Så återförenades vi, Madrid och jag, och det var en mycket mer familjär känsla än jag hade väntat mig. Allt var sig, trots allt, väldigt likt. Det mest påtagliga, förutom att Madrid idag har allt det (innehåll) som vilken europeisk storstad som helst, var hur mycket buskar och träd växt! Att jag skulle ta bussen ner igår kom lite oplanerat. Luisa, som i söndags när jag kom, kände sig andfådd och trött for till doktorn igår morse. Bara någon timme senare skriver hon att ena lungan kollapsat och att de måste operera! Inget farligt men akut. Så, här sitter jag, ensam i det stora huset med pool. Till sällskap har jag tre hundar: Racoon och Linda, två taxar (tror jag) och Clara som är en doberman.

Igår träffade också Pablo, min första chef i ateljén på Final Art, mitt första fasta jobb. Då var han en ung, up and coming chef i reklambrabranshen. Nu, mer än trettio år senare, en man på sextiotvå som väntar på pensionen! Annars var han sig helt lik. Nu vet jag allt om hans liv och jobb och han vet lite om mitt. Ingen förändring där!

Jag har just fått veta att Luisa blir kvar på sjukhuset ytterligare ett dygn. Då ska jag mata hundarna, hoppa i poolen och sedan ta bussen ner till Madrid för att träffa Fernando!