Hösten är här. Morgnarna är mörka och skymningen kommer tidigt. Än har inte höststormarna tömt träden på löv. Naturen är fortfarande lummig och färgsprakande. Den är rofylld. Det är bara jag som inte hittar ron mer än i korta stunder. Nu är det första helgen på veckor då jag inte har planer. Det är bra.
Igår eftermiddag besökta jag superkreativa Mira i hennes hem i Stafsinge, strax utanför Falkenberg. Mira bjöd på varm äppelkaka, direkt ur ugnen, och svart kaffe i tunna sirliga gamla kaffekoppar. Hon och maken har en plan. De ska downsiza. Bo och leva enkelt i Sverige under sommarhalvåret, resa och vara borta länge under vinterhalvåret. Jag känner igen mig i längtan efter friheten även om jag inte är inne på att downsiza. Men, hon har en poäng – vi behöver inte allt det som vi omger oss med. Ändå gillar jag prylarna, de som jag bygger mina stilleben med.
Mira och jag ska lägga några timmar från Timbanken tillsammans. Det blir kul.
Träffade också en annan spännande och rolig timbankskund, Gunilla, i veckan. Hon driver vackra Torna Gård i Väröbacka. Det är detta som är det bästa med Timbanken, att man får träffa så många olika människor. Nästa vecka ska jag träffa en modist. Dessa roliga möten får kompensera för den blygsamma timpengen.
Den gångna veckans kvällar har alla varit bokade med undantag för i onsdags och idag. Jag ska laga middag till mig och Tim, tända ljus och göra mitt bästa för att komma till ro.
Kategori: Tankar om livet
Livet händer, hela tiden!
Nu är vi igång med planeringen för A Scandinavian Christmas Tale, mitt samarbete med kokboksförfattaren, förläggaren och fotografen Sif Orellana. Vi öppnade registreringen för en vecka sedan och har redan 4 anmälningar. Det ska bli spännande att se vart detta tar vägen. Bilden i inbjudan är Sifs.
För övrigt känner jag mig för närvarande som att jag ständigt jagar på och att jag hela tiden ligger lite efter. Varje försök att komma ikapp (åtminstone får känslan av att vara ikapp) har senaste veckan varit förgäves. När jag äntligen hade en sånär som på en tom dag, ville inte bilen starta. Samma gamla visa som förra hösten/vintern och de två åren före det. Tim och Sune, ordförande i vår bostadsrättsförening, fick komma till undsättning och hjälpa mig att skjuta bilen tillbaka till parkeringsplatsen. För den startade först så att jag kunde backa fram den till ytterdörren för att fylla bagaget med grejer jag behövde för dagen. Men, alltså inte sedan. Bilia har kollat på den ett flertal gånger (efter att jag blivit bogserad dit) men hittar inget fel. Den har startat sedan dess men den hostar lite motvilligt innan den går igång. Känns inte alls tryggt.
En annan del i att komma ikapp är förstås att få helt klart för mig vad jag har på min agenda och ta bort det som inte kan prioriteras. Nu är jag där igen!
Trots bilstopp så blev onsdagen en härlig dag. Jag hade lovat att fotografera Monica, en tidigare kollega på Kungsbacka kommun. Hon ville ha bilder till sin Linkedin eftersom hon kastat sig ut i det okända, utan jobb men med en längtan att göra något nytt och meningsfullt. Det kommer säkert att gå bra. Lycka till, Monica!
Så en bra vecka, trots allt. Det enda tråkiga är att min Tim är ledsen och trött. Hon har inte kunnat sova de senaste nätterna och jag tror att sista tidens händelser kommer ikapp henne. Och, även om hon känner sig förvirrad, ledsen och skör så tar hon tag i livet. Idag åker hon med bästa Naomi till sjukhuset för att få hjälp. Jag är stolt över henne, oroad förstås, men full av kärlek. Hon är en kämpe, min Tim! Hade jag haft råd (och tid) skulle jag tagit med henne, och Jossan om hon vill och har tid, till en långhelg i Paris. En helg att bara strosa, dricka café au lait och äta croissanter.
Jag skulle ha ägnat dagen då bilen inte startade, åt fotografering. Karin och jag planerar en helgutställning på Lottastugan i Varberg i november. Kålrabbin, som jag hittade i grönsaksdisken, inspirerade mig till att fotografera stilleben igen. Vi får väl se vad det blir.
Nu är det i alla fall helg. Imorgon har jag en oplanerad dag och kanske startar bilen? Då kan jag göra mina fotograferingar. Men, innan dess väntar festligheter då kära vännen Marianas dotter Patricia gifter sig med sin Martin. Ett kombinerat rumänskt och vietnamesiskt bröllop. Vad kan vara mer spännande?
