Ett avslut, en början och ett mord

I veckan som gått har vi avrundat det allt det praktiska och administrativa som måste göras efter mammas bortgång. När jag körde hem i natten, efter att bouppteckning hemma hos pappa, rullade tårarna sakta. Att släppa på trycket gjorde gott och tanken på att vi nu går in i ett nytt skede lättade. Vi hade också fått reda på att mammas aska nu finns i Minneslunden på Håjums begravningsplats i Trollhättan. Nu längtar jag efter att få åka dit. Jag tror det  kommer att bli riktigt fint. Det blir början på något nytt.
Jag vet inte om det har med saken att göra, eller om det är vårdagjämningen, koltrasten som sjunger eller staren som satt i trädtoppen utanför biblioteken häromkvällen, men, jag känner mig lättare och piggare. All oro som lämnat mig sömnlös om nätterna börjar släppa. Jag har gjort en grej av att vid vissa specifika moment (till exempel när två likadana saker sker vid ett och samma tillfälle, oberoende av varann) önska mig mer jobb. Och, mer jobb har jag fått! Det ena uppdraget har jackat i det andra och nu är saken biff ända till och med november. Inte bara med jobb utan med kul jobb! Jag har även försökt med att önska mig 25000 men det har inte gått lika bra 😉

När oron släpper en aning så återvänder energin och med den lusten. För jag har verkligen inte haft lust med någonting av det som vanligtvis inspirerar mig. Det har bara gjort mig trött. Jag som vanligtvis ser bilder framför mig har inte sett en enda en. Tills idag! När jag vaknade såg jag denna och hämtade genast kameran som hunnit få ett tjockt lager damm, sedan sist.
IMG_7600Styling
Fler bilder dök upp när jag gick ut i köket för att göra kaffe. De bara fanns där, framför mig, att se.
IMG_7603Styling

Och, mordet? Jo, det skedde i trappuppgången bredvid min pappas i princip samtidigt som vi var där i veckan (lovar, vi är helt oskyldiga). Det är inte så att han bor i något ruffigt område. Nej, det är ett stenkast från Trollhättans centrum, med en vacker park, Hemköpsbutiken, Ritz Konditori och gymnasieskolan. Drama på hög nivå. Ruskigt. Och om det vid detta tillfälle handlade om döden i bägge trappuppgångarna så är jag tacksam över att det inte var vi som fick ta emot ett samtal från polisen. Vi fick istället förmånen (om man kan kalla det så) att vara med mamma när hon fortfarande levde och vi fick varsamt följa henne när hon lämnade oss. Och, jag säger som i filmen Mitt liv som hund: Tänk på Lajka. Det kunde varit värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s