Kanske är det mycket arbete, kanske är det våren eller kanske till och med åldern, vem vet? Men, trött har jag varit sedan workshopen. Rejält trött. Jag blev inte piggare av ett litet lätt ryggskott heller. Därför blev det lite sovmorgon idag. Under tiden hade två planerade kundmöten reducerats till ett. Det var nog meningen. Parallellt med tröttheten planerar jag ändå mer aktiviteter. Karin och jag har en idé att förverkliga som vi ska tala om på lördag. Sedan har ju även Sara och jag en kommande workshop om foto och styling, här i Kungsbacka, i början av maj. Den är redan fylld sånär som på en plats. Kul!
Snart är det påsk och lite extra ledighet stundar. Då blir det besök hos mamma och pappa i Trollhättan. Det ser jag fram emot. Våren verkar ju också smyga i kulisserna och endera dagen slår den till. Jag har redan sett hur det börjar blir grönt både i buskar och på gräsmattor och fält. Påsken kan ge tid till trädgården och kanske lite sommarplanering; resan till Paris och Madrid ska bokas. Sedan lämnar jag fritt spelrum för impulser och ännu okända möjligheter.
Kategori: Allmänt
Dags att säga nej
När man inte kan sova för att det snurrar i huvudet av en massa saker man inte för glömma och som man måste hinna, då är det dags att börja prioritera. Även det roliga kan blir för mycket. Igår när jag var på ett möte i Varberg pratade vi om slow och vikten av att göra en sak i taget. Inatt har jag insett att mitt liv inte är slow, just nu. Så, denna tidiga morgon har jag ägnat åt att boka av eller om och åt att göra mig av med dåliga samveten, sådant jag tycker att jag borde men inte hinner – mentala sänken som också blir mentala hinder. Det är dags att säga nej.
Lite bakåt och lite framåt
Nästa veckas fotoworkshop med Signe Bay närmar sig. Redan på torsdag kommer hon, Giovanna och Elea hit. Det ska bli så roligt, först och främst att ses, sedan att genomföra workshopen i Evelinas fina studio på Spinneriet. Produkterna från Linum och Iris Hantverk har anlänt och på måndag ska jag hämta på L:a Bruket.
Veckan som gått har varit full av förberedelser men också av roliga jobb. På måndagkvällen var jag på första nätverksträffen med Entreprenörer Tillsammans, ett nystartat nätverk för små företag. Tisdagen spenderade jag nästan helt med Sabina och vi startade dagen med härlig yoga på Asia Spa och rundade sedan av med frukost innan vi högg in på jobb.
Så är det också klart med fyra fantastiska prints av den australiensiska konstnären Tiel Seivl-Keevers, som jag ska sälja i min webshop. Sannolikt kommer de upp nu under helgen och då publicerar jag även en intervju med Tiel. Jag upptäckte henne för flera år sedan och köpte då ett par tavlor från henne. Många har frågat vem hon är och nu är det jättekul att kunna presentera henne för en svensk publik. Men, som sagt, mer om det kommer.
Konsulten som gör slut
Så kallade en uppdragsgivare mig i veckan i samband med att hon beklagade sig över hur svårt det är att säga upp konsulter som förälskar sig i sina uppdrag och uppdragsgivare. Jag tar det som en komplimang – jag vill inte leva för ett jobb längre. I nästan 30 år tog jobbet alldeles för stor plats (tycker jag nu men inte då) i mitt liv. Så, jag är stolt över att vara otrogen konsult. Frihet och variation är min melodi (och det har det egentligen alltid varit det är bara att definitionen av dessa begrepp förändrats lite). Och, trots att jag har massor med olika projekt på gång så försöker jag ända leva mitt liv lite slow.
Jag luktar på mina blommor, viker tvätten omsorgsfullt, låter ibland bara dagen gå. Det är en skön balans mellan slängiga veckor och, som idag, lugna söndagar. Franz ligger och sover i fåtöljen, suckar lite lojt och snusar sedan vidare. Just idag är det improvisation eftersom jag egentligen var uppbokad men avbokad i sista stund. Lyckosamt för mig; i veckan har jag haft fullt i skallen och vaknat tidigt (tidigare än vad de flesta kallar tidigt) och vilan behövs. Detaljplaneringen för Signes workshop om knappa två veckor gör sig påmind. Ännu en sponsor blev klar i veckan; Linum sponsrar med kökshanddukar. Kul! Och, i samband med workshopen får jag gäster. Det är Giovanna som jag hälsade på i Padova i höstas och Ele som jag lärde känna på Signes och Sifs workshop i Rom i juni förra året. Där träffades även Giovanna och jag första gången.
