Det ordnar sig alltid

Många av oss som är födda under tidigt sextiotal minns nog Sune Mangs slagdänga ”Det ordnar sig alltid, om man tar det som det kommer”. Hemma hos oss stod den inte högt i kurs och den bedömningen omfattade nog både Mangs och dängan. Men, det ligger något  väldigt sant i denna textrad. Och, jag brukar faktiskt säga till mina tjejer: det löser sig. Det gör det alltid. På ett bra eller mindre bra sätt, men det löser sig. Och, så tänker jag på min kära vän Margit som var min första kollega på informationsavdelningen på Telia (när detta begav sig fortfarande Televerket) i Göteborg. Hon var då lite av min arbetsledare. Flera år senare då jag var informationschef var hon min medarbetare. Knasigt. Ännu knasigare var att informationsavdelningen skulle centraliseras till Globen i Stockholm med uppsägningar som konsekvens. Margit var en av de jag måste säga upp. Ingen kul historia men däremot en övning i att kliva ur det personliga och kliva in i arbetsgivarrollen till 200%. Det måste man, annars går det inte. Nåja, det löste sig till sist och Margit fick en bra och utvecklande roll på företagets Digitala kanaler. Men, innan dess, när hon fortfarande var nere i kriskurvan och sakta försökte ta sig upp, sa hon några kloka ord som jag burit med mig sedan dess. Hon sa: vad är det värsta som kan hända? Dör man? Nä!
155442_503454539685674_985667774_n
Här är hon, flera år senare, på en utställning på moo:t i Kungsbacka.

Det ordnar sig alltid, om man tar det som det kommer. Det finns förtröstan i att ge saker tid. Och, tidigare i veckan hade jag en sömnlös natt kring kommande uppdrag. Idag blev jag uppringd och erbjuden ett riktigt bra uppdrag, under några månader i höst, som jag kan komplettera mitt projektlederi i Varberg med. Det är inte helt spikat men det kommer det att bli innan veckan är slut. Det ordnar sig alltid.

Sömnlös i Kungsbacka

Somnade gott efter en skön och lugn midsommarhelg. Tyvärr vaknade jag redan vid ett-tiden och började snurra. Hur går det i sommar när konsultuppdragen minskar? Vad ska jag göra när Varbergsjobbet tar slut? Tänk om jag inte får några uppdrag? Inga inkomster? Hur ska det gå? Vad får jag egentligen i pension när det blir dags? Känns det igen? Jag brukar inte oroa mig, vet att det löser sig på ett eller annat vis. Men, på natten blir allt mycket mer dramatiskt!
När så Franz började krafsa på dörren vid halvfyra-tiden gav jag upp. Gjorde mig lite kaffe och försökte coola ned med lite jobbplanering. Jag har massor på gång men det ska ju hända också. Fast, å andra sidan, jag kan ägna sommaren åt att kratta i manegen. Utlandsresorna får vänta (jag har ju dessutom redan varit i både Paris och Madrid så jag klagar inte).
IMG_8604Styling
Och, i veckan flyttar Jossan. Så konstigt det kommer kännas när varken hon eller Tim bor hemma längre! Det är verkligen en ny epok i livet. Jag har varit, och är, förberedd. Jag har ju också fått träna på Tim (som flyttade i höstas) och det kommer gå bra. Det allra bästa är ju att tjejerna får skapa sina egna liv. Det är fantastiskt! Och, jag ska nog klara mig. Till och med utan Franz!
IMG_7352Styling

Les couleurs de la France

Frankrikes färger är förstås många, många fler än dessa som jag fångade i Montmartre. IMG_8669Styling
IMG_8671Styling

IMG_8679Styling

 

 

Paris Paris

Paris har aldrig gjort mig besviken. Första gången jag kom dit tillsammans med Jane i slutet av sjuttiotalet, kände jag det. Paris är precis vad jag vill att det ska vara. Och det är, trots mina begränsade språkkunskaper, lätt att känna sig hemma här.
Vid detta besök bodde jag på det ursöta hotellet Regyn’s Montmartre med stadens essens utanför dörren: en liten plats, med stora träd, en tidningskiosk, en uteservering och tunnelbanestationen des Abbesses med sin sirliga art nouveauskylt.
IMG_8630Styling
Trots att hotellet ligger ett stenkast från Sacré-Coeur är kvarteren just här, fria från turistshoppar fyllda med tingeltangel. Här känns det bara otroligt parisiskt! Jag hade nästan två hela dagar på mig till att bara vandra runt och njuta.

Parisiskorna inspirerar med sin elegans. Jag gillar framförallt att kolla in kvinnor i min egen ålder eller lite äldre. Deras stil är enkel och ”ren”, utan krusiduller, fransar, blommor eller volanger: en rak blus, ett par slacks och ett par platta skor till. Kanske något enstaka smycke som ett litet statement. En snygg, också enkel, handväska och, självklart: solglasögon. Ursnyggt och tidlöst.
IMG_8647Styling
Livet lever man såhär års ute på gatorna. I vartannat hörn finns ett brasserie, café eller en restaurang. När man beskådar detta utifrån verkar det så lättvindigt. Man tar sin kaffe på baren på morgonen, går ut på stan och är elegant, gör en massa trevliga ärenden och sedan går man hem och vilar. På kvällen dricker man ett glas kall chablis och äter något pyttigt och nyttigt på en cool restaurang. På riktigt? Nä, sådär enkelt är ju inte livet. Tack och lov. Jag skulle tråka ihjäl mig!
IMG_8612Styling
En annan härlig sak är att träffa vänner när man är ute och reser. På torsdagkvällen mötte jag upp med Elea. Henne lärde jag känna på förra årets fotoretreat i Rom. Hon var också här i Sverige och deltog i min workshop med Signe Bay, på Spinneriet. Elea, som lagar mat och är matstylist tog mig till den hypade restaurangen AT. Alltså, spana in! Varje rätt är ett konstverk. Köket är en blandning av Japan och Baskien! Vi åt 11 rätter (tror jag), den ena mer udda än den andra. Det tog oss fyra timmar men det var en fantastisk upplevelse och Elea och jag fick massor av tid att prata.
På fredagkvällen träffade jag en annan bekantskap, också denna från workshopen i Rom. Det var Marisa, även hon i matlagningsbranschen. Marisa är från Canada men var i Europa för att delta i flera olika workshops. Vi hade turen att sammanträffa i Paris.
IMG_8778 (1)Styling
Här står hon och spanar in på ett av Paris’ trendigaste caféer: Boot Café. Flitiga instgrambesökare har sett tusentals bilder av stället. Tyvärr var det stängt när vi kom.

