Kan man älska en bank?

Våren kom av sig. Vi har åter kyliga dagar. Jag jobbar och jobbar. Det är roligt och jag trivs. Flera av mina uppdrag är utmanande och det gillar jag ju. Sömnen har kommit tillbaka och jag oroar mig inte på nätterna. Lugnet, det berömda inre, har återvänt. Tänk om man bara kunde fatta att saker och ting reder ut sig och ordnar sig? Men, det tycks inte gå in i min skalle.
För ett par veckor sedan var jag på banken. Kan man älska en bank? Det kanske är att ta i men jag störtgillar verkligen Länsförsäkringar i Kungsbacka. Där finns Kerstin som hjälper mig med företaget och Ann-Sofie som fixar med mitt privata. Ann-Sofie har hängt med mig sedan jag nervöst klev in för att låna till mitt hus för 17 år sedan. Häromveckan trollade hon med räntorna på mina lån och såg till att jag fick alla mina rabatter. Skönt!

Framåt händer roliga saker. Nu närmast, på lördag, håller jag fotoworkshop på Spinneriet. En handfull kvinnor kommer för att lära sig mer om kamerainställningar, ljus, vinklar och bildkomposition. Lite längre fram får jag besök från Madrid, då fotografen Ana, som driver Qosen kommer. Jag träffade henne när jag deltog i hennes ljussättningskurs i februari. Det ska i alla fall bli superkul. Förhoppningsvis kan vi hitta några spännande samarbeten framöver.

Idag bär det av till Varberg för lite erfarenhetsutbyte. Solen strålar även om det bara är några få grader över nollan. Men, det kommer bli en bra dag.

Dejt med Mejt

Idag lunchade jag med Mejt, en ”gammal” kollega från Telia-tiden. Det blev en kort och intensiv lunch på COSA Table men vi hann med de viktigaste sakerna i livet d v s livet. Mejt jobbar som HR-ansvarig på ett IT-företag i Göteborg, ett jobb som hon inte visste att hon skulle gilla så mycket. Parallellt med jobbet är hon och hennes man inne i ett stadium då två av barnen är i tonåren och de andra två är i trotsåldern. Jag känner väl igen Mejts oro över hur man ska orka och räcka till och jag tror att det hör föräldraskapet till, oavsett vilken familjesituation man befinner sig i. Härligt att träffas.

Annars rusar tiden. Träd och buskar har svällande knoppar, fågelsången ökar i intensitet för var dag som går. Solens strålar har börjat värma, om än nyckfullt. Jag repar mod i takt med naturen. Det går inte att ta miste på saknaden efter mamma men samtidigt lär jag mig att uppskatta ”arvet” – att jag lyssnar till bofinken som sjunger har inte inte varit något viktigt men för första gången lyssnar jag verkligen. Det har betydelse och det är mammas förtjänst. Jag känner mig tacksam för (och berikad av) denna insikt. I påsk kommer jag äntligen att få besöka henne i minneslunden på Håjums kyrkogård i Trollhättan. Längtar.

I Kungsbacka rullar jobbet på kommunen på. Det är roligt och jag känner äntligen att jag får utlopp för det jag har att bidra med. Samarbetet med kolleger adderar guldkant. Även utanför jobbet händer det saker. Jag och konstnären Karolina Palmér jobbar på ett gemensamt projekt som jag inom kort kommer att berätta mer om. Häromdagen intervjuade vi därför Johan, på samma COSA Table som jag åt lunch på med Mejt idag.
IMG_7718Styling
Mer om mitt och Karolinas projekt kommer inom kort.

Annars längtar jag efter lite påskledighet även om det inte blir så mycket ”ledigt”. Jag har en del sköna uppdrag som handlar om att rakt av skriva (något som jag verkligen gillar) och som kommer att få ta plats under ”ledigheten”. Jag längtar också om att få tid med mina bästa döttrar, en eller två resor till Trollhättan för att träffa pappa och bror samt, eventuellt, en eller annan sovmorgon.

Koltrastar & klimatångest – det låter som en fars…

Det är redan april, våren är här och sommaren snart i annalkande. I helgen flyttade vi fram klockan till sommartid, härliga sommartid. Jag var dessutom HELT ledig – första helgen på länge. Skönt. Annars är det mycket jobb på jobbet. Jag gillar det eftersom det är roliga och utmanande uppdrag. Sedan försöker jag klämma in lite Timbanken på kvällar och ibland på helgerna. Dessutom planerar jag för vårens andra kurs, en fotoworkshop den 11 maj. Två är redan anmälda så det börjar bra.

IMG_7694Styling

Just nu längtar jag efter den första grönskan, efter att få sparka av mig mina Dr. Martens, som jag i princip levt i under de senaste 6 månaderna, efter att snart få sätta barfotafötterna i sommarens lätta skor. Jag längtar efter bara fotsulor på varma klippor, på den hisnande känslan när man kastar sig i havet och det stramande nypet i huden när saltet torkar. Koltrasten sitter utanför just nu och hejar på.

