Koltrastar & klimatångest – det låter som en fars…

Det är redan april, våren är här och sommaren snart i annalkande. I helgen flyttade vi fram klockan till sommartid, härliga sommartid. Jag var dessutom HELT ledig – första helgen på länge. Skönt. Annars är det mycket jobb på jobbet. Jag gillar det eftersom det är roliga och utmanande uppdrag. Sedan försöker jag klämma in lite Timbanken på kvällar och ibland på helgerna. Dessutom planerar jag för vårens andra kurs, en fotoworkshop den 11 maj. Två är redan anmälda så det börjar bra.

IMG_7694Styling

Just nu längtar jag efter den första grönskan, efter att få sparka av mig mina Dr. Martens, som jag i princip levt i under de senaste 6 månaderna, efter att snart få sätta barfotafötterna i sommarens lätta skor. Jag längtar efter bara fotsulor på varma klippor, på den hisnande känslan när man kastar sig i havet och det stramande nypet i huden när saltet torkar. Koltrasten sitter utanför just nu och hejar på.

Lusten har ju lyst lite med sin frånvaro under detta år, Jag har inte haft lust att vare sig skriva eller fotografera och jag har definitivt inte haft lust att städa (did I ever?). Men, i helgen fick jag feeling och gjorde en ”delstädning” (jag förklarar inte närmare, ordet får tala för sig själv). Den hade potential att bli en ”helstädning” men, så trött man kan bli, dammsugaren som jag hjälpligt lagade natten innan jag for till Madrid (jag städade i sista minuten, förstås, innan Nerea skulle följa med mig från Madrid till Sverige), med hjälp av mängder med packtejp, gick sönder igen, fast på ett annat ställe. Packtejpen kom fram igen. Det höll sådär. Med andra ord – ajöss med dammsugaren!

Så, en sista tanken innan jag stänger dagens bloggkapitel. Klimatångest. Jag har ingen klimatångest men jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för att mina barn (och alla andras) ska få en schysst framtid. Det finns många saker att förändra. Undvika att köra bil i onödan, inte äta kött (fast det gör jag redan sällan), använda de kläder som fyller min garderob istället för att köpa nytt, ta med egna kassar till mataffären. Generellt sett och helt enkelt; konsumera mindre. Och det mår ju både klimatet och plånboken bra av.

Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.

Inget är för evigt

På sistone har jag oroat mig en del. För det ena och för det andra. Småsaker har blivit stora under sömnlösa nätter. Familj. Jobb. Framtid. Ekonomi. Jag har saknat min vanliga tilltro till min egen förmåga (och oförmåga, för den delen) och kreativiteten och framtidstron har lyst med sin frånvaro. Även dagtid. Lusten har saknats och jag känner inte igen mig. Och, när jag har reflekterat över detta så inser jag att livet tagit en vändning. Det är inte som det varit. Jag har förlorat min mamma. Det är en ny epok i mitt liv där en del av grundtryggheten naggats och det gör mig skörare än innan. Jag ska inte fördjupa mig men det är ett konstaterande. Det är inte som det har varit.
Samtidigt som det finns en saknad finns där också en viss tröst och insikt. Inget är för evigt. Ingen oro är för evigt, inga sömnlösa nätter. Inte heller mammor.

Idag har jag äntligen känt lite inspiration och energi. Dagen började med ett lyckat frukostmöte tillsammans med Kungsbacka DFF, vårt damfotbollslag som tagit sig ända till OBOS Damallsvenskan. Tränaren Henrik och spelaren Lina lyckades förmedla sådan tilltro och målmedvetenhet, med hjärtat i centrum, att det smittade av sig på en sportlös människa som jag.

Kvällen, efter avslutad arbetsdag på Kungsbacka kommun, tillbringade jag med en härlig kund i Timbanken och det slutade med att jag fick betyget 11 av 10 möjliga, av två unga entreprenörer i Varberg.

Och, jobboron? Inget är för evigt. Uppdragen rullar in, både kortsiktiga och på längre sikt. De är inte heller för evigt men det är ju så jag vill ha det. Ett liv med en stor portion frihet och utveckling!
_DSF8697
Krama era nära och kära ikväll. De betyder mer än vi tror, framförallt på så många andra vis än vad vi tror.

