Två ord ska få stå i fokus i år. Det ena, som jag redan skrivit om, är LÅNGSAMMARE. Saker måste få ta sin tid och jag måste prioritera bort en del av det som står på min agenda.
Det andra ordet är GROW. Eller VÄXA men jag gillar det bäst på engelska. Det handlar om mitt företag och mina affärer. Dessa båda ord kan tyckas motsägelsefulla, i kombination, men jag gillar tanken på att öva mig i att inte bara göra mer (det brukar vara min spontana lösning på det mesta) utan att istället göra mindre men noggrannare utvalt.
Jag har en del idéer som jag gått och värkt på under helgerna och som jag kommer presentera efter hand. Självklart kommer jag att göra fler workshops under året, både samarbeten men också i egen regi. Här kommer GROW in. Det ska vara syftet med mina workshops – att man antingen växer som individ eller i sitt företagande. Eller, allra helst, både ock. Och, för att mitt företag ska växa måste jag jobba mer skalbart vilket förstås är en utmaning när man är ”egen”. Timbanken har gett mig massor av input att arbeta vidare med (och just nu, när jag är engagerad av näringslivsgänget i Kungsbacka kommun så kan jag inte samtidigt jobba i Timbanken) och som skulle kunna bli smarta, multiplicerbara affärslösningar.
Nu, när mina brutna kroppsdelar börjar hela och ljuset, om än sakta, återvänder kan jag börja sätta planerna i verket. Och, redan i veckan har jag ett jobb ihop med Karin. Vi ska börja bygga upp hennes bildarkiv. Inför detta har hon fått i uppgift att göra en moodboard som speglar hennes varumärke. Bildarkivet kan hon sedan använda i sin kommunikation; på bloggen och i sociala medier. Jag kommer utveckla detta till en endagsworkshop under våren. Målgrupp är alla de som tänker att de vill synas i sociala medier men som får idétorka och stressvettningar vid blotta tanken. Med ett bildarkiv, ett workflow och en plan kan det gå, nästan av sig själv.
Trettondagen idag och på måndag börjar arbetet på riktigt. Då är det slut på slappa morgnar med datorn i sängen. Januari kommer att rusa förbi och februari är så kort att man knappt hinner med. Sedan är det redan mars och man kan börja längta till våren. Ja, jag säger som min mamma: nu går det åt rätt håll igen!
Kategori: Jobb
Välkommen 2018
Hade min mest lugna nyårsafton på åratal, hemma tillsammans med Franz. Valde att tacka nej till det traditionella firandet i Stockholm, trots att det alltid är supertrevligt. Men, orken tryter och bara tanken på att transportera mig gjorde mig trött.
Dagarna mellan jul och nyår har också varit händelserika. Först tog ett rådjur sats och kastade sig in i fönstret till mitt hemmakontor. Smällen fick grannarna att springa ut och några upprörda barn ringde på dörren. Yttre rutan sprack totalt och mellanrutan fick sig ordentliga repor. En väldigt oväntad utgift, dessutom.
På den positiva sidan var att jag tog bort gipset och att allt såg bra ut, under omständigheterna. Samma dag mötte jag upp med Karin och vi gjorde lite framtidsplanering för våra företag. Jag vet att jag måste hitta ett mer skalbart sätt att arbeta annars blir det för mycket, De lediga dagar jag haft sedan benbrotten har jag ägnat åt att fundera, göra research och planera. Jag har funderat på ett bra ord som ska leda min verksamhet under 2018 och jag tror att jag har ett. Återkommer till det. Ett ord för livet stort skulle dock kunna vara LÅNGSAMMARE. Allt går långsammare med bara en hand (och en katt på tangentbordet).
En annan trevlig händelse var middagen hos Mariana med familj. Där bjöds på rumänsk julmat där de syrliga kåldolmarna är min favorit. Wally hade gjort goda korvar att äta ihop med inlagd paprika. Gott och trevligt. Ytterligare en härlig dag fick jag med Pernilla som kom och hämtade mig. Efter lite nyårsshopping på Potatiskällaren åkte vi hem till henne och jag fick en underbar ansiktsmassage.