Jo, och så väntar jag på att få veta hur det går för Tim idag. Prio ett.
Eftertänksamheten
Söndag eftermiddag och jag sitter vid köksbordet och tänker på de senaste dagarna. Fredagen började med en tidig föredragning på ett stort projekt som jag leder. Jag gick, från föredragningen, chockad över hur chefer tillåts bära sig åt i en ledningsgrupp. Jag gick med känslan av att vara lycklig över att mitt uppdrag snart är slut och att jag inte är anställd och behöver tolerera en sådan företagskultur. Min reaktion har förorsakat flera ”omursäktsbedjande” och det är förstås bra för mig som egentligen inte behöver bry mig. Långsiktigt är beteendet förödande. Kommuner kämpar med att vara ”attraktiva arbetsgivare” när färre, inom kort, ska försörja fler. Jag blir verkligen inte klok.
Lördagskvällen, som skulle bli en lugn hemmakväll, förbyttes i något helt annat då en av Tims vänner försökte avsluta livet. Allt gick bra, så bra det nu kan gå och beroende på vems perspektiv man ser det. Tim har varit utmattad idag. Skönt nog så har höstsolen tittat fram och dörren till trädgården har stått på vid gavel. Jag fick ett ryck och bakade en äppelpaj och Jossan kom hit och fikade.
Jag hann att spontanplantera lite, röja, tömma vaser på vatten (rätt vad det är så kommer nattfrosten och allt fryser sönder) och sopa lite.
Tänker alltid att jag ska hinna så mycket på helgen men är samtidigt tacksam för att jag inte stressar. En sak jag har framför mig är att hänga om alla tavlor. Funderar just nu på vilken plats Karins tavla ska få. Hade tänkt över soffan men idag kanske jag tänkte om? Över sängen?
Småsaker
Ibland är det enkelt att glädjas åt småsaker såsom blommor att sätta i vasen. Eller, att ösregnet plötsligt upphör. Eller, att titta ned i en kökslåda eller utöver köksbordet där rena glas, efter helgens besök, har samlats.
Tiden
Tiden läker alla sår. Det är ett uttryck jag har tänkt mycket på denna senaste vecka. Av olika anledningar. Det har varit mycket känslor i familjen, det är det fortfarande. De är bara mindre stormiga men fortfarande lika förkrossande. Läker tiden alla sår?
En annan aspekt av tiden är hur ojämn den är. Finns den ens? Är sekunder och minuter bara ett matematiskt sätt att dela in ljust och mörker i? Ibland tror jag det. En minut kan kännas som en timme, en timme som en minut. Just nu är en sak säker: tiden går fort. Jämfört med den långsamma sommaren har tempot ökat markant. Veckorna flyger iväg. Fyra dagar i Varberg, varje vecka, en dag åt mitt eget företag och helgerna överraskar med tjejfotboll, svampplockning, utflykter och, som för en dryg vecka sedan: akutfotografering hos Lollo på INRX på Spinneriet. Hon hade massor att göra, bland annat med att ta fram en enkel broschyr. Hon hittade inga bilder och jag hade kameran i väskan och stativet i bilen. Vad gör man? Löser det på bästa sätt man kan!
En rolig sak som hänt sedan dess är att Lollo blir min partner i att arrangera den kommande retreaten med Sif Orellana. Arbetsnamnet är A Scandinavian Christmas Tale och jag hoppas på uppslutning från hela Europa. Nu ska inbjudan fram, programmet sättas, det ska förhandlas med hotell, letas sponsorer. You name it! Jag vet, sedan A Spring Day at the Mill, som jag och Evelina producerade åt Signe Bay i våras, att detta tar mycket tid. Å andra sidan har jag flera upparbetade kontakter sedan dess och Lollos kunskaper och känningar är inte heller att förakta.
Nu väntar strax kundmöte i Varberg och det är dags att göra mig redo. Ingen tid att förlora. Tiden igen.
Min fantastiska familj o lite till
Igår hade vi en underbar dag, min fantastiska familj och jag. Jag mötte upp med mamma, pappa, bror Mikael, dotter Tim med kille Iris, hos dotter Jossan med kille Oscar, i deras lägenhet. Sedan blev det utflykt, genom ett septembersoligt Halland, ända ned till Morups Tånge. Som vanligt hade mamma ”bullat upp” med picknick: bröd, ost, skinka, rullad, mimosasallad, kokt ägg, kaviar OCH krabbelurer.
