Ibland hamnar man i bubblor då livet stannar upp. När man sedan upptäcker att världen ändå fortsatt snurra är det både förvånande och tacksamt. Så var det till exempel när jag födde mitt första barn. Min värld blev en bubbla, bortom allt annat. Och, så kom man hem från BB och såg att världen fortsatt snurra, trots att min hade stannat för en stund.

Jag tänker på min mamma och min pappa med stor ömhet. De har ALLTID stöttat, oavsett vilka idiotiska idéer jag kommit med. Häftigt. Jag ska skriva mer om det någon dag. De har präglat mitt föräldraskap, en sak som jag tänkt på nu när Tim ska flytta. Det kommer bli tomt, det kommer bli tyst, det kommer bli mindre stökigt =)…  Jag kommer inte komma med en enda förebråelse eller klagan (it is not my style). Däremot, och framförallt, kommer det bli roligt att hon får sitt eget hem, möjlighet att skapa sitt eget liv och att, äntligen, bli oberoende. Att få följa det är tusen gånger mer värt än risken att jag ska känna mig ensam.

Bilden är inte störtny men den är talande för min expressiva och vackra Tim.

Som ni säkert också vet så får jag mina attacker av tvivel. Vad gör jag när mitt nuvarande jobbuppdrag tar slut? Tänk om ingen vill ha det jag kan erbjuda? Ja, jag tror många känner igen sig. I dagarna avslutar jag mitt uppdrag för Mölndals stad (det har varit så roligt) och därefter är den garanterade beläggningen 50% för Kungsbacka kommun, fram t o m juni. Men, ibland tror jag på uttrycket (inte bokstavligt): ”gud här bön”. För en och en halv vecka sedan fick jag erbjudande om ett nytt uppdrag för de ”överblivna” 50%. Så grymt roligt uppdrag. Det ska byggas en ny skola och två nya supermoderna sporthallar i kommunen. Problemet, eller utmaningen, är att de gamla sporthallarna måste rivas för att ge plats åt de nya. Sporthallarna används av gymnasieskolan och utmaningen blir att, tillsammans med idrottslärare och schemaläggare, lösa undervisningen under de kommande åren. Rent fysisk, alltså. Detta är ett underbart projekt med precis de utmaningar jag vill ha: en hel del uppförsbacke. Det kommer att bli bra. Fördelen med att vara ”gammal” är att jag litar på processen, att jag vet att jag inte behöver ha alla lösningar färdiga, här och nu. Tillsammans kommer vi att lösa det.

Sist, men inte minst, vill jag vara tacksam över mina vänner som skickar kärlek och stöd. Ikväll ringde Giovanna, min roliga italienska väninna som jag lärde känna på en workshop i Rom för snart två år sedan. Mååånga år skiljer oss åt men det är oväsentligt – vi har alltid kul ihop.
Familj och vänner is da shit!