Att det börjar bli vår råder det ingen tvekan om. Fåglarna kvittrar i gryningen och redan vid sextiden är det ljust. Igår strålade solen och termometern visade 8 grader. Snart kan man börja röja i trädgården och dricka kaffe i en läig vrå. Veteranpoolen var här och beskar mitt äppelträd så nu är det äntligen gjort. Förutom att frakta bort alla grenar till komposten så står grävning av rabatter på schemat. Jag har en känsla av att trädgårdlusten är tillbaka. Har jag råd så ska jag också se till att få nytt altangolv och staket. Allt är lite på svaj och en del brädor har börjat ruttna.
Även här inne behövs det tas ett tag i krukväxterna. Det är inte alltid jag är så framgångsrik på den fronten.
Bråda dagar
Snön vräker ner, tiddelipom… Nja, kanske inte vräker men den faller. I vårmånaden mars. På jobbet i Varberg är det massor att göra, äntligen känner jag lite flås i nacken och det är dejligt! Vi kommer till beslut i svåra frågor och detta leder projektet framåt. Jag kommer dessutom att gå upp lite i tid och det känns också bra så länge jag får ha flexibiliteten att bestämma över densamma på egen hand. Och, det får jag. Jobbar man dessutom hemma ibland så kan man tillaga en favoriträtt: stir fry sparris, lindad med parmaskinka och gratinerad med parmesanost. Gott!
För övrigt är workshopen med Signe Bay nu fullbokad. Ska bli otroligt kul. Nu ska jag strax fokusera på allt runtomkring. Goodiebags ska fixas, props ska väljas ut, frukost ska planeras, blommor och frukt ska till… Och, programmet ska skickas ut till alla deltagare. Så roligt!
Men, imorgon bitti flyger jag och Mariana till Bukarest. Det ska bli spännande. Vi hade båda hoppats att möta våren – i helgen var där 18 grader men nu säger prognosen något sämre. Det blir bra, vilket som. Jag packar förstås ned kameran och håller, trots allt, tummarna för lite vår.
Ljusare tider
Visst är det fantastiskt? Att ljuset faktiskt återkommer? Jag blir lika förundrad, varje år. När så mycket i vår världsbild förändras är det skönt med en konstant. Årstiden.
Idag har jag arbetat hemma – ROSA-räkningen fortsätter – och det bästa med det är att man kan gå på Restorative yoga på Connect Yogastudio.
Idag har jag dessutom anmält mig till en endagsworkshop i Paris den 10 juni med häftiga fotografen och stylisten Local Milk, eller Beth Kirby som hon egentligen heter. Och, jag har en plan; efter jag har varit på workshopen ska jag stanna några dagar i Paris för att njuta, fotografera och ha det bra. Sedan ska jag, på samma sätt som för trettio år sedan, ta tåget till Madrid för att hälsa på vänner. Trots att jag bodde i Madrid i så många år så har jag inte varit tillbaka mer än en enda gång. Otroligt! Så, nu är det dags. Tanken just nu är att jag ska ta tåget (precis som jag gjorde, många gånger för sisådär trettio år sedan) från Paris till Madrid. Om det sedan är möjligt att åka vidare till Carmen och Juan i Dénia så blir det också en del av resan. Oj, får nästan tågluffarkänsla!
När jag ändå är lite inne på fotoworkshops så kan jag meddela att det endast finns 2 platser kvar till workshopen med Signe Bay på Spinneriet i Lindome den 31 mars. Har du inte anmält dig och är sugen? Hugg, för bövelen!
Eftermiddag med Sabina
På seneftermiddagen idag åkte jag hem till Sabina. Sabina är designer, produktutvecklare, kommunikatör, trendspanare… you name it! Jag ska berätta mer om henne inom kort, eller, snarare, låta henne berätta mer inom kort (ja, Sabina, en intervju ligger i pipen). Men, det viktiga, förutom att hon är min vän, är hennes livsprojekt. Ja, jag tror att det är en korrekt bedömning. Mer kommer om det, alltså!
För att stanna vid dagen: två timmar jobb och sedan hoppade vi in i min bil och åkte till kallis. Att bada kallbad var en ny erfarenhet för mig. Ritualen består i att klä av sig naken, duscha av sig den första ytliga skiten, sätta sig i en bastu med andra nakna kvinnor och vänta på att värmen blir outhärdlig och, därefter, ge sig ut, barfota på en brygga och sänka sin nakna kropp i… plus 4 grader!!! Skönt? Uppfriskande! Skönt? Ganska!
