Kategori: Jobb

Reinvention

Jag hittar inget bra ord men jag känner att det är dags att ”reinventera” mitt liv. Det kommer att ha varit ett annorlunda år när jag summerar det om knappa två månader. När förändringar sker, de stora och mer livsförändrande men även de små osynliga, och när man dessutom förmår stänga dörren om energitjuvar från det förflutna, ja, då öppnar sig ett helt nytt landskap. Jag har ingen karta till hands (inte Google heller), men däremot en stark vilja att bejaka nya möjligheter och skeenden.

IMG_0082Styling

Jag spontanryckte igång en fotoworkshop igår och det känns så kul. Det blir en Foto & Fika Julspecial hos Lollo på INRX – vill du veta mer så klicka här för info och anmälan. Nästan hälften av platserna är redan bokade. Det kommer bli ett par mysiga timmar mellan kl 10-12 den 23 november. Därefter rekommenderar jag varmt en härlig lunch på Lilla Spinneriet men, boka innan – där tenderar att bli fullt.

Resten av året är jobbmässigt utstakat, ända in i kaklet. Hur det blir efter nyår har jag för närvarande inte en aning om. Det kommer bli bra, det är jag säker på och planer finns även om inte åtta-fem, tjugofyra-sju (och det vore ju för jäkligt!). Jag har några spännande projekt på gång som jag kommer berätta mer om, framöver. De har att göra med det nya landskapet, det som är fullt av möjligheter.

Jag vill tacka livet

Klockan var strax efter åtta på morgonen när jag rullade ut på E6:an mot Varberg. Vädret var milt och mulet. Jag hade hade motvilligt ställt in ett viktigt styrgruppsmöte hos Ericsson i Kista – det var ju endast veckor kvar tills vi skulle världslansera 4G och väldigt mycket var fortfarande osäkert. Men, sköterskan som ringt mig under torsdagen hade med allvar i rösten sagt till mig att komma.

En stund före klockan nio stannade jag bilen på sjukhusets parkering. Lite för att gardera mig så tänkte jag att jag måste ju tänka tanken att det KAN vara så att jag är sjuk. Sedan sa jag snabbt till mig själv att, jaja, då har jag tänkt den tanken.

Efter ett fåtal minuters väntan i ett litet behandlingsrum öppnades dörren av kirurgen Calle. Jag minns att han hade träskor. Jag satt på britsen och han satte sig på sin kromade snurrpall, mitt emot. Han sa:
– Kajsa, vi har analyserat proverna och du har bröstcancer.
Därefter började han förklara, rita och beskriva vad som skulle komma härnäst: operation, tårtbit, you name it. Någon halvtimma senare satt jag åter i bilen och det första jag gjorde var att ringa Björn som hade lovat (mot sin vana vid den tiden) att svara i telefonen. Han blev tagen. Sedan ringde jag min chef Erik.

Tillbaka i bilen fattade jag några beslut varav det ena var att berätta för mina barn när de kom hem (det var fredag och de hade pappahelg) och inte på telefonen. Det var ju inte någon akut brådska. Det andra jag beslutade var att inte berätta för mina föräldrar, överhuvudtaget. Jag ville inte att de skulle bli ledsna och oroa sig för mig. När jag berättade detta Björn sa han i princip att jag var helt dum i huvudet (denna gång hade han rätt):
– Ska du genomgå operation, vara sjukskriven, kanske tappa håret och inte säga något till dina föräldrar? Hur tänker du???

Jag hade ingen lust att vända direkt hem. Istället stannade jag i Varberg och gick en promenad. I någon sorts tanke om att agera så köpte jag en rosa bläckpenna med rosa bandetsymbolen på.