Family and friends

Vilken skön, social helg det blev! I fredags med Carin T på AW och på lördag morgon upp och iväg till Trollhättan. Hämtade Tim och mötte sedan upp med bror hos pappa. Efter det obligatoriska kaffet blev det genomgång av en massa gamla saker som funnits i föräldrarnas hem, i vissa fall, sedan innan vare sig jag eller min bror var födda. Det blev fullt av minnen från tillfällen då de olika grejerna figurerat. Pappa rensar allt som känns överflödigt och Mikael och jag delar på grejerna. En del saker går direkt till återbruk som t ex alla porslinsprydnader från Rosa Ljung.
IMG_7596Styling
Jag tycker om gamla saker, ännu mer om de bär på en historia jag känner. Kvinnan av Lisa Larson, skålen Silur av Stig Lindberg, den gröna spargrisen som var min mammas och mycket, mycket mer. Med bagaget fullt vände jag söderut. Nerea var hemma och efter en stund kom hennes nya väninna Amelia. Det var kul att höra musik, prat och fniss från övervåningen när de gjorde sig klara för a night on the town.

Idag har det varit en långsamt skön söndag. Jag och Nerea åkte och handlade och sedan hämtade vi Clara på stationen. Det var en sprudlande, pratsam Clara och det var härligt att se. Efter att ha tagit en sväng till Espresso House för att heja på Jossan så hängde vi tre en lång stund på Tullen över en kopp te. En promenad vid havet senare såg oss återvända hem för att laga middag tillsammans.

För en stund sedan föll mörkret och jag skjutsade Clara till stationen. Det är alltid kärt att träffa henne. Så, även om jag ibland känner mig liten och ensam så tänker jag ändå att jag har ett fantastiskt rikt liv. Jag har min familj (med saknad mamma i tankarna och i hjärtat) med pappa, bror och mina fantastiska döttrar, de som borde få pris för att ha stått ut med mig som mamma. Sedan har jag Clara som länge var en nära och stor del av mitt liv – hon fortsätter att vara nära och viktig. Och, utöver det, alla vänner här hemma och utomlands samt massor av roliga, smarta arbetskamrater och skojiga, mer ytliga bekantskaper. Sist, men inte minst, glada och modiga Nerea som tar sig an alla möjliga äventyr som dyker upp. Jag har ett rikt liv.

 

Det börjar bli vår

Det är ljust när jag vaknar vid sjutiden. Underbart. Det har visserligen varit både si och så med vädret sedan jag kom hem från Madrid och Nerea, Fernandos bonusdotter, hängde med hit, men en del soliga dagar har skvallrat om att den är på väg, i år också. Våren. Nerea och har passat på att ta kortare turer när jag kommit hem från jobbuppdragen.
IMG_7496Styling
IMG_7522Styling
Det är kul för Nerea, precis som jag, gillar att fotografera.
IMG_7502Styling
Som vanligt försöker jag ta min morgonstund i sängen. Med kaffekoppen. Precis nu. Och nuet är något jag måste hitta tillbaka till. Jag har sovit urdåligt på sistone, vaknat med paniken och oron – tänk om jag är en idiot? Tänk om alla beslut jag fattat i livet har varit idiotiska? Tänk om jag borde nöjt mig med mitt smärtsamma och sorgsna förhållande med Björn? Tänk om jag inte borde sagt upp mig från Telia? Och, värst, tänk om jag aldrig mer får ett uppdrag när de nuvarande tar slut i juli? Ja, ni som följer mig har läst mina tvivel förr. De kommer på natten och jag måste uppbåda all min mentala kraft för att släppa och slappna av och kanske, kanske somna om igen. Om jag inte gjort det när klockan passerar 04 så brukar jag ”göra dag”. Jag pyser ut i köket, maler mina kaffebönor och gör en het, svart kaffe. Morgonkaffet är bästa sättet att bryta nattstressen och skicka maran åt fanders. Och, igår när jag talade med Annakarin, min ”hyrestant” på Design & Co (jag har sagt upp min del i lokalen) så påminde hon mig om att vara i nuet. Precis nu. För att det är bara nu som finns, just nu. Inget då. Inget sen. Det är bara nu man kan agera och om man har huvudet i då eller sen så missar man nu. Och det vet jag ju.
IMG_6039Styling
Det fick jag bevis på så sent som i torsdags då jag och min kollega Linda processledde en heldag med chefer och strateger på förvaltningen för Gymnasium och arbetsmarknad. Vi hade en väl genomarbetad grundplan men, som det alltid är när man jobbar med människor, en levande materia, så kan processen få sitt eget liv och man kan egentligen inte vara förberedd alls, mer än på det. Jag älskar dessa stunder då man måste ha alla sinnen på helspänn för att veta hur man ska hantera nästa minut. I dessa stunder är jag som bäst (som människa) och jag mår som bäst. Endorfiner och adrenalin i en härlig cocktail. Efteråt är jag lyckligt utmattad! Så, jag har tackat Annakarin för påminnelsen och tänker (och vet) att de beslut jag har fattat har jag fattat för att jag inte stått ut, för att jag krävt förändring och för att situationerna inte har givit mig det jag är värd och behöver. Juli ska jag göra mitt bästa för att lägga på hyllan och jag ska försöka lugna ner mig, leva som jag lär och lita på processen. Jag tycker ju faktiskt inte att jag är en idiot.