En helt underbar dag i sakta mak och fantastiskt att få vara tillsammans.
Idag, söndag, har också varit en härlig dag. Den började tidigt (ja, förstås med kaffe i sängen först) hos Karin med yoga. På hemvägen for jag ned till Hanhals för ett ljuvligt dopp. Så fantastiskt skönt i vattnet!
Efter bad blev det brunch hos Mariana och sedan en tur till Spinneriet i Lindome för att lära mig kassan och rutinerna hos Lollo på INRX. På fredag ska jag hålla ställningarna under några timmar och det ska bli riktigt roligt.
Ja, så har det också blivit september. Jag njuter av sensommaren, av trädgården och av säsongens blommor.
På kvällarna är det återigen läge att tända ljust. Jag gör det i stillhet och i andäktigt lugn.
Mörkret faller allt tidigare, morgnarna kommer allt senare. Det är så vi har det. Det är vår rytm att ta in, acceptera och njuta. Men, än är kvällarna ljusa, solen varm och vinden mild. Havet idag var fantastiskt. Än är det sommar kvar, säger mor!
Måndagstankar
Måndag morgon och både första arbetsveckan och helgen har gått i en rasande fart. Det milda och melankoliska sensommarljuset har varvats med hastigt mörknande skyar och plötsliga skurar. Gräset i trädgården växer och varje gång jag har tänkt att nu är det dags för klippning, har ett nytt skyfall tornat upp sig.
Jag har tänkt mycket den sista tiden. På saker som har varit och på varför de varit som de varit. En hel del klarnar, sådant som man inte förstår när det är men som man efteråt kan se mer klarsynt. Det är bra, inte jobbigt utan bara bra. Och, lärorikt. Jag har också funderat mycket över jobbalansen. Det är ju bra att jag har fyra dagar i Varberg (under en tid) men samtidigt tar det av tiden jag borde lägga på att få ännu mer fart på andra uppdrag. Jag har flera på gång och redan denna vecka några bra möten inbokade. Men, det är sådant jag funderar på.
Under tiden plockar jag stillsamt med mitt hem. Blommorna i vasen fylls på, lite i taget. När någon blomma vissnat sticker jag ned en annan. Både chrysanthemun och nejlikor är oslagbara när det gäller hållbarhet. I vissa fall även hortensian. I denna bukett ville jag blanda lite höstliga färger utan att för den skull bli orange. Blommorna kommer blandat från Valands blommor och Magasin 7, beroende på var jag har vägarna förbi.
Till helgen som kommer blir det trevligt besök. Då kommer Ola, Marie och Martin, ned från Stockholm. Vi ses alltid på nyår, hos Ola och Marie, och förr sågs vi även på midsommar i Motala varje år. Men, just den traditionen delar vi inte längre utan har istället instiftat en egen: de anländer på fredag kväll för att äta skaldjur. Lördagen brukar vi ägna åt att åka till Hönö för att äta lunch, bada och köpa färsk hönökaka. Sedan hem för grillning, prat och skratt. Men, innan dess en vecka med projektarbete i Varberg, location letande för ett kommande samarbete med Sif, jobblunch i Göteborg och pepp inför min och Saras kommande fotoworkshop!
Kvar i sängen
Morgonstunden är min bästa stund. Jag vaknar ofta tidigt och det första jag gör är att gå ut i köket, mala kaffebönor (det luktar så gott) och göra mig en liten pressokanna med kaffe. Sedan smyger jag tillbaka, ned i sängen. Där dricker jag det heta, svarta kaffet och låter kropp och själ vakna till liv. Jag som verkligen inte är bra på rutiner, men, denna rutin går som ett rinnande vatten. Nu, sedan jag flyttat sovrummet till gamla biblioteket, kan jag också öppna dörren till trädgården, skogen och alla ljud och dofter.
Där, i morgonstunden, kalibrerar jag min dag. Jag läser nyheter och mail, kollar runt i sociala medier och funderar över vad jag ska ha för slags dag. Om jag inte är på humör letar jag inspiration. Eller, så går jag till sista sidan i någon av mina dagböcker. Där har jag en lista med små, små saker som genast får mig på gott humör. Det kan vara så banalt som att äta en knäckebrödssmörgås eller läsa ett speciellt stycke i en älskad bok.
När jag arbetade på Telia, och pendlade till Stockholm, var dessa morgnar undantag. Då, när klockan ringde, var det bara att daska fotsulorna i golvet, sätta på kaffet och gå in i duschen, utan att tänka. Kanske var det då jag fick vanan att vakna tidigt. Mellan två och fyra dagar per vecka satte jag mig i bilden vid halv sex och körde till Landvetter. Nu, när jag tänker på det, verkar det helt omöjligt att hålla på så. Jag gjorde det under de sista 10 (av 23) åren.