Lusten har ju lyst lite med sin frånvaro under detta år, Jag har inte haft lust att vare sig skriva eller fotografera och jag har definitivt inte haft lust att städa (did I ever?). Men, i helgen fick jag feeling och gjorde en ”delstädning” (jag förklarar inte närmare, ordet får tala för sig själv). Den hade potential att bli en ”helstädning” men, så trött man kan bli, dammsugaren som jag hjälpligt lagade natten innan jag for till Madrid (jag städade i sista minuten, förstås, innan Nerea skulle följa med mig från Madrid till Sverige), med hjälp av mängder med packtejp, gick sönder igen, fast på ett annat ställe. Packtejpen kom fram igen. Det höll sådär. Med andra ord – ajöss med dammsugaren!

Så, en sista tanken innan jag stänger dagens bloggkapitel. Klimatångest. Jag har ingen klimatångest men jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för att mina barn (och alla andras) ska få en schysst framtid. Det finns många saker att förändra. Undvika att köra bil i onödan, inte äta kött (fast det gör jag redan sällan), använda de kläder som fyller min garderob istället för att köpa nytt, ta med egna kassar till mataffären. Generellt sett och helt enkelt; konsumera mindre. Och det mår ju både klimatet och plånboken bra av.

Inget är för evigt

På sistone har jag oroat mig en del. För det ena och för det andra. Småsaker har blivit stora under sömnlösa nätter. Familj. Jobb. Framtid. Ekonomi. Jag har saknat min vanliga tilltro till min egen förmåga (och oförmåga, för den delen) och kreativiteten och framtidstron har lyst med sin frånvaro. Även dagtid. Lusten har saknats och jag känner inte igen mig. Och, när jag har reflekterat över detta så inser jag att livet tagit en vändning. Det är inte som det varit. Jag har förlorat min mamma. Det är en ny epok i mitt liv där en del av grundtryggheten naggats och det gör mig skörare än innan. Jag ska inte fördjupa mig men det är ett konstaterande. Det är inte som det har varit.
Samtidigt som det finns en saknad finns där också en viss tröst och insikt. Inget är för evigt. Ingen oro är för evigt, inga sömnlösa nätter. Inte heller mammor.

Idag har jag äntligen känt lite inspiration och energi. Dagen började med ett lyckat frukostmöte tillsammans med Kungsbacka DFF, vårt damfotbollslag som tagit sig ända till OBOS Damallsvenskan. Tränaren Henrik och spelaren Lina lyckades förmedla sådan tilltro och målmedvetenhet, med hjärtat i centrum, att det smittade av sig på en sportlös människa som jag.

Kvällen, efter avslutad arbetsdag på Kungsbacka kommun, tillbringade jag med en härlig kund i Timbanken och det slutade med att jag fick betyget 11 av 10 möjliga, av två unga entreprenörer i Varberg.

Och, jobboron? Inget är för evigt. Uppdragen rullar in, både kortsiktiga och på längre sikt. De är inte heller för evigt men det är ju så jag vill ha det. Ett liv med en stor portion frihet och utveckling!
_DSF8697
Krama era nära och kära ikväll. De betyder mer än vi tror, framförallt på så många andra vis än vad vi tror.

Det börjar bli vår

Det är ljust när jag vaknar vid sjutiden. Underbart. Det har visserligen varit både si och så med vädret sedan jag kom hem från Madrid och Nerea, Fernandos bonusdotter, hängde med hit, men en del soliga dagar har skvallrat om att den är på väg, i år också. Våren. Nerea och har passat på att ta kortare turer när jag kommit hem från jobbuppdragen.
IMG_7496Styling
IMG_7522Styling
Det är kul för Nerea, precis som jag, gillar att fotografera.
IMG_7502Styling
Som vanligt försöker jag ta min morgonstund i sängen. Med kaffekoppen. Precis nu. Och nuet är något jag måste hitta tillbaka till. Jag har sovit urdåligt på sistone, vaknat med paniken och oron – tänk om jag är en idiot? Tänk om alla beslut jag fattat i livet har varit idiotiska? Tänk om jag borde nöjt mig med mitt smärtsamma och sorgsna förhållande med Björn? Tänk om jag inte borde sagt upp mig från Telia? Och, värst, tänk om jag aldrig mer får ett uppdrag när de nuvarande tar slut i juli? Ja, ni som följer mig har läst mina tvivel förr. De kommer på natten och jag måste uppbåda all min mentala kraft för att släppa och slappna av och kanske, kanske somna om igen. Om jag inte gjort det när klockan passerar 04 så brukar jag ”göra dag”. Jag pyser ut i köket, maler mina kaffebönor och gör en het, svart kaffe. Morgonkaffet är bästa sättet att bryta nattstressen och skicka maran åt fanders. Och, igår när jag talade med Annakarin, min ”hyrestant” på Design & Co (jag har sagt upp min del i lokalen) så påminde hon mig om att vara i nuet. Precis nu. För att det är bara nu som finns, just nu. Inget då. Inget sen. Det är bara nu man kan agera och om man har huvudet i då eller sen så missar man nu. Och det vet jag ju.
IMG_6039Styling
Det fick jag bevis på så sent som i torsdags då jag och min kollega Linda processledde en heldag med chefer och strateger på förvaltningen för Gymnasium och arbetsmarknad. Vi hade en väl genomarbetad grundplan men, som det alltid är när man jobbar med människor, en levande materia, så kan processen få sitt eget liv och man kan egentligen inte vara förberedd alls, mer än på det. Jag älskar dessa stunder då man måste ha alla sinnen på helspänn för att veta hur man ska hantera nästa minut. I dessa stunder är jag som bäst (som människa) och jag mår som bäst. Endorfiner och adrenalin i en härlig cocktail. Efteråt är jag lyckligt utmattad! Så, jag har tackat Annakarin för påminnelsen och tänker (och vet) att de beslut jag har fattat har jag fattat för att jag inte stått ut, för att jag krävt förändring och för att situationerna inte har givit mig det jag är värd och behöver. Juli ska jag göra mitt bästa för att lägga på hyllan och jag ska försöka lugna ner mig, leva som jag lär och lita på processen. Jag tycker ju faktiskt inte att jag är en idiot.