Mamma ringde, lite oväntat, på eftermiddagen. Det var oväntat eftersom vi talat dagen innan och för att vi inte hade vanan att tala med varandra mer än ett par gånger per vecka. Hon visste att jag på lördagen skulle köra till Björn i Linköping och sa:
– Kan du inte komma denna vägen imorgon? Jag skulle bara vilja det.
Jag tror hon kände på sig (det gjorde hon med allt) för det fanns ingen speciell anledning till att hon ville att jag skulle komma en stund. Och, tidigt på lördagsmorgonen for jag vägen om Trollhättan. Och, jag berättade för mina föräldrar. Några dagar senare var det dags att berätta för barnen. Tim ringde sin pappa och sa att hon trodde jag skulle dö, Jossan frågade mig rakt ut.

Därefter hände saker i en rasande fart. Innan året var slut hade jag genomgått tre operationer. Kort efter nyåret fick jag den första cellgiftsbehandlingen, i februari tappade jag håret, först på skallen men strax därefter följde armar, ben, ögonfransar och ögonbryn. Åtta månader efter cancerbeskedet var jag tillbaka på jobbet, tillbaka i normaliteten. Det var viktigt.

Åren som kom präglades av ständig förändring. Jag lämnade Björn, sade upp mig från Telia, fick jobb på Kulturskolan i Kungsbacka, startade eget företag och jag gick från det nationella till det lokala, superlokala… De blev också år som fick stora konsekvenser för mina döttrars liv. Det tog lång tid för mig att inse det.

Nu sitter jag här, en kväll i oktober, och skriver detta. Klockan är snart halv sju och ute har det mörknat. Idag har det gått tio år.
_dsf8655sv

Solig sensommar

Ännu en fantastisk veckända – kyliga och dimmiga morgnar har förbytts i sommarvarma dagar. Jag fick äntligen städat lite. Inte allt men lite. Även tvätt blev av. Utöver det satt jag i trädgården och bara tittade och njöt.

Det växer fortfarande och är grönt och vackert.
Nu är arbetsveckan igång igen. Mycket jobb framöver åtminstone så långt som året ut. Roligt och engagerande! Därefter? Ingen aning men det ger sig.
IMG_9755Styling
Än så länge försöker jag njuta av nuet och prioritera det som är viktigast. Igår, söndag, blev det därför en tur till Trollhättan tillsammans med Josefin. Vi plockade upp Tim i Trollis och mötte upp med bror Mikael utanför pappas lägenhet. Sedvanlig elvakaffesinhandling och sedan en skön stund tillsammans hemma hos pappa. Jag njuter av att vi får vara tillsammans. Saknar mamma.

Det blir som det blir

Det skulle bli en hel vecka med regn. Men, som vi vet, så har vädergudarna spått fel tidigare. När Carmen och Juan kom för att stanna en hel vecka med förutspått regn, blev det en vecka med milda temperaturer och sol. Det blev förstås en vecka med mycket mer. En utflykt till Nordiska Akvarellmuséet etsar sig fast. Efter lunch besökte vi museets utställning med bilder av Mats Gustafsson, huvudsakligen modebilder men även finfina porträtt.
IMG_9656Styling
Vi hann förstås med mycket mer; utflykter, fika, lunch och, inte minst, middagar här hemma hos mig, vid mitt matbord. Eftersom båda är kreatörer (han AD och författare, hon tillskärare, mönsterdesigner och författare) så blev det min specialrunda i Göteborg.

Carmen och Juan är några av mina äldsta vänner och de känns lite som ”familj”. Jag har tänkt mycket på det. Allt är enkelt och familjärt som om inga år passerat sedan alla åren på åttiotalet, då vi både arbetade (Juan var min kollega) och umgicks intensivt.

På tal om familj så har pappa varit ordentligt sjuk och legat många dagar på sjukhus. Vi har alla, min bror, jag, mina barn och även pappa, kastats mellan hopp och förtvivlan. Under tiden har vi umgåtts med en sjukvård som har varit fenomenal; proffsig, personlig, omtänksam och varm. Det blev några tunga veckor (men jag är glad att jag hade semester och kunde åka många gånger till Trollhättan) då många tröstande händer sträcktes ut. Nu mår pappa bättre, är hemma i den stora ljusa lägenheten. Han får flera besök från hemtjänsten under dagen och min bror och jag kikar förbi, så fort vi kan. Jag är full av beundran för min pappa. Han är cool, i sin campingstol.
IMG_9403

Jobb drar igång nu, det är bra och ännu sitter lite färg kvar i skinnet, dagarna är milda och soliga, trädgården prunkar om än nästan bara i grönt. Och, ja, jag vet, gräset behöver klippas.

