Han var den som introducerade mig till den klassiska spanska litteraturen. En före detta rallyförare som älskade jazz och som blivit ekonomiprofessor på ett av universiteten i Madrid. I fredags gick han hastigt bort. Cancer. Efter sig lämnar han Luisa, sin italienska fru och livskamrat. Antonio var en bra bit över sjuttio men när vi lärde känna varandra var han och Luisa i trettioårsåldern. En dag tar det slut. För var och en av oss.

Jag tänker på det allt oftare. Människor runt omkring försvinner. Hur är det ens möjligt? Att gå från allt till inget. Det ger perspektiv. Därför känner jag mig tacksam över dagar som den tillsammans med Susann. Dagen som började med varuinköp hos Pernilla vid Sockerbruket och Göteborgs hamninlopp. Eller utlopp, om du vill.

Banalt, kan tyckas, men jag tänker att livet består av små brottstycken som tillsammans bildar väven som är våra liv. Den ena delen läggs till den andra, staplas och vävs, och bildar vardag och helhet.

Tänker på Antonio och Luisa. De, som under Francotiden ändå lyckades ta sig runt i Europa: till Köpenhamn för att köpa inredning och detaljer till huset i la sierra norr om Madrid för att bara nämna ett exempel. Huset med de oändliga hyllorna med böcker, swimmingpoolen, hundarna, det stora inbjudande bordet på terassen och jazzen som strömmade ur högtalarna. Världens bästa jazzplatta ljöd varje gång vi var där: Miles Davies Kind of blue De sista åren lämnade de sällan hemmet i de svala bergen annat än för att cykla ut med hundarna som sällskap. Ikväll tänker jag på Antonio men framförallt på Luisa.