Kategori: Tankar om livet

Trådlös men inte rådlös

I flera veckor har jag varit utan bredband. Orsak? En mus har gnagt av fibern, inne i väggen. Visserligen kan jag parkoppla med telefonen men det blir för segt så fort jag ska jobba med bilder. Jag har städat skrivbordet så länge, redo för jobb när bredbandet är fixat.IMG_0181Styling
Det har med andra ord inte blivit några blogginlägg under dessa veckor. Hela november och början av december har gått med endast ett fåtal soltimmar enligt väderförståsigpåare. Tim har fyllt 26-år och idag är det andra advent.
IMG_0219Styling
För ett par helger sedan höll jag en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på Spinneriet. Det är alltid lika roligt med dessa miniworkshops. Efter en liten stund släpper prestationsångesten och kreativiteten får utlopp.

IMG_0262Styling

Otroligt nog är det snart jul. Det blir första julen utan mamma. Sorgset och konstigt men jag tänker också att det kan bli en hyllning till henne. Mikael, min bror, ska griljera skinka och jag ska se till att lägga in sill, såsom mamma gjorde, såsom är min pappas favorit. Det blir mysigt, trots allt.

Mörkret är verkligen här. Vi lämnar våra hem i mörker för att åka till våra jobb och, vi kommer hem i mörker. Igår hade jag turen att få en hyfsat solig dag i Göteborg, idag har det knappt ljusnat. Men, vi är inte långt borta från årets mörkaste dag. Sen går det åt rätt håll, som mamma alltid sa. Och, det är sant. Innan vi vet ordet av så är ljusare tider här. Jag drömmer om workshops jag ska göra, ensam och med Lollo eller med Birgitta. Jag har också en plan att förankra med min spanska matfotograf Ana… kanske dags att planera en ny retreat?

Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv

Andra dimensioner

Det här låter säkert helt barockt men, precis när jag är på väg att somna in besöker jag platser som bara finns i tidigare drömmar. Jag känner mycket väl igen platserna och jag ser dem både i både fågel- och grodperspektiv. Det är alltid välbekanta. Om jag däremot försöker besöka dess platser i vaket tillstånd så är de som bortflugna (eller borthoppade).  Det är precis som om det funnes en plats, där, mittemellan medvetande och dröm, som är så verklig att den går att återbesöka, gång på gång. Ibland är det vindlande gator i Madrid, som finns på riktigt. Ibland finns det småvägar i England där jag färdas till tillsammans med Jane, min ”syster”. Och, precis när jag ska greppa platserna, försvinner de.
IMG_9960Styling

Livet, mitt liv, får också andra dimensioner när det går in i en ny fas. Med mammas bortgång blir det så solklart att en tid om alltid funnits, är borta. Minnen av att vakna på Bergkullevägen, en tidig morgon vid något av mina Sverigebesök på åttiotalet. Jag hör mamma och pappa samtala lågmält i köket, locket som sätts på kitteln med kokkaffet ger ifrån sig ett metalliskt ljud, frysen som frustar när termostaten slår av. Minnet av att öppna den på morgonen alltid stängda köksdörren och se mamma och pappa vid köksbordet med kaffekopp och morgontidning, är kristallklart i alla mina sinnen. Jag förstår ju men inte fattade jag att det skulle ta slut?
IMG_0001Styling

För ett par veckor sedan kom den för övrigt den första frosten. Trädgården visade sig så krispig och klar i morgonljuset att jag var tvungen att hämta kameran.
IMG_9977Styling
IMG_9978Styling
Snart ställer vi om klockan och kryper in i det riktiga mörkret. Det blir bra. Det är ju ändå bara några månader. Redan i mars börjar ju ljuset synas och man kan börja längta efter våren igen.

Solig sensommar

Ännu en fantastisk veckända – kyliga och dimmiga morgnar har förbytts i sommarvarma dagar. Jag fick äntligen städat lite. Inte allt men lite. Även tvätt blev av. Utöver det satt jag i trädgården och bara tittade och njöt.

Det växer fortfarande och är grönt och vackert.
Nu är arbetsveckan igång igen. Mycket jobb framöver åtminstone så långt som året ut. Roligt och engagerande! Därefter? Ingen aning men det ger sig.
IMG_9755Styling
Än så länge försöker jag njuta av nuet och prioritera det som är viktigast. Igår, söndag, blev det därför en tur till Trollhättan tillsammans med Josefin. Vi plockade upp Tim i Trollis och mötte upp med bror Mikael utanför pappas lägenhet. Sedvanlig elvakaffesinhandling och sedan en skön stund tillsammans hemma hos pappa. Jag njuter av att vi får vara tillsammans. Saknar mamma.