Urban Garden Day, Kungsbacka Talk och ett midsommarfirande

Det är hela tiden mycket i görningen. Det är kul. Förra helgen var det Urban Garden Day i Kungsbacka. Jag höll en Foto & Fika-workshop på snyggrestaurangen Cosa Table med nya, helt okända (utom trogna Josefina) deltagare. Fantastiskt roligt. Det blev ett par timmar med kamerainställningar, bildkomposition, ljus och kreativitet. Som vanligt glömmer jag helt bort att dokumentera och den enda halvanständiga och lite oskarpa bild som kom med var en flaska vatten!
IMG_8797Styling
Därefter har en spännande jobbvecka följt: Carin, min kollega på kommunen, och jag har processlett nio taggade ungdomar, mellan 13 och 20 år, som ska driva #mittsommarföretag under några veckor framöver. Det är en satsning som kommunen gör och Carin och jag har fått uppdraget att både utforma den och driva den. Otroligt roligt att se dessa drivna ungdomar hitta sin affärsidé och utveckla den. De får ett startkapital på 2000 kr per person. Detta ska täcka investeringar och förhoppningsvis generera mer pengar tillbaka. Om man gjort sin kalkyl med omsorg. Nåja, både Carin och jag var helt slut på eftermiddagarna.

Det har säkert undgått många att jag och konstnären Karolina Palmér startat en podd tillsammans. Vi kallar den Kungsbacka Talk och upplägget är enkelt: först ett nyhetssvep med tips på saker att göra de närmaste två veckorna, därefter en intervju med någon lokal profil. I senaste avsnittet, som vi släppte dagen före midsommar, intervjuar vi Louise och Sara på Magasin 7. De driver en blomstrande oas på den mest oväntade platsen!
IMG_8594Styling
Riktigt roligt är också att vi har en sponsor, Ljud&Bildskolan i Varberg. De har gjort jinglar och hjälper oss med all redigering. Att poddcasta är riktigt kul, även om vare sig Karolina eller jag har den egentliga tiden. Om knappa två veckor släpper vi ännu ett avsnitt, nummer fyra i ordningen. Denna gång intervjuar vi skådespelaren och nyblivna entreprenören Jessica Zandén. Hon berättar om sin uppväxt i Kungsbacka, om livet som skådespelare, terapeut och om sin mammas fantastiska mönsterskatt som öppnat nya vägar i hennes liv.
IMG_8760Styling-2

Sist, men inte minst, har det varit midsommar. Jag startade dagen med en lyxig frukost!

På eftermiddagen bar det söderut. Galna upptåg och god mat vankades hemma hos Karin och Per i Åsa. Där samlades ett gäng vuxna, tonåringar och barn till ett roligt firande med lekar och god mat.
Det startade med att några av oss gjorde unika kranskreationer. Här är Cissis, Karins och Pernillas.
IMG_8864Styling

Som ni förstår får man hålla sig i skinnet när Karin är med – lite lagom galen som hon är!

Himlen var ljus när jag körde hemåt i sommarnatten. Precis som sig bör när årets längsta dagar infaller.
IMG_0280

Kan man älska en bank?