Ett blogginlägg om bloggare
Det var så roligt, jag måste skratta… ja, åtminstone när jag plockat upp min tappade haka. Som ni vet planerar vi en workshop med Signe Bay och jag försöker samla ett spännande gäng, en skön blandning. I min ambition att göra detta så skickade jag inbjudan till ett gäng bloggare som jag tänkte skulle kunna vara målgrupp. Mycket riktigt, det tog inte långa stunden förrän en kvinnlig bloggare på ett svenskt inredningsmagasin hörde av sig och ville både bo på Pigalle och delta i workshopen. Fanns det månne platser kvar? Jag mailade tillbaka att jo, det finns fortfarande några platser kvar men gå in och anmäl dig snarast. Ett par minuter senare får jag ett mail från samma bloggare där det står ”Förlåt om jag är krånglig. Men när jag anmäler mig så ska jag betala 4500 kr för workshopen enligt länken. Ska jag betala detta nu och att jag sedan sända kvittot till er för återbetalning?”
Jag tappade hakan. Är våra bloggare så bortskämde att de tycker att de inte ska betala? Att jag borde skänka bort en av tolv åtråvärda platser till ett värde av 5895:- (inkl 1 hotellnatt. Vet ju inte hur många hon tänkt sig?)? Till saken hör att denna bloggare har 6000 följare på IG att jämföra med Signes 275 000. Vem gör vem en tjänst?
Jag vet, jag ondgör mig lite över den hypade s k bloggosfären. Dessa unga och, ska absolut medges, drivna skara av (mestadels) kvinnor i trettioårsåldern eller däromkring, som verkar tycka att det räcker att peka på en produkt så springer tillverkaren efter och skänker. Nu är jag säkert hård och drar alla över en kam men jag förundras verkligen.
En vän till mig deltog i ett bloggevent nyligen. Hon är mycket framgångsrik designer och hon skulle tala för ett gäng specialinbjudna bloggare. De som skulle tala betalade för att få göra det! När jag hälsade på över en kopp kaffe satt hon och planerade sitt föredrag i största detalj. Någon vecka senare frågade jag hur det hade gått och då berättade hon att ingen av bloggarna kommit fram för att tala med henne, ingen hade skrivit om det hon berättat. Istället hade de pratat med och fotat varandra. Och, det är detta jag ser när jag läser bloggar. De skriver om varandra, söta den och fina du. De intervjuar varandra (och nyligen söndagsintervjuade en bloggare sig själv. Smaka på den!) och allt är fint och snällt. En värld utan terrorister (och det är förstås skönt), utan stök och bök. En värld med glada miner. Återigen, hatten av, för uppenbart är ju att det funkar och, tro mig, jag missunnar dem inte framgången. Jag är bara ärligt förvånad över hypen och makten!
Ja, nu har jag fått detta ur mig! De av er som känner mig har hört mig förut och drar nog på munnen. Släpp det, Kajsa. Ja, jag släpper det. For now.
För övrigt, en suddig bild med underbara anemoner från Valands blommor och interiör. Vasen, som jag tycker är urläcker i sin smäckra elegans, köpte jag för 25:- på Erikshjälpen. Ha en bra söndag alla, önskar en bloggare!
Räkna rosor
Idag räknar jag rosor. Det låter romantiskt och lite som en praktikplats på Valands blommor. Men, det är något HEEELT annat. ROSA är förkortning för rationell organisering av serviceadministrationen och det är en modell för att analysera en kommunal verksamhets kundärenden. I mitt fall handlar det om att identifiera den typ av ärenden som ska ingå i uppdraget för den kundserviceverksamhet som jag projektleder uppbyggnaden av åt Varbergs kommun. Det jag gör idag är att räkna ut hur kostnadsfördelningen ska se ut inför förvaltningarnas budgetarbete.
Igår kväll träffade jag en gammal kollega från min tid på Telia. Insikten var lite chockerande när jag fick massor av energi över att prata med någon som är fostrad i samma affärstänk som jag. Insåg att jag verkligen saknar mina gamla miljonbudgetar, klurandet på bästa möjliga ROI samt glädjen när en affär gick break even och det bara var att sitta och vänta in vinsten. Min största budget som jag var ansvarig för under den tiden var på dryga 300 MSEK, min minsta på 40 MSEK. Man tänkte liksom i hela miljoner när man funderade på vad budgeten skulle räcka till. Det var med andra ord skönt att tala med någon på ett invant språk, med ett slipat affärssinne och stor kunskap om kundernas situation. Om jag ska vara ärlig så var gårdagen första gången som jag saknade jobbet på Telia. Nuförtiden jobbar jag ju under helt andra förutsättningar, och, missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb såsom det är idag men det var kul att minnas de skarpa affärscasen, de stora projekten då marknadsandelarna stod på spel. Det var då och nu är nu och idag räknar jag rosor.
On the road
Jag har rest runt mörkaste Halland, granne med mörkaste Småland, idag. Slingriga vägar, nakna lärkskogar, sjöar och massor med dimma. Imorgon fortsätter äventyret!
kajsakajsa 