Sommarkavalkad

September är här. Det är vackra dagar som ännu inte riktigt släppt taget om sommaren. Allt är ännu grönt och frodigt och min gräsmatta är fortfarande inte klippt. Jobb och familj fyller dagarna; besök hos pappa (tillsammans med bror) så ofta jag kan (vilket oftast inkluderar en träff med bästa Tim) och stöttning av Jossan som har haft en tuff sommar. Det är skönt att kunna hjälpas åt och det är härligt med vänner och kolleger som stöttar upp. Jag är tacksam.

En solig sommardag, då jag varit hos pappa, tog jag en tur till Västra Tunhem och Prästgårdens kafé och logi. Det var vackert, soligt och pastoralt. Innan jag for vidare hemåt stannade jag en stund i minneslunden, på Håjums begravningsplats, för att tänka på mamma. Lilla mamma. Det är fortfarande ofattbart att hon är borta.
P1030079Styling
Minneslunden är stillsam och vacker, en plats jag tror att hon gillar. Lilla mamma.

Självklart har det hunnits med en del bad, både i Krokvik och i Hanhals. Jag har ofta önskat att man kunde spara känslan av salt efter badet, solen som värmer, vinden som susar och vågorna som kluckar, ända in i mörkaste november. Jag tror att det går, varje år, men det blir inte så. Det är väl som uttrycket säger: var sak har sin tid.

Sommaren gav också en andra vända till Köpenhamn, på tu man hand, med Jossan. Vädret bjöd på sitt allra bästa och vi hade två mysiga dagar tillsammans.

Nästa gång ska vi se till att få med oss Tim på en utflykt. Kanske kan vi hitta en helg i höst? Det ser jag fram emot.

Det blir som det blir

Det skulle bli en hel vecka med regn. Men, som vi vet, så har vädergudarna spått fel tidigare. När Carmen och Juan kom för att stanna en hel vecka med förutspått regn, blev det en vecka med milda temperaturer och sol. Det blev förstås en vecka med mycket mer. En utflykt till Nordiska Akvarellmuséet etsar sig fast. Efter lunch besökte vi museets utställning med bilder av Mats Gustafsson, huvudsakligen modebilder men även finfina porträtt.
IMG_9656Styling
Vi hann förstås med mycket mer; utflykter, fika, lunch och, inte minst, middagar här hemma hos mig, vid mitt matbord. Eftersom båda är kreatörer (han AD och författare, hon tillskärare, mönsterdesigner och författare) så blev det min specialrunda i Göteborg.

Carmen och Juan är några av mina äldsta vänner och de känns lite som ”familj”. Jag har tänkt mycket på det. Allt är enkelt och familjärt som om inga år passerat sedan alla åren på åttiotalet, då vi både arbetade (Juan var min kollega) och umgicks intensivt.

På tal om familj så har pappa varit ordentligt sjuk och legat många dagar på sjukhus. Vi har alla, min bror, jag, mina barn och även pappa, kastats mellan hopp och förtvivlan. Under tiden har vi umgåtts med en sjukvård som har varit fenomenal; proffsig, personlig, omtänksam och varm. Det blev några tunga veckor (men jag är glad att jag hade semester och kunde åka många gånger till Trollhättan) då många tröstande händer sträcktes ut. Nu mår pappa bättre, är hemma i den stora ljusa lägenheten. Han får flera besök från hemtjänsten under dagen och min bror och jag kikar förbi, så fort vi kan. Jag är full av beundran för min pappa. Han är cool, i sin campingstol.
IMG_9403

Jobb drar igång nu, det är bra och ännu sitter lite färg kvar i skinnet, dagarna är milda och soliga, trädgården prunkar om än nästan bara i grönt. Och, ja, jag vet, gräset behöver klippas.

En dag som blev bra att ha

Vaknade till ännu en solig morgon i den vecka då det skulle regna varje dag. Humör, lust och ork var också på min sida och energin fanns där så smått. Fick ett skönt morgonsamtal med Karin som var ute och morgonpromenerade innan jag kom ur sängen. Efter ett möte med yrkeshögskolan angående den kurs i projektledning jag ska hålla i höst, tog jag en kopp kaffe i solen på Tullen. Sedan åkte jag äntligen och handlade (jag kunde inte skjuta på det längre eftersom toapappret var slut…), lastade av maten här hemma och for till Susann på Marys House, sommarbutiken på Tjolöholms slott. På vägen stannade jag till vid Mariebergs gårdsbutik  och fick äntligen tag i sommarens första bondbönor. En verklig sommarfavorit.
IMG_9632Styling

Susann och fick en härlig pratstund med fika och mycket skratt och klockan hann bli stängning innan jag for hemåt. På vägen hem ringde Lollo och ville fika.  Det blev ytterligare ett besök på Tullen och ännu ett roligt samtal.

