Så har det gått lång tid mellan skrivandet igen. Just nu tar jag en paus med en kopp kaffe på jobbet. Jobbet som är nytt sedan sist; utvecklingsledare på Campus Mölndal för projekt REACT. Kul, värdefullt och tillfredsställande. Det är precis vad jag har behövt.

Jag stortrivs i min lägenhet, all renovering är klar och nu är det ”bara” lite lampor och krokar som ska upp.

Pappa har flyttat till Källstorpsgården i Trollhättan och det funkar så otroligt bra. Det var några turer mellan Tallbacken och lägenheten (som för övrigt är tömd och uppsagd) innan det blev klart. Igår fick jag denna bild på honom.

Sedan sist har jag dessutom blivit med ny bil. Min lilla C30 förstördes i en krock med ett rådjur i mars. Den blev inlöst och efter lite (väldigt lite) funderande över om jag verkligen behöver bil (bensinen är svindyr) så bestämde jag mig för att, jo, det behöver jag. Det blev en söt lite Peugeot, en liten fransos, med andra ord.

Men, som sagt, bensinen är svindyr så jag tar pendeln till jobbet och vägarbete vid Tingstadstunneln gör bilresor till Trollhättan avsevärt mycket längre i tid. Därför blir det tåg även dit. Och, att stå där på stationen, när jag ska åka hem, så kommer jag förstås att tänka på alla de otaliga gånger jag rest därifrån på väg ut i världen: England, Holland, Spanien, Frankrike, Italien, tågluff… Härliga minnen av frihet!

Imorgon bär det av ut i världen på nytt, dock inte med tåg utan flyg. På grund av pandemin så har jag inte rest sedan februari 2019. Jag kommer nästan inte ihåg hur man gör. Nåväl, imorgon bär det av till Pisa med mellanlandning i Amsterdam. Tro det eller ej men jag ska på en retreat med Sif och hennes Sisterhood Retreats. Det ska bli himla kul. Även Marisa kommer (som jag först lärde känna i Rom 2016 och som jag sedan träffat på diverse olika platser i Europa) och två vänner från Göteborg. Retreatet heter A Tuscan Spring Fairytale och jag är säker på att det kommer bli fyllt med härligheter.

Foto: Sif Orellana

Ser inte så dumt ut, eller hur?
Nej, nu är det dags att återvända till mitt jobbfokus igen. Tack för idag.

Typsikt vinterväder här på västkusten. Stundom snö, sedan blask för att därefter frysa på! Bäst av allt är ändå att ljuset sakta återvänder. Det märks redan, åtminstone klara dagar.

Jobbet drog igång i måndags och jag måste erkänna att det inte var med jätteenergi som jag gick dit. Men, jag känner mig själv väl vid det här laget. Så fort jag började hälsa på kollegor och medarbetare så kom energin på posten. Dessutom har jag min parhäst Cecilia som jag samarbetar så bra med. Att hon dessutom har både distans till saker och humor gör ju inte saken bättre.

Idag startade också mitt sista uppdrag för Ackebrink på Yrkeshögskolan i Kungsbacka. Två parallella kurser i projektmetodik, projekt och projektledning. Jag har allt stressat upp mig lite över dessa också men nu är jag igång och det är PRECIS så roligt som jag tyckt vid tidigare tillfällen.

Igår kväll blev det en tur till pappa. Han är hemma i lägenheten igen efter en stund på fina boendet Tallbacken. Det var ändå mysigt att dricka kaffe vid köksbordet tillsammans med honom och bror Mikael. Pappa är en gammal man, 92 år nyss fyllda, men trots lite vedermödor så har han humorn i behåll.

Lazy lördag idag. Förtränger att ledigheten är slut – inte för att det ska bli så hemskt att jobba utan för att jag alltid tänker att jag kunde gjort mer, annat. Helt onödiga tankar. Men, andra, viktiga tankar, är de kring vad jag ska göra med livet i stort.

Förra året, då jag inte var helt pigg, jobbade jag mer än jag gjort på riktigt länge. Inte mer i timmar men i intensitet. Jag tycker att jag har ett roligt jobb men det är liksom ingen ände på det: när en sak är löst så kommer nästa. Och, även om lösningarna är långsiktiga så kommer frågorna som gör att de känns kortsiktiga. Så, mina funderingar cirklar runt klokheten kring att jobba så intensivt. Jag har kommit hem på kvällarna, kanske vid 17.30-tiden eller aningen senare, och varit helt genomtrött, bara orkat sätta mig i soffan, skriva några rader i dagboken, kolla nyheterna och that´s it. Det finns förstås många omständigheter och det jag nu försöker gör är att komma på vilka av dessa som är nödvändiga att ta hänsyn till. Hmmm…

Snön kom i förmiddags och jag tog en tur till Hanhals efter att ha gjort lite ärenden. Nu faller mörkret snabbt men jag tänder ljus och njuter av nuet en lite stund till.

Ja, det har gått ett och ett halvt år sedan jag skrev här på bloggen. Jag tappade lusten den där sommaren 2019. Men, nu verkar den ha kommit tillbaka. Då ska vi bara se om jag har koll på alla funktioner som ändrats lite sedan sist.