Det har gått i ett

De senaste veckorna har verkligen varit proppfulla med jobb men också min resa. Tidigt på morgonen efter mammas begravning gav jag mig av till Madrid. Min kära gamla hemstad, så full av minnen och samtidigt så förändrad.

Torsdagseftermiddagen ägnade jag åt att bara promenera runt, runt. Fantastiskt.

Jag passade även på att besöka två av mina vattenhål: Café Real och det absoluta favoritstället Café Central dit vi gick varje vecka för att lyssna på live jazz.

Fredagen ägnade jag åt kvarteren runt Chueca och Malasaña.

På lördagen var det dags för den kurs som egentligen var anledningen till att åka just nu. Kursen hölls av Ana Gomez som är fotograf och driver företaget Qosen Det blev en superinstressant dag med nya vänner, spännande utmaningar och massor av ny kunskap, framförallt kring att fotografera med artificiellt ljus.

De sista dagarna spenderade jag med Luisa i det fina huset uppe i bergen. Det blev några lugna dagar med mat och vänner. Vi hälsade också på Luisas svärmor, Antonios mamma, som bor i centrala Madrid på Plaza de Conde de Valle de Suchíl, bara ett stenkast från Galileo där jag bodde i flera år. Jag passade på att slå en liten lov förbi.

Hemresan blev lång på grund av ändrade flighter men å andra sidan hade jag sällskap av Nerea, en ung tjej från Madrid som ska stanna här ett tag. Både kul och trevligt. Tyvärr landade vi inte förrän vid midnatt på tisdagen och efter några timmars sömn var det direkt till jobbet.
Nu är det äntligen lördag morgon och jag har vilat ut. Vädret är grått och regnigt men det gör inte så mycket även om jag, precis som alla andra, nu längtar efter lite ljus och vår.

Farväl, mamma!

Idag har vi haft begravningsceremoni för mamma och vi har tagit ett sista farväl. Det blev en rörande och berörande stund i Ljusets kapell på Håjums begravningsplats i Trollhättan, ett Trollhättan som visade sig från sin allra vackraste sida. Solen fick snön att gnistra i de nästan -20 graderna. Det var många som slöt upp, många fler än vi trott och förväntat. Det var också rörande. Och berörande.
Själva ceremonin blev vacker. Stillsam och utan onödiga krusiduller. Dikter avlöstes av den musik vi valt för mamma. En inledning till Vivaldis våren. Därefter Elaine Paiges originalversion utav Memory ur musikalen Cats. Lite senare en av mammas absoluta favoriter; Björn J:son Linds Brusa högre lilla å. Ceremonin avslutades med Taubes Välkommen till Bohuslän.

Det är svårt att förstå att vi inte kommer att ses mer. Ofattbart. Saknar dig, min lilla mamma!
img_9880styling (2)
Bilden på mamma är från september 2017 då vi tog en långtripp till Morups Tånge. Lite ojämn terräng och diverse komockor hindrade inte min envetna mamma att ge sig ut med rullatorn. Fast, självklart, hade vi först druckit kaffe och ätit smörgås, precis som alltid.