På lördagen var det äntligen dags för min workshop med Beth Kirby, mest känd som Local Milk. Tillsammans med åtta andra kvinnor från olika platser i Europa spenderade vi dagen i Beths lägenhet i Le Marais och talade om foto, styling, Instagram och business.
IMG_8906 (1)Styling
Beth är en ung, self made woman. Hon, hennes man Matthew och lilla dottern Eula, reser världen runt, fotograferar och praktiserar slow living. Emellanåt anordnar Beth workshops, eller snarare retreats, för denna endagsworkshop var ett undantag, kring just dessa ämnen. Retreatsen kostar skjortan (65 000 SEK för 4-5 dagar är inte helt ovanligt) och fylls på nolltid. Beth’s got it all sussed!
Nåja, kanske lärde jag mig inte så mycket nytt om foto och komposition av denna unga kvinna men det var otroligt intressant att höra henne prata om sin business, hur hon har byggt upp den och på några få år, med obeveklig övertygelse, skapat sig det liv hon vill leva. Imponerande och inspirerande och den absolut största behållningen av dagen. Jag, som benämnt min dagbok för resan ”Tankar om livet i Paris & Madrid” fick en hel del att fundera på. Bra där!

Mad dogs and Englishmen

go out in the mid day sun, säger det engelska talesättet. Anpassat efter min verklighet borde det lyda: Mad dogs and Swedish women go out in the mid day sun. Jo, för i den här värmen, vi balanserar mellan 37-39 C, måste man vara lite mad. Allra mest hundarna. De har ju päls! Värmen hindrar dem inte, framförallt inte de små, från att fara runt som kompletta galningar i det heta solskenet. Clara, dobermannen (kvinnan), är lite mer sansad. Hon vilar inne på stengolvet eller i skuggan på terassen. Ända fram till dess att någon går förbi porten mot gatan. Då far hon som ett jehu mot grinden! De två små tittar på varann och sedan rusar de gläfsandes efter.

Själv har jag också varit ute i the mid day sun vilket är helt crazy. Vi pratar om febertemperaturer. I skuggan!!! Jag har promenerat runt El Real Jardín Botánico (kan någon vänligt sinnad själ hjälpa dem att göra en vettig hemsida, please?), ett av mina favvoställen när jag bodde här. Där var lugnt och hyfsat svalt och jag brukade gå hit för att teckna. På den tiden kom inga utländska turister till Madrid. Det gör de idag.

Nåja, tiden drog ut och rätt som det var befann jag mig in the mid day sun.

IMG_0792På vägen hem mulnade det på lite och nu är det Clara, Racoon, Linda och jag som slappar i trädgården. Bevattningen har just dragit igång och hundarna är happy. Själv väljer jag nog poolen.

De Madrid al cielo

Så återförenades vi, Madrid och jag, och det var en mycket mer familjär känsla än jag hade väntat mig. Allt var sig, trots allt, väldigt likt. Det mest påtagliga, förutom att Madrid idag har allt det (innehåll) som vilken europeisk storstad som helst, var hur mycket buskar och träd växt! Att jag skulle ta bussen ner igår kom lite oplanerat. Luisa, som i söndags när jag kom, kände sig andfådd och trött for till doktorn igår morse. Bara någon timme senare skriver hon att ena lungan kollapsat och att de måste operera! Inget farligt men akut. Så, här sitter jag, ensam i det stora huset med pool. Till sällskap har jag tre hundar: Racoon och Linda, två taxar (tror jag) och Clara som är en doberman.

Igår träffade också Pablo, min första chef i ateljén på Final Art, mitt första fasta jobb. Då var han en ung, up and coming chef i reklambrabranshen. Nu, mer än trettio år senare, en man på sextiotvå som väntar på pensionen! Annars var han sig helt lik. Nu vet jag allt om hans liv och jobb och han vet lite om mitt. Ingen förändring där!

Jag har just fått veta att Luisa blir kvar på sjukhuset ytterligare ett dygn. Då ska jag mata hundarna, hoppa i poolen och sedan ta bussen ner till Madrid för att träffa Fernando!

Min trädgård – före

Idag kom de. Trädgårdsmästarna från Emges damm och trädgård i Tvååker. De kom när regnet vräkte ned som mest men det hindrade dem inte från att hugga tag i min trädgård. Deras uppdrag är att ”nollställa” min vildvuxna och ganska negligerade trädgård, att gräva upp hallonsnåren och praktlysingen, att ta bort kardvädden som börjat sprida sig lite väl optimistiskt.

De såg ut som två aliens i sina svarta regnmunderingar och det tog inte många sekunder innan röjsågen dånade över dalen. Imorgon kommer de tillbaka för slutklämmen och resultatet av nollställningen får jag se när jag kommer hem igen, veckan före midsommar.