Våren kom av sig. Vi har åter kyliga dagar. Jag jobbar och jobbar. Det är roligt och jag trivs. Flera av mina uppdrag är utmanande och det gillar jag ju. Sömnen har kommit tillbaka och jag oroar mig inte på nätterna. Lugnet, det berömda inre, har återvänt. Tänk om man bara kunde fatta att saker och ting reder ut sig och ordnar sig? Men, det tycks inte gå in i min skalle.
För ett par veckor sedan var jag på banken. Kan man älska en bank? Det kanske är att ta i men jag störtgillar verkligen Länsförsäkringar i Kungsbacka. Där finns Kerstin som hjälper mig med företaget och Ann-Sofie som fixar med mitt privata. Ann-Sofie har hängt med mig sedan jag nervöst klev in för att låna till mitt hus för 17 år sedan. Häromveckan trollade hon med räntorna på mina lån och såg till att jag fick alla mina rabatter. Skönt!

Framåt händer roliga saker. Nu närmast, på lördag, håller jag fotoworkshop på Spinneriet. En handfull kvinnor kommer för att lära sig mer om kamerainställningar, ljus, vinklar och bildkomposition. Lite längre fram får jag besök från Madrid, då fotografen Ana, som driver Qosen kommer. Jag träffade henne när jag deltog i hennes ljussättningskurs i februari. Det ska i alla fall bli superkul. Förhoppningsvis kan vi hitta några spännande samarbeten framöver.

Idag bär det av till Varberg för lite erfarenhetsutbyte. Solen strålar även om det bara är några få grader över nollan. Men, det kommer bli en bra dag.

Långledig med lite undantag

Påskhelg och mycket ledigt. Dessutom strålande sol och milda vindar. Det kan knappast bli bättre. Jag försöker slappna av, med viss framgång och med vissa undantag – dålig sömn och lite jobbpyssel som inte hinns med till vardags. Det senare är helt ok, det förra jobbigare. Med mycket få undantag så vaknar jag gång på gång mellan 01.00-04.00. För det mesta får jag någon timma efter det, ibland inte.
IMG_7781Styling
I trädgården vräker, bokstavligen, solen ner. Det är härligt. Jag har slappat några timmar på eftermiddagarna, omgiven av öronbedövande fågelkvitter och porlandet från den lilla solcellsdrivna minifontänen. Efter vintern är trädgården tufsig och rufsig och har alldeles för mycket ogräs. Jag tar tag i det jag får lust till och så får det bli som det blir. Rosen håller på att bli övermäktig men jag hoppas få bukt med den så att den åtminstone står rakt i sitt fina järnstöd!

Nerea är fortfarande här, det blir en dryg månad till. Igår tog vi en rejäl Hallandstur i bilen. Det blev lite Varberg, Träslövsläge, Tvååker, Strömma Farmloge, Öströö Fårfarm. Lunch i solen och medhavd fika vid en sjö.
IMG_7830Styling
Imorgon väntar en tur till Trollhättan och bästa pappa. Jossan kommer med och Tim och Mikael möter upp. Tillsammans ska vi laga påsklunch och självklart åka till minneslunden och hälsa på mamma. Det blir en härlig dag.

Annars tänker jag på framtiden. Vad vill jag? När ska jag gå i pension? Borde jag flytta från mitt förhållandevis stora hus? Visst, jag älskar mitt hem och min lilla trädgård men samtidigt längtar jag ut. På äventyr. Fara dit näsan pekar, stanna där jag vill, så länge jag vill. Samtidigt försöker jag att inte ha bråttom, att vara här och nu och njuta av det som sker i momentet. Framtiden får lösa sig.
IMG_7770Styling

 

Dejt med Mejt

Idag lunchade jag med Mejt, en ”gammal” kollega från Telia-tiden. Det blev en kort och intensiv lunch på COSA Table men vi hann med de viktigaste sakerna i livet d v s livet. Mejt jobbar som HR-ansvarig på ett IT-företag i Göteborg, ett jobb som hon inte visste att hon skulle gilla så mycket. Parallellt med jobbet är hon och hennes man inne i ett stadium då två av barnen är i tonåren och de andra två är i trotsåldern. Jag känner väl igen Mejts oro över hur man ska orka och räcka till och jag tror att det hör föräldraskapet till, oavsett vilken familjesituation man befinner sig i. Härligt att träffas.

