar på om det är läge att sälja mitt hus. Jag har verkligen älskat huset, att bo här med tjejerna, planlösningen, luftigheten och trädgården. Men, det är 18 år jag tillbringat här, sedan tjejerna var hyfsat små, genom tonåren med huset fullt av kompisar och fram till dessa att båda flyttat hemifrån. Nu har jag haft ett år för mig själv och inser att jag endast befolkar halva hemmet. Övervåningen står orörd utom när det kommer besök som övernattar. Med andra ord; jag behöver inte fem rum och kök. Och, jag blir alldeles matt när jag tänker på att det snart är dags, verkligen dags, att renovera. Sedan, om det är möjligt att flytta, vet jag inte, det återstår att se. Under tiden har jag satt igång att rensa genom att ifrågasätta vilken betydelse olika saker faktiskt har. En del är där bara för att de ”alltid” har varit där. Snart åker några lass till Erikshjälpen, möbler till försäljning och pianot… ja, vad i hela fridens namn gör man med ett piano?
Januari börjar året, februari kommer näst. Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest. Juli, augusti och september, härlig sommar är det då. Men, oktober och november och december äro grå.
Söndag på hemmaplan och ljust fullkomligt kastar sig in genom fönstret. Det är underbart!
Jag ägnar helgen åt att röja. Jag har börjat leka med tanken att kanske sälja huset och hitta en lägenhet istället och hur i hela fridens namn skulle jag då kunna få med mig allt? Dessutom har jag insett att en del saker bara hänger kvar, bara för att. Andra saker hänger kvar för att de verkligen betyder något. Det är saker jag fått av mina föräldrar, inköp på resor och loppisar. Det är presenter från mina barn.
Förra veckan gick i flygande fläng. Måndagen var en heldag med möten i Kungsbacka, ett sent eftermiddagsmöte i Alingsås och sedan styrelsemöte på kvällen. Morgonen därpå mötte jag upp med Lollo på Centralen och vi for till Stockholm och Formex, en resa som planerades tidigt i höstas när jag inte visste hur många uppdrag jag skulle ha i januari (om ens något). Nåja, vi fick nästan tre hela och roliga dagar i huvudstaden. Sjukast av allt är att jag stötte på två ”gamla” kollegor på stan: först Dennis W och sedan bästa Kerstin Åhström. Himla kul. Jag fick ett litet styng av längtan tillbaka till gamla tider, men, de är ju borta och förbi och ska så vara. Alla de härliga kollegerna, medarbetarna och cheferna har lämnat, för länge sedan, precis som jag.
Tillbaka till ljuset som sakta är tillbaka. Det märks kanske inte så vansinnigt mycket på morgnarna men klart och tydligt på eftermiddagarna. Imorgon börjar en ny vecka, full av roliga uppdrag. Mest Kungsbacka och sedan en aning Varberg. Helgen som kommer är full med uppdrag som ska bli spännande att genomföra.
kajsakajsa 