Men, en tillbakablick på året som gått är nödvändig. Det hade många härliga händelser i bagaget. Jag började arbeta för Timbanken som konsult inom affärsutveckling och försäljning. Det har varit roligt att träffa både entusiastiska och desillusionerade företagare, runt om i Halland. Och, det har givit mig input till hur jag ska gå vidare i mitt eget företagande under 2018. Projektet kommungemensam kundservice i Varberg har också rullat på. Om mindre än en månad är det lansering och jag har så gott som fullgjort mitt uppdrag. Jag blir lika förvånad varje gång jag drar ett stort projekt i mål (och det har ju blivit en hel del genom åren): vad var det som hände? Det känns alltid som om jag vara sprungit runt på möten med en massa powerpoints i datorn!
Under året har jag också hunnit med flera fotoworkshops; ett gäng ihop med Sara, en ihop med Signe och sist en retreat med Sif. Lärorikt och även dessa har gett input till hur jag ska utveckla mitt företagande.
Bilderna är alla från workshopen med Signe Bay i mars.
Det blev även ett par resor under året. Först ut var en tripp till Bukarest med Mariana. Ett spännande och oförutsägbart möte.
I juni for jag till ett soligt Paris och bodde i mysigaste Montmartre. Anledningen var att jag skulle delta i en workshop med talangfulla Beth Kirby eller Local Milk som hon kallas som offentlig person. Kanske inte så mycket nytt under solen men jag knöt flera nya och spännande kontakter.
Under några soliga dagar promenerade jag runt i Paris och jag hann att träffa både Marisa (som var på besök från Kanada) och Elea. Jag säger det igen; Paris gör mig aldrig besviken.
Från Paris gick resan vidare till min gamla hemstad Madrid. En resa full av längtan och lite nostalgi. Träffade före detta arbetskamrater, besökte gamla vattenhål och hade några oerhört, outhärdligt varma dagar.
Meningen var att jag också skulle umgås med Luisa, som jag bodde hos, men, hon hade oturen att drabbas av vatten i lungan och låg på sjukhus nästan hela min vistelse. Jag hade det stora, härliga huset för mig själv. Nja, inte helt, jag hade sällskap av tre hundar: dobermannen Clara och de två strävhåriga taxarna.
Efter en lång sommarledighet kastade jag mig in i jobbet igen augusti. Att inte ha fakturerat något nämnvärt under sommaren stressade mig en aning och jag högg på allt och körde järnet. Jag kände stressen flåsa mig i nacken vid ett flertal tillfällen och när hjärtklappning och sömnlösa nätter avlöste varandra insåg jag att det inte var hållbart. Jag skulle BARA göra klart retreaten med Sif under månadsskiftet november-december. Jag hann inte så långt innan det small – jag föll utanför hotell Halland, kvällen innan retreaten, och bröt handled och fot. Hur det gick sedan vet alla ni som känner mig.
Jag har, som jag tidigare skrivit, valt att se händelsen som en gåva till mig. En påminnelse om att stanna upp och att göra om och göra rätt. Tiden jag behövde för att reflektera har jag fått och tagit vara på. Nu gäller det att hålla fast och att verkligen leva livet lite bättre och, framförallt, lite LÅNGSAMMARE.
Nyårsbuketten från Valands blommor får avsluta årets första inlägg tillsammans med ett stort tack till er alla och en önskan om ett gott 2018.
I en långsammare tid
Det går inte fort med bara en arm, åtminstone inte sådant som kräver fysisk aktivitet. Det är bra. Jag tar det lugnt och känner mig helt utan julstress. Det är ju bara att kapitulera inför sina begränsningar. Tack och lov gör armen inte ont, det gör däremot ben och fot. Fantastiska uppdragsgivare gör det ändå möjligt för mig att arbeta.
Men, nu är det helg. Ute snöar det. Jag har legat på sängen hela dagen. Skönt. Huset är tyst, ingen är hemma. Stillhet. I huvudet poppar idéer om olika aktiviteter nästa år. Sifs ord från retreaten nyligen, att våga fatta beslut, ekar i skallen. Likaså en text i ett nyhetsbrev från den unga, begåvade Beth Kirby, kanske mer känd som Local Milk Hon skriver om det magiska ordet NEJ. Läs och begrunda denna otroligt drivna och affärsfokuserade kvinnas kloka tankar.