Annars rusar tiden. Träd och buskar har svällande knoppar, fågelsången ökar i intensitet för var dag som går. Solens strålar har börjat värma, om än nyckfullt. Jag repar mod i takt med naturen. Det går inte att ta miste på saknaden efter mamma men samtidigt lär jag mig att uppskatta ”arvet” – att jag lyssnar till bofinken som sjunger har inte inte varit något viktigt men för första gången lyssnar jag verkligen. Det har betydelse och det är mammas förtjänst. Jag känner mig tacksam för (och berikad av) denna insikt. I påsk kommer jag äntligen att få besöka henne i minneslunden på Håjums kyrkogård i Trollhättan. Längtar.

I Kungsbacka rullar jobbet på kommunen på. Det är roligt och jag känner äntligen att jag får utlopp för det jag har att bidra med. Samarbetet med kolleger adderar guldkant. Även utanför jobbet händer det saker. Jag och konstnären Karolina Palmér jobbar på ett gemensamt projekt som jag inom kort kommer att berätta mer om. Häromdagen intervjuade vi därför Johan, på samma COSA Table som jag åt lunch på med Mejt idag.
IMG_7718Styling
Mer om mitt och Karolinas projekt kommer inom kort.

Annars längtar jag efter lite påskledighet även om det inte blir så mycket ”ledigt”. Jag har en del sköna uppdrag som handlar om att rakt av skriva (något som jag verkligen gillar) och som kommer att få ta plats under ”ledigheten”. Jag längtar också om att få tid med mina bästa döttrar, en eller två resor till Trollhättan för att träffa pappa och bror samt, eventuellt, en eller annan sovmorgon.

Koltrastar & klimatångest – det låter som en fars…

Det är redan april, våren är här och sommaren snart i annalkande. I helgen flyttade vi fram klockan till sommartid, härliga sommartid. Jag var dessutom HELT ledig – första helgen på länge. Skönt. Annars är det mycket jobb på jobbet. Jag gillar det eftersom det är roliga och utmanande uppdrag. Sedan försöker jag klämma in lite Timbanken på kvällar och ibland på helgerna. Dessutom planerar jag för vårens andra kurs, en fotoworkshop den 11 maj. Två är redan anmälda så det börjar bra.

IMG_7694Styling

Just nu längtar jag efter den första grönskan, efter att få sparka av mig mina Dr. Martens, som jag i princip levt i under de senaste 6 månaderna, efter att snart få sätta barfotafötterna i sommarens lätta skor. Jag längtar efter bara fotsulor på varma klippor, på den hisnande känslan när man kastar sig i havet och det stramande nypet i huden när saltet torkar. Koltrasten sitter utanför just nu och hejar på.

Lusten har ju lyst lite med sin frånvaro under detta år, Jag har inte haft lust att vare sig skriva eller fotografera och jag har definitivt inte haft lust att städa (did I ever?). Men, i helgen fick jag feeling och gjorde en ”delstädning” (jag förklarar inte närmare, ordet får tala för sig själv). Den hade potential att bli en ”helstädning” men, så trött man kan bli, dammsugaren som jag hjälpligt lagade natten innan jag for till Madrid (jag städade i sista minuten, förstås, innan Nerea skulle följa med mig från Madrid till Sverige), med hjälp av mängder med packtejp, gick sönder igen, fast på ett annat ställe. Packtejpen kom fram igen. Det höll sådär. Med andra ord – ajöss med dammsugaren!

Så, en sista tanken innan jag stänger dagens bloggkapitel. Klimatångest. Jag har ingen klimatångest men jag har tänkt mycket på vad jag kan göra för att mina barn (och alla andras) ska få en schysst framtid. Det finns många saker att förändra. Undvika att köra bil i onödan, inte äta kött (fast det gör jag redan sällan), använda de kläder som fyller min garderob istället för att köpa nytt, ta med egna kassar till mataffären. Generellt sett och helt enkelt; konsumera mindre. Och det mår ju både klimatet och plånboken bra av.

Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.