Men, nu sitter jag här i sängen med pressokaffet i koppen och knäckemackan beredd. Det är fortfarande semester. Lite stress över räkningar som ska betalas (sommar för en småföretagare betyder ju få eller inga uppdrag, ingen fakturering och därmed ingen lön) men tänker att det löser sig. Jag tror att jag ska ägna dagen åt att ta en tur för lite inspiration, kanske ett dopp i havet och sedan hem för att fortsätta ommöbleringen. Jossan och Gelle kom igår för att röja det sista i Jossans rum och då passade jag på att få hjälp att bära ned skrivbordet från övervåningens hall till mitt blivande hemmakontor i f d sovrummet. Oscar kom också och det var härligt att ha huset fullt av ungdomar för en stund.
Rubriken på detta inlägg får knyta ihop denna morgonfundering. För många år sedan, precis när jag flyttat till mitt kära Medikamentgatan, hade jag köpt en stor etsning. Den har ett spännande perspektiv, lite snett nedifrån, och den heter just ”Kvar i sängen”. Jag lämnade in etsningen för inramning i butiken Udda med ram och i den butiken stod Karin Björnsdotter och Pernilla Askebrand, som jag ännu inte kände då (det skulle dröja flera år), och tog emot min beställning. Någon vecka senare ringde jag butiken för att fråga om min ”Kvar i sängen” var klar. Pernilla svarade, teaterviskade till Karin och lämnade över luren, varpå Karin, istället för att säga sitt namn som var avsikten, svarade med bestämd stämma: Kvar i sängen!
Det har gått nästan exakt 14 år sedan dess och någonstans halvvägs korsades Karins, Pernillas och mina vägar igen. Nu är de mina kära vänner och jag skickar dem en varm tanke från min morgonfundering, här, fortfarande kvar i sängen!
Let it go
Sitter i sängen med morgonkaffet denna söndag. Sängen som har flyttat in i före detta biblioteket. Dörren till trädgården stör öppen och det utlovade regnet kommer i små, lätta sommarskurar. Hela huset är kaos, över- som bottenvåning.
Tim var här i torsdags och hjälpte mig flytta möbler. Vi hade en härlig och rolig dag. När vi plockade bland alla grejer påpekade hon klokt att jag inte behöver spara allt; många saker finns ju här sedan vi flyttade in för 14 år sedan. Och, Tim, du har så rätt. Det är dags att låta en del av det som varit tona ut för att ge plats för det som kan bli. Att släppa taget är renande. Böcker, gamla smycken, cd-skivor, dvd-filmer, diverse småmöbler – allt lämnas till Erikshjälpen och Röda Korset. Ut åker därför också de torkade hortensiorna.
I fredags tog jag en långtur med bilen, ner till Skåne. Det var en ganska oplanerad tripp men det blev några stopp på vägen, bland annat i Vallåkra (på Enkla Ting), på Sofieros Slottsträdgård och till sist ett stopp i Höganäs.
Det är roligt att göra saker oplanerat och jag trivs med mitt eget sällskap. Och, på vägen blir det många möten med nya spännande människor, platser och upplevelser.
Idag väntar en resa runt gamla barndomstrakter i Lödöse tillsammans med mamma, pappa och Mikael. Gårdagens sol har, som sagt, bytts mot lite regn. Det är en bra dag för en utflykt, perfekt ljus för fotografering. Och, min trädgård längtar efter lite vatten så det får gärna regna, lite till. Till veckan kommer solen tillbaka!
Sommardagar
Trots att det inte är supersommarväder så är solen ändå ganska generös med sina strålar. Jag ser trädtopparna från sängen på morgonen och dit når solljuset, redan tidigt, för en första vädercheck. Efter morgonkaffet, i sängen, stiger jag upp och går ut i trädgården.
På framsidan har jag morgonsol och lagom läge för utomhusfrukost. Idag blev det dessutom en tur till Hanhals för att ljuvligt bad. Sjutton i vattnet och tjugo på land. Jag mötte den gamle mannen med de ljusblå ögonen, han som badar från maj till oktober, och han berättade att regnet ligger ute på Kattegatt och är på väg in under eftermiddagen. Men, än strålar solen och jag tänker att det blir lite nyttigt vatten för trädgården, om regnet kommer. Just nu känns solen evig.
kajsakajsa 