För närvarande är min största frustration att jag vare sig klarar att fota eller skriva (annat än pekfingervalsen). Därför får denna text illustreras av mina topp nio, mest gillade Instagrambilder från 2017. Det är alltid intressant att tänka i retrospektiv såhär års, naturligt kanske också. Men, jag är inte där än så summeringen av 2017, i tankar och ord, får vänta.
Hemma igen
Idag har jag varit på sjukhuset i Varberg. Åkte dit med en taxichaufför från Linköööping, som pratade hela vägen.
I Varberg blir man som alltid både proffsigt o omsorgsfullt bemött. Jag måste erkänna att jag, till och från under dagen, känt mig lite liten o ledsen. Det började med hjärnans spratt: att återigen vara tillbaka i korridorerna jag brukade hänga i 2009, när cancern hittades. Denna gång släpade jag mig runt, ensam. OK, inte det bästa för att boosta sig själv. Men, ombytt, lite färdiglipad o medicinerad, så sturskade jag till mig, riktigt fint!
Jag ska inte trötta någon med detaljer men förutom söndersmulad handled så är även foten bruten, men, enligt ortopeden, på ”rätt” ställe d v s man gör inget åt det.
På seneftermiddagen kom Jossan med rullstolen o körde mig (i bilen, inte rullstolen) hem efter diverse apoteks- o hämtmatsbesök. Väl i ensamhet igen kom tårarna. Pratade med bästa Tim, med bästa Karin o med bästa föräldrarna (som man jag ju, trots mina 57 år, fortfarande är barn till). Skratt o tårar om vartannat. Gulliga Annika B som jag lärde känna sist jag jobbade i Kungsbacka och som vet allt om att bryta av diverse kroppsdelar ringde o erbjöd sig att komma med en uppsättning hemgjorda lunchsoppor på måndag. Hur gulligt är inte det?
Ja, så några reflektioner på allt detta. Jag har BESTÄMT mig för att se detta som ett tillfälle som skickats mig för att jag ska stanna upp, tänka över hur jag lever mitt liv o fatta beslut om hur jag ska leva fortsättningen, För det är ju som Karin, kloka, kloka Karin säger: sedan jag slutade på Telia för nästan exakt 5 år sedan, så har jag kastat om allt i en enda virvelvind. Värt att tänka på. Sedan, det där med ensam o liten; alltså, jag visste det ju sedan långt innan men, jag blir påmind igen – jag har hur många underbara, kärleksfull, roliga, varma, smarta, coola, hjälpsamma vänner, som helst! Och, på det har jag nu också lärt mig att business är business, stenhård sådan och om man tror att den också är vänskap så har man fel. Också en jäkligt viktig lärdom i det, närmare bestämt; jag får vara hårdare i mina val av samarbetspartners framöver MEN jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli en kallhamrad affärskvinna själv! Aldrig!
Ni som följer mig här o läser, häng med mig i mina funderingar över vilka val (och vilka strävanden jag ska ge upp) jag ska göra. Ni kan säkert bolla tankar o komma med kloka inspel men, jag tänker att flera av er ibland befinner sig i samma sits som jag gjort o att vi kanske kan inspirera varandra till bättre, roligare, klokare och mer hälsosamma livsprioriteringar?
Du som läst så här långt., lämna gärna en tanke om dina tankar kring detta, som en kommentar här, eller på Facebook!
Sist men aldrig minst: kärlek till mamma o pappa (var inte oroliga, jag repar mig!), Tim o Jossan, brorsan o alla mina vänner, bekantskaper o annat löst folk som behagar förgylla min tillvaro med jämna mellanrum. You all ROCK!
Otur och världens bästa familj och vänner
Dagen innan A Scandinavian Christmas Tale mötte Sif och jag upp inne i Göteborg för lite sista minuten planering. Vi har ju gjort ALL planering utan att ses. Vi har inte ens pratat i telefonen! Jag var uppfylld och inspirerad när jag åkte hem på kvällen (trots en p-bot). Tyvärr rundade jag av dagen med att falla så illa att jag stukade foten och bröt armen. Det resulterade i timmar på närakuten i Kungsbacka och därefter på akuten i Varberg. Jossan och Oscar hjälpte mig. Ja, inte direkt vad jag hade planerat. Det som däremot blev planerat är en operation. Tack och lov fick jag skjuta upp den till efter retreaten. Hur skulle man klara sig utan familj, fantastiska vänner och allmänt vänliga människor?