Nu sitter jag i min trädgård och lyssnar till skogens ljud. En udda fågel, ett fågelsträck av gäss, rassel i träden och motorvägens sus, långt bort i bakgrunden. Det har varit en udda vecka med många besök hos pappa på sjukhuset (han mår bättre nu, helt underbart), lunch med kusin Rebecca i Uddevalla, middag med Annette och Håkan i Trollhättan. Prat med Tim och Jossan. Tyvärr har det inte blivit så många bad som jag önskat; häromdagen sken solen här hemma men när jag kom till Hanhalsholme började det regna. Jag hade kameran med mig…

Jag fick också en härligt och inspirerande heldag med Karin, Det är alltid lika bra. Vi pratade om livet och om business, om konst och bilder och framtid och drömmar. Om du inte redan gör det så in och följ henne på Korulife. Där kan du både boka tid till hennes yogapass, hitta kreativa workshops men också se hennes mustiga tavlor.
IMG_9616Styling
Inte nog med att hon är klok och kreativ, hon är så rolig också. Umgänge är plättlätt med henne.
Ja, en oväntad vecka och dagar som trots allt blev bra. Precis som idag; en dag som blev bra att ha!

En sommar i livet

Sommaren är här med varierande engagemang. Från superheta dagar till dagar då det ska regna men solen kommer i alla fall. För mig är det ännu en sommar i mitt liv, olik alla andra. Pappa är dålig och på sjukhuset. Hopp och misströstan avlöser varandra. Min bror drar ett tungt lass men jag försöker åka till Trollhättan varannan dag och vid behov. Det är tungt. Att vara där på sjukhuset med sin snart 90-åriga pappa väcker onekligen tankar. Minnen också.

IMG_9547StylingJag har inte haft lust att skriva, inte vetat vad jag ska skriva om som inte är för trivialt. Det mesta och bästa jag har gjort förutom att vara med familjen är att bada.
IMG_9564Styling
Havet har en tröstande och lugnande effekt. Jag har också suttit i min trädgård, utan att göra någonting. Bara tittat på fåglar och fjärilar, lyssnat på den soldrivna fontänens ljud, sett blommorna vaja i sommarvinden. Ändå hade jag tänkt att hinna, göra så mycket. Det blir det inte nu. Energin saknas. Jag får vänta till den kommer tillbaka.

Min osnutna trädgård…

och mitt osnutna hem!
Jag kan inte riktigt bestämma mig. Vad gillar jag mest? Ordnat och ordentligt eller vilt och vildvuxet? Troligtvis det senare även om jag kan längta efter ordnat och ordentligt. Det senare av att döma om min trädgård. Jag kan ju inte direkt påstå att torkan förhindrat mig från att jobba i den. Tvärtom. Det dåliga vädret har, inte hindrat mig men, fått mig att inte ha lust. Så, nu sitter jag här med ett vildvuxet virrvarr. Och, det är så fint! De vackra gräsen, smörblommorna, syran och grobladen. Det är ingen ordning på allting.

För övrigt har det varit mina första ensamma dagar sedan… barnen föddes? Kanske, kanske inte. Men, Nerea åkte för en vecka sedan och det har varit otroligt kul att ha henne här, hon har tagit fullt ansvar och inte varit till något som helst besvär. Ändå så njuter jag av stillheten och friheten. Tystnaden. Skogen och fåglarna. Vindens sus (och det har susat rejält i helgen) i träden.

Jag har gått lite lös på hemmet, både röjt och rört till. Det är så skönt när inga frågor ställs. Jag har fotograferat låtit vardagsrummet översvämmas av fina saker. Jag har också planerat för, och påbörjat, röjet i Tims gamla rum. Det kommer att få bli min fotostudio nu när jag lämnar Spinneriet i Lindome. Jossans gamla rum fortsätter att bli gästrum, nu med plats för 2-3 personer.

För övrigt fick jag imorse feeling, Feeling på att jag är på G. Mmm, känns bra. Saker att ta tag i men inget oöverkomligt! Så gött!