Det finns regler och det finns känslor. Ibland går de tvärs emot varandra. Det blir ”å ena sidan” och ”å andra sidan”. Det är förståeligt och det är min filosofi att det medmänskliga (om nu detta är känslor) är viktigare än det regelmässiga. För det mesta. Eller åtminstone ofta.
Ikväll har jag varit moderator på ett möte om integration. En fråga som inte längre lockar de högerextrema, som för ett år sedan verkade ha köpt abonnemang på första parkett. Bara det är ju skönt, att frågan är mindre laddad och att slippa vara med om osmakligheterna. Trodde jag. Little did I know.

Ikväll var det de s k goda krafterna som bar sig osmakligt åt, mitt i en vägkorsning mellan känslor och regler. För att ifrågasätta reglernas medmänsklighet (vilket i sak är befogat) ställde man fram två ”stumma” ensamkommande ungdomar som ännu inte fått asyl i Sverige. Den ene en ung man som nyss fyllt 18 och den andra en ung kvinna som snart skulle fylla 18. Representanten för ”det goda” talade om dem i tredje person, som objekt. Ingen av dem fick chansen att säga ett knyst, inte ens själva säga sina namn. Jag vet inte ens om de talade svenska eller förstod varför de var där och vad diskussionen handlade om. De användes som vapen, eller ammunition för känslorna att ifrågasätta regelverk. Som sagt, frågan är berättigad men jag provoceras, enormt, av metoden.
Jag har ”gillat” de goda krafterna (som är organiserade) på FB men nu tar jag bort min tummeupp. Deras aktion ikväll handlade inte om att lösa frågan om varför regelverket ser ut som det gör, mellan kommun och Migrationsverk, när någon som ännu inte fått asyl fyller 18 år. Den handlade om en persons känslor och personliga vilja (och säkert kärlek) och två oskyldiga ungdomar användes, som skyltdockor, för att uppnå det personliga syftet. Smaklöst.