Några av de fantastiska vännerna överraskade också retreatdeltagarna med ett härligt, urproffsigt Luciatåg. Helen (Soovik) fick dessutom sin dröm uppfylld; att få vara Lucia. Med i tåget var min bästa Karin (Björnsdotter), Madeleine (Huber), Birgitta (Strandvik) och Tina (Ek). De flankerades av utbytesstudenten Caleb från Taiwan (iförd strut, den stackaren) och Charlee från Australien. Rörande vackert! Bilderna på Luciatåget är tagna av Louise Granhof Juhl.
För övrigt har retreaten gått bra. Det blir magiskt när kreativa människor umgås runt gemensamma intressen, så tight, i några dagar. inspiration, skratt och varma intima samtal. Sif har bjudit på all sin kunskap och klokskap och vi har fått dela allt med Anna från Göteborg, Eva från Fornåsa, Maria från Kullavik, Nettan från Oslo, Louise från Aarhus, Elena från Madrid, Sandra från Grekland, Karmen från Slovenien och Paris, Marisa från Canada samt Ivan från Malta. Det har varit helt magiskt!
Jag har hängt med, hela vägen, haltandes och med gipsad arm. De enda undantagen är första kvällens middag på Pigalle och dagens avrundning vid frukostbordet. Jag behövde rätt och slätt vila. Nu är vet snart tid att sova och hoppas på operation imorgon.
Det börjar likna jul
Äntligen en avslappnad och lugn helg, helt utan måsten. Jo ett, men bara ett roligt sådant: Pernillas 50-årskalas igår kväll. Fullt hus hos Eva på Watson i Åsa. De är bra på att fixa kalas, det där Åsa-gänget! Dessförinnan ägnade jag dagen åt att fixa med blommor och ljus, städa och röja och förbereda lite för advent. Jag ser fram emot julen också, trots att det kommer bli en annorlunda sådan. Självklart besök hos mamma och pappa i Trollhättan men sedan misstänker jag att tjejerna firar på sina egna håll. Tomt? Både ock! Men, jag vill att de ska ha det bra och göra det som ger dem energi.
Nåja, jag hann med en tur på stan och fick massor av julinspiration bland annat på COSA homestories i Kungsbackas innerstad. Vad jag dessutom hann med var att sätta en pepparkaksdeg eftersom jag ska baka för nästa veckas retreat! Denna gång blir pepparkakorna helt veganska och jag gör som förra året; väljer Hannu Sarenströms pepparkakor med citron. Receptet finns i boken Hannus magiska jul. Kakorna ska bakas ut och gräddas idag. Jag håller också på att packa ned allt som ska följa med till Spinneriet nästa vecka: tallrikar, kaffemuggar och props (rekvisita).
Gulligaste Helen Soovik har packat en lattjolajbankoffert med ännu fler fina props som jag får låna till retreaten. Hon är dessutom värsta organisatören av ett hejdundrande lussetåg som kommer att överraska deltagarna på fredagseftermiddagen. Det blir ett härligt tåg med fantastiska femtiplussare och en och annan ungdom; en utbytesstudent från Taiwan (?) som får bli stjärngosse, stackarn, och en ung kvinna från Australien som än så länge inte vet hur galna vi skandinaver är i december.
Egentligen hade jag tänkt åka till Trollhättan idag men jag har för mycket saker i skallen och för många grejer kvar på agendan för att få ro. Istället blir det att fortsätta packa och gå hemma och skrota denna helt oplanerade söndag. Första sådan på väldigt länge! Men, som sagt, det mesta börjar landa. Det enda som kvarstår är att regnet upphör och att vi får tillbaka förra helgens gnistrande vinterlandskap.
Den första snön
Igår föll den första snön! På sätt och vis har jag längtat, främst efter stämningen. Det drar ju ihop sig mot advent, lucia och jul och även det känns bra.
Om mindre än två veckor är det dags för retreaten med Sif. Det känns oerhört skönt att det närmar sig – jag har varit ganska uppstressad. Retreaten, som äger rum den första adventshelgen, blir en bra början på julsäsongen.
