Idag har jag varit på sjukhuset i Varberg. Åkte dit med en taxichaufför från Linköööping, som pratade hela vägen.

I Varberg blir man som alltid både proffsigt o omsorgsfullt bemött. Jag måste erkänna att jag, till och från under dagen, känt mig lite liten o ledsen. Det började med hjärnans spratt: att återigen vara tillbaka i korridorerna jag brukade hänga i 2009, när cancern hittades. Denna gång släpade jag mig runt, ensam. OK, inte det bästa för att boosta sig själv. Men, ombytt, lite färdiglipad o medicinerad, så sturskade jag till mig, riktigt fint!

Jag ska inte trötta någon med detaljer men förutom söndersmulad handled så är även foten bruten, men, enligt ortopeden, på ”rätt” ställe d v s man gör inget åt det.

På seneftermiddagen kom Jossan med rullstolen o körde mig (i bilen, inte rullstolen) hem efter diverse apoteks- o hämtmatsbesök. Väl i ensamhet igen kom tårarna. Pratade med bästa Tim, med bästa Karin o med bästa föräldrarna (som man jag ju, trots mina 57 år, fortfarande är barn till). Skratt o tårar om vartannat. Gulliga Annika B som jag lärde känna sist jag jobbade i Kungsbacka och som vet allt om att bryta av diverse kroppsdelar ringde o erbjöd sig att komma med en uppsättning hemgjorda lunchsoppor på måndag. Hur gulligt är inte det?

Ja, så några reflektioner på allt detta. Jag har BESTÄMT mig för att se detta som ett tillfälle som skickats mig för att jag ska stanna upp, tänka över hur jag lever mitt liv o fatta beslut om hur jag ska leva fortsättningen, För det är ju som Karin, kloka, kloka Karin säger: sedan jag slutade på Telia för nästan exakt 5 år sedan, så har jag kastat om allt i en enda virvelvind. Värt att tänka på. Sedan, det där med ensam o liten; alltså, jag visste det ju sedan långt innan men, jag blir påmind igen – jag har hur många underbara, kärleksfull, roliga, varma, smarta, coola, hjälpsamma vänner, som helst! Och, på det har jag nu också lärt mig att business är business, stenhård sådan och om man tror att den också är vänskap så har man fel. Också en jäkligt viktig lärdom i det, närmare bestämt; jag får vara hårdare i mina val av samarbetspartners framöver MEN jag vill aldrig, aldrig, aldrig bli en kallhamrad affärskvinna själv! Aldrig!

Ni som följer mig här o läser, häng med mig i mina funderingar över vilka val (och vilka strävanden jag ska ge upp) jag ska göra. Ni kan säkert bolla tankar o komma med kloka inspel men, jag tänker att flera av er ibland befinner sig i samma sits som jag gjort o att vi kanske kan inspirera varandra till bättre, roligare, klokare och mer hälsosamma livsprioriteringar?

Du som läst så här långt., lämna gärna en tanke om dina tankar kring detta, som en kommentar här, eller på Facebook!

Sist men aldrig minst: kärlek till mamma o pappa (var inte oroliga, jag repar mig!), Tim o Jossan, brorsan o alla mina vänner, bekantskaper o annat löst folk som behagar förgylla min tillvaro med jämna mellanrum. You all ROCK!