Efter en intensiv och rolig jobbvecka så välkomnar jag helgen. Vädret är blandat men milt, grästet är fortfarande frodigt och grönt men trädens blad börjar skifta. Veckan som gick innehöll också Ninnas begravning. Helt ofattbart att någon som jag lunchade med i somras inte längre finns. Ninna blev 56 år och lämnade man och två barn efter sig. Begravningen bjöd på mycket tårar och lite nostalgi – flera gamla arbetskamrater var där (liksom Björn), några som jag känt i snart trettio år. Åldern drabbar oss på olika sätt.

I fredags hade jag förmånen att få träffa Eva och hennes dotter Sofia. Eva rekryterade mig till projektet kommungemensam kundservice redan 2015 (fast jobbet startade inte förrän 2016) på Varbergs kommun – jobb som vi båda två har lämnat sedan snart två år. Hon var också ”skyldig” till att jag fick uppdraget att arrangera Svenskt Konstsilkes 100 årsjubileum i Borås sommaren 2018. Superkul. Det Eva och Sofia gör utöver allt annat är att brodera. De har ett spännande och mycket fritt förhållningssätt till sina broderier: den ene börjar och den andre fortsätter. Var det slutar vet ingen av dem. Nu har de lite företagsplaner och det är där jag kommer in i bilden.

Broderierna är sinnrika och färgstarka. Ibland blir de kuddar eller puffar, ibland bara konst såsom det stora verket ”Herre jösses”, som hänger i Evas hall.

Helgen bjuder annars på lite godbitar: kastanjer, jordärtskockor, svamp och svenska äpplen. För att bara nämna något. Jag har haft ambitionen att sova länge (länge på morgonen) och har väl lyckats sådär. Men, vad gör det? Jag tänder ljus, brygger mitt kaffe och väntar in dagen. Jag försöker vara lugn. Hösten är lugn. Lugn, som i lugnet självt.

stilleben…

Det har varit en rolig helg med besök från Stockholm. Ola, Marie och Martin. Skaldjur i fredags, Konstmuseet, Mr P, Da Matteo och Artilleriet på lördag. Som vanligt, när Martin är med, så lagas det god mat. Lördagen avslutades med grill. Igår, innan de åkte, tog vi en sväng till Gunnebo slott. Allt som allt en härlig helg.


Tog en sväng ned till Tjolöholm (när man ändå är i slottstagen) och sista dagen med Mary’s summer house. Det har varit en av sommarens höjdpunkter. Bland flera. Stannade som vanligt till vid gårdsbutiken och köpte upp lagret med bondbönor samt två söta kronärtskockor som jag sedan totalt misslyckades med att tillaga.

Idag har jag vaknat upp till en grubblande dag. Jag befinner mig i efterdyningarna av många saker. Tomheten här hemma är mer påtaglig än vanligt. Det har varit skönt att dela lite tid med vänner; laga och äta mat, duka, tända ljust och hänga i soffan till sent, över trevliga samtal. Saknar också bästa ungarna. Båda har sina egna, vuxna liv. Som sig bör. Efterdyningar igen?
Nu, såhär framåt arbetsdagens slut känns det bättre. En lunch med både prat och mat med bästa, kloka, trygga Karin satt precis där den skulle. Tack, Karin ❤

Igår kom jag hem efter cirka fyra dagar i Bukarest. Det har varit en intressant och spännande upplevelse. Anledning till resmålet är min vän Mariana och målet för densamma, hennes mamma Ana. Under alla de snart 20 år som vi känt varandra har vi talat om att jag skulle åka med till Rumänien. Nu blev det av.Jag har varit i några öststater tidigare, under kommunisteran, och vilka förväntningar jag skulle ha på Bukarest hade jag ingen aning om. Och, helt klart präglas huvudstaden av sitt politiska arv. Kommunismens estetik var verkligen full av förakt för det vackra. Gamla fantastiskt vackra byggnader revs eller lämnades att förfalla. Kommunismens neglekt har hade på så sätt en förödande effekt. Det som också känns igen är de breda boulevarderna och de stora öppna platserna. Mest av allt gillade jag gamla centrum och där trängs turisterna också under sommarmånaderna. Några gamla pampiga byggnader sedan något drygt sekel fanns också kvar.

Och, naturligtvis går det inte att undvika en titt (från utsidan) på den gamle diktatorn Ceausescus palats Palatul Parlamentului, en skapelse så stor att den knappt går att greppa. En bred aveny med fontän efter fontän i mitten, leder fram till parlamentsbyggnaden.
Jag känner att jag vill läsa på om landets historia – det knappa jag vet, förutom om diktatorn, är skandalen med de rumänska barnhemsbarnen. Landet förtjänar betydligt mer än så.
Förutom själva staden så har vi också umgåtts med Marianas släkt och familjens vänner. Alla otroligt gästvänliga och vi har haft väldigt kul. Dessutom, och det har jag lärt mig nu när jag rest en hel del med en Munteanu, så blir det mycket kring mat. Vi har ätit fantastiskt gott och vällagat, dessutom till otroligt låga priser.
Ja, en rolig och intressant upplevelse som väckt nyfikenheten, det är nog den sammanfattande meningen!