Annars har jag spenderat stor del av helgen på Design & Co, på Spinneriet i Lindome. Igår hade jag sällskap av fantastiskt duktiga konstnären Maria Liffner. Hon hade en del arbete att göra efter förra helgens vernissage.
Dessutom har jag haft en efterlängtad gäst hemma, nämligen Franz Kafka Jeppson, Jossans katt. Hon och Oscar har varit i Falun, hos Gelle och Stefan, och jag har varit kattansvarig. I fredags bestämde jag mig för att inte bara åka till Jossan för att mata Frazze, utan att ta med honom hem över helgen. Hade det där härliga minnet av mysiga kissen som sover vid fotändan, kryper upp i famnen när jag dricker kaffe och som stryker sig mot benen när man går ut i köket. Jodå! Så har helgen varit MEN jag hade glömt hur det är att ha kliande ögon, tät nästa och 6 kilo katt som sätter sig på magen när han är hungrig vid sextiden på morgonen! Fast, det har varit mysigt också.
Tillbaka till snön. Den började falla en aning ängsligt för att sedan ta för sig i stora mått. Nu är trädgården vit och frostig.
För övrigt så kom jag äntligen igång med mitt nya uppdrag, i veckan som varit. Hela fredagen ägnades åt Kungsbacka kommun och näringslivsfrågorna. Denna vecka blir blandad kommunkompott! Kul med omväxling!
Utställning och planering
Ojojoj! Vi trodde knappast att vi skulle få ihop en utställning! Vi tvivlade, på våra respektive kammare, nästan ända in på vernissagedagen. Jag tänker att vissa saker lär man sig aldrig och andra lär man sig gång på gång. Som, till exempel, att Karin och jag ALLTID tvivlar när vi börjar närma oss slutspurten i ett projekt, liksom att vi ALLTID för ihop det så himla bra! Vi har ett gott samarbete, Karin och jag. Minns för några år sedan, när vi skulle göra en ganska stor installation på kulturhuset Komedianten i Varberg. Någon av de anställda undrade om de kunde få se vår plan. Karin och jag tittade på varandra och svarade, nästan med en röst: vi jobbar inte med sådant!
Vi är i alla fall väldigt nöjda med helgen. Förutom glada tillrop, spontana och planerade besök (som t ex Katja och Lars samt Anna och Patrik), så hann vi prata och planera fler aktiviteter, efter årsskiftet.
Vi fick också beröm för vårt fina långbord. Här fick vi så fin hjälp och sponsring av Marinette som driver Blomsterdekoratören på Kyrkogatan i Varberg. Marinette är en ung tjej med stor känsla.
Så, till sist, mitt nya uppdrag i företaget är äntligen klart. Det blir en halvtid, som konsult, på Kungsbacka kommuns näringslivsenhet. Så spännande. Varbergsuppdraget fortsätter en stund till men kommer att sakteliga fasas ut eftersom projektleveransen snart närmar sig. Det mesta är på rull, utom min bil som knappt startar och när den väl gör det säger den: service av motorsystem snarast! Usch, det låter dyrt! Fortsättning följer!
Lite hit och lite dit
Det är verkligen både toppar och dalar just nu. Förra veckan startade med stressen ständigt lurande men det hela kom av sig när jag fick erbjudande om ett större uppdrag i min firma. För att göra det möjligt behövde jag justera mitt uppdrag i Varberg och tajmingen var faktiskt perfekt. Chefen, som ska leda verksamheten som jag bygger upp, började samma dag. Och, på ett kick, hade mina uppdragsgivare mött upp för att göra mitt nya uppdrag möjligt. Det finns verkligen en hel del ros att ge här, inte bara ris. Viktigt att poängtera.
På lördagen tog Jossan, Tim och jag en tur till Borås. Förutom att vi plöjde secondhandbutiker så besökte vi Textilmuseet och utställningen The Weather Diaries med foton av mina absoluta fotograffavoriter Cooper & Gorfer.
Kombinationen av porträtt, collage och klärobskyr tilltalar mig. Bilderna var kompletterade med textila verk från Island, Grönland och Färöarna. Vackert.
På kvällen, hemma igen, lagade jag risotto och vi åt middag tillsammans, plus Oscar.
Söndagen blev, som kontrast, en ganska jobbig dag. Eller snarare kväll och natt. Både Tim och jag var rastlösa och sov dåligt. Rastlösheten dröjde kvar längre hos Tim än hos mig.
Nu, på måndag kväll, har lugnet lagt sig. För en stund, i alla fall. Jag har varit på coola The House i Hovås och föreläst om försäljning för medlemmar i nätverket Entreprenörer Tillsammans men också för andra intresserade. Och, andra intresserade, var inte sämre än en liten klan från Trollhättan med Barbro och sonen Emil i spetsen samt två kompisar till honom. Dessutom hakade Annette (Fassl) på. Utöver det dök min helt lokala vän Helen Soovik upp. Det blev en bra kväll och jag fick lite god feedback. Det behövde jag idag.
Nu håller jag tummarna för att saker och ting ska ordna sig, att det ska komma lite tur ”our way”. Och, vem vet? Det är ju fullt möjligt!
Livet händer, hela tiden!
Nu är vi igång med planeringen för A Scandinavian Christmas Tale, mitt samarbete med kokboksförfattaren, förläggaren och fotografen Sif Orellana. Vi öppnade registreringen för en vecka sedan och har redan 4 anmälningar. Det ska bli spännande att se vart detta tar vägen. Bilden i inbjudan är Sifs.
För övrigt känner jag mig för närvarande som att jag ständigt jagar på och att jag hela tiden ligger lite efter. Varje försök att komma ikapp (åtminstone får känslan av att vara ikapp) har senaste veckan varit förgäves. När jag äntligen hade en sånär som på en tom dag, ville inte bilen starta. Samma gamla visa som förra hösten/vintern och de två åren före det. Tim och Sune, ordförande i vår bostadsrättsförening, fick komma till undsättning och hjälpa mig att skjuta bilen tillbaka till parkeringsplatsen. För den startade först så att jag kunde backa fram den till ytterdörren för att fylla bagaget med grejer jag behövde för dagen. Men, alltså inte sedan. Bilia har kollat på den ett flertal gånger (efter att jag blivit bogserad dit) men hittar inget fel. Den har startat sedan dess men den hostar lite motvilligt innan den går igång. Känns inte alls tryggt.
En annan del i att komma ikapp är förstås att få helt klart för mig vad jag har på min agenda och ta bort det som inte kan prioriteras. Nu är jag där igen!
Trots bilstopp så blev onsdagen en härlig dag. Jag hade lovat att fotografera Monica, en tidigare kollega på Kungsbacka kommun. Hon ville ha bilder till sin Linkedin eftersom hon kastat sig ut i det okända, utan jobb men med en längtan att göra något nytt och meningsfullt. Det kommer säkert att gå bra. Lycka till, Monica!
Så en bra vecka, trots allt. Det enda tråkiga är att min Tim är ledsen och trött. Hon har inte kunnat sova de senaste nätterna och jag tror att sista tidens händelser kommer ikapp henne. Och, även om hon känner sig förvirrad, ledsen och skör så tar hon tag i livet. Idag åker hon med bästa Naomi till sjukhuset för att få hjälp. Jag är stolt över henne, oroad förstås, men full av kärlek. Hon är en kämpe, min Tim! Hade jag haft råd (och tid) skulle jag tagit med henne, och Jossan om hon vill och har tid, till en långhelg i Paris. En helg att bara strosa, dricka café au lait och äta croissanter.
Jag skulle ha ägnat dagen då bilen inte startade, åt fotografering. Karin och jag planerar en helgutställning på Lottastugan i Varberg i november. Kålrabbin, som jag hittade i grönsaksdisken, inspirerade mig till att fotografera stilleben igen. Vi får väl se vad det blir.
Nu är det i alla fall helg. Imorgon har jag en oplanerad dag och kanske startar bilen? Då kan jag göra mina fotograferingar. Men, innan dess väntar festligheter då kära vännen Marianas dotter Patricia gifter sig med sin Martin. Ett kombinerat rumänskt och vietnamesiskt bröllop. Vad kan vara mer spännande?
Jo, och så väntar jag på att få veta hur det går för Tim idag. Prio ett.
kajsakajsa 