Det har gått i ett

De senaste veckorna har verkligen varit proppfulla med jobb men också min resa. Tidigt på morgonen efter mammas begravning gav jag mig av till Madrid. Min kära gamla hemstad, så full av minnen och samtidigt så förändrad.

Torsdagseftermiddagen ägnade jag åt att bara promenera runt, runt. Fantastiskt.

Jag passade även på att besöka två av mina vattenhål: Café Real och det absoluta favoritstället Café Central dit vi gick varje vecka för att lyssna på live jazz.

Fredagen ägnade jag åt kvarteren runt Chueca och Malasaña.

På lördagen var det dags för den kurs som egentligen var anledningen till att åka just nu. Kursen hölls av Ana Gomez som är fotograf och driver företaget Qosen Det blev en superinstressant dag med nya vänner, spännande utmaningar och massor av ny kunskap, framförallt kring att fotografera med artificiellt ljus.

De sista dagarna spenderade jag med Luisa i det fina huset uppe i bergen. Det blev några lugna dagar med mat och vänner. Vi hälsade också på Luisas svärmor, Antonios mamma, som bor i centrala Madrid på Plaza de Conde de Valle de Suchíl, bara ett stenkast från Galileo där jag bodde i flera år. Jag passade på att slå en liten lov förbi.

Hemresan blev lång på grund av ändrade flighter men å andra sidan hade jag sällskap av Nerea, en ung tjej från Madrid som ska stanna här ett tag. Både kul och trevligt. Tyvärr landade vi inte förrän vid midnatt på tisdagen och efter några timmars sömn var det direkt till jobbet.
Nu är det äntligen lördag morgon och jag har vilat ut. Vädret är grått och regnigt men det gör inte så mycket även om jag, precis som alla andra, nu längtar efter lite ljus och vår.

Det ena med det andra

Igår träffade vi begravningsbyrån, pappa, min bror och jag. Det blev ett fint möte med en lugn och saklig ung man. Vi, familjen, har hunnit både prata och känna. Vad är rätt för mamma och den person hon var? Vad är rätt för oss? Vi är rörande överens. Mamma Signe var inte otydlig som person eller med sin karaktär. Det gör det lätt att enas.

Det som slår mig efter mötet är hur mycket roligt vi delat och delar. Vi har, om än berörda, skrattat högt och gott under detta möte. Det finns verkligen så fantastiskt många skojiga saker att minnas. Saker som bland annat har gjort oss till de vi är idag.

– Jag har massor av lax och kyckling i frysen, säger pappa. Vad gör jag med den?

Min bror och jag kontrar direkt: vi träffas och lagar mat, äter gemensam lunch och laddar matlådor. Detta är verkligen inte en av våra traditionella aktiviteter men jag ser mycket fram emot det. Jag har redan börjat googla recept.
Screen Shot 2018-01-14 at 10.54.22

Bild och recept på krämig kyckling från Pinterest. Letar vidare efter goda laxrecept.

Parallellt med allt ledsamt händer också goda saker. Jag har på sista tiden klurat över min framtida försörjning. De två långsiktiga uppdrag jag har just nu tar slut: Mölndals stad nu i januari och Kungsbacka kommun i juni. Sommaren är ju något man som egenföretagare måste planera för – uppdragen avstannar och det gör även faktureringen. Men, som ett brev på posten kom en fråga om ett stort och superintressant uppdrag från Kungsbacka kommun, i fredags. I början av nästa vecka kommer det att vara formaliserat och då berättar jag mer.

För övrigt många känslor och tankar just nu.