I söndags trotsade jag regnet och mötte upp med mamma, pappa och Mikael i vår barndoms Lödöse. Här bodde vi mellan 1962 och 1970. Det var på den tiden somrarna var mycket somrigare och vintrarna mycket vintrigare. Det var också på den tiden när de små samhällena levde. Där fanns ett eget kommunhus, bibliotek, skola, tandläkare, distriktssköterska, frisör, manufakturaffär, bageri, livsmedelsbutiker, kiosk, blomsteraffär, bank- och postkontor och till och med en egen taxi. Och varvet, förstås. Så är det naturligtvis inte nu, nästan allt det där är borta. Mycket är förändrat, betydligt mer bebyggt, en del förfallet och igenvuxet, men, vissa platser är fortfarande väldigt välbekanta.

Den gamla kvarnen ligger i en ravin, nedanför kyrkan, när man hade gått förbi skomakaren (jo, det fanns också). Jag var alltid livrädd när vi gick där eftersom det alltid kom en skällande hund mot en, visserligen på ett långt koppel. Därefter skulle man korsa bron som då saknade både helt räcke och en del bräder. Under bron frustade Gårdaån, betydligt mer då än nu på grund av dämmet högre upp. Nåja, väl på andra sidan följde en stig utmed branten, upp till vägen mot Heden. Vid Heden fanns ängar med smörbollar, prästkragar, blåklockor och många andra vilda sommarblommor. Där, uppifrån, kunde man se den meandrande Gårdaån skapa sina snirkliga dalgångar. Det var för blommorna som vi gick hit.

En annan somrig plats vi ofta besökte var Pingstalund. Där låg en gång en dansbana, vid en öppen plats mitt i skogen. Våra besök i Pingstalund handlade dock om annat. Här satt vi i gräset och majade (vet inte om vi använde det ordet men vi sa definitivt inte fika på sextiotalet); mammas hembakta kanelbullar och om det inte var så att utflykten gällde att plocka hallon, så fanns mammas hemkokta hallonsaft i glasen. Och, som sagt, solen strålade, flugorna var ettriga, bina surrade och fåglarna sjöng. Så minns jag de mycket somrigare somrarna i 